Ultramagi

Haha, jag sitter här och blir lite tårögd. Sitter nämligen och läser lite på ultradistans.se och frossar i motiveringar till varför man ägnar sig åt ultralöpning och i berättelser om första ultraloppet. Mattias Bramstång som var den första jag kom i kontakt med när det gäller såna här prylar skriver så vackert:

Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: ”Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga.”

Något liknande det där tänker jag ungefär varje gång någon säger att man är "duktig" som springer, eller när någon ser ut som om jag är dum i huvudet när jag säger att mitt söndagsnöje är att springa en och en halv mil i makligt tempo.

Förresten är jag helt förälskad i Haruki Murakamis What I talk about when I talk about running. Jag läser långsamt, små snuttar i taget. Jag vill inte att den ska ta slut.

Jag vill också vara ultra!

Det kommer inte hända inom den närmsta tiden, men efter att ha spenderat lite över en timme tillsammans med ett fyrtiotal ultrisar i Slottsskogen igår så blev jag ännu mer stensäker; det är ultralöpare jag vill bli!

Medan jag rusade mina knappa 80 minuter runt, runt på långa slingan på Spring för barnen så sneglade jag lite avundsjukt då och då på ultralöparna på korta banan. 6 dagar skulle de hålla på. Fatta, 6 dagar! Det är mer än galet. Och så häftigt.

Jag hade en fin stund i Slottsskogen. Sprang mina kilometrar i lagomtempo, studerade löpstilar, hängde lite i tältet och spanade nyfiket på alla mat- och dryckgrejer och pratade med långspringare. Hörde om 12H-lopp inomhus på betongbanor, deletapper på Transeurope footrace och om hur många timmar på samma varv tillsammans med ett femtiotal andra galenpannor skapar underbar gemenskap.

Det är något med tidslopp alltså. Visst, det är till exempel säkert en grym känsla att korsa mållinjen i Berlin, Stockholm eller New York efter 42,195 kilometer, men det är något som tilltalar mig med att springa en viss tid snarare än en viss sträcka. Särskilt när man måste springa den sträckan på en viss tid. Eller det kanske man inte måste, men det vill man ju. Eller jag vill. Och jag vill hela tiden springa distansen lite snabbare också.

Träffade på KG Nyström där i tältet också. Han fick det till att jag nog skulle kunna springa 6H om ett år eller så. Jag vet inte jag. Men någon gång inom de närmsta åren ska jag bannemig komma dit!

Jag springer för barnen!

6-dagars har just börjat i Slottsskogen. Jag är dock inte med, jag springer med ett hyrt chip hur länge eller kort jag vill. På min bana springer jag och en skitsnabb man i rullstol.

Ett bra sätt att använda vinden

Imorse hade jag ett par pestiga kilometrar på grund av en hemsk motvind. Nu är jag på väg med tåg till Göteborg, och i Apelviken i Varberg inser jag att det finns ett löpningstillbehör som jag borde skaffa - en kitesurfskärm! Jävlar vad fort det skulle gå! :)

Olika världar

I brist på helikopter som kunde ta mig tillbaka till Stockholm och långpass med Snorkkis och några andra så tänkte jag att jag skulle göra sådär en 80 minuter för mig själv imorse. Så blev det inte. Jag sprang lite för fort och valde istället att försöka hitta en ny femkilometare på asfalt som jag kunde ägna mig åt ett tag framöver. Det gick sådär. Av någon anledning gillar inte stadsdelen Frennarp mig. För andra gången (av två försök) hamnade jag helt fel när jag sprang runt bland husen där. Plötsligt var jag på stigen nere vid Nissan igen, något som inte alls var meningen. Och där, bland alla hundpromenerare och cyklister, så mötte jag ett gäng uppklädda tjejer. Med ölburkar i händerna, glittriga ögon och fnissiga ansikten. I kontrast till mig då, med svett i händerna, svett i ögonen och svett i ansiktet. Jag tittade förvånat på dem, de tittade förvånat på mig. Och det fina mitt i allt är att vi hade förmodligen lika roligt med våra olika morgonsysselsättningar, men snacka om att vi kändes som varandras totala motsatser.

Blogginspiration och prestationsångest

Jag började springa i april i år. Framför allt bestämde jag mig för att göra det på grund av att jag insåg att om jag ska åka Vasaloppet så måste jag jobba på konditionen seriöst. Men jag blev också oerhört inspirerad av en del fantastiska och coola löpare runt om i bloggvärlden och på Funbeat som jag följt på avstånd under en tid. Jag läste om underbara morgonlöpturer, springkickar och runner's high, om hur skönt det är att andas gnistrande kall luft när vintern plötsligt kommer tillbaka en lördagmorgon i mars och om långa, magiska ensamma stunder längs stigar som ingen annan rörde sig på. Jag läste om långa lopp, om korta lopp och om att spränga gränser. Och jag ville också uppleva allt det där!

Det var bloggvärlden som fick mig att ändra uppfattning om löpning som träningsform och livsstil. Innan jag köpte mina första löparskor tyckte jag löpning verkade värdelöst, skitjobbigt och något som jag omöjligt kan bli bra på. Men alla grymma, bloggande löpare där ute fick mig att tro att jag också kunde.

Häromdagen fick dock Löpning & livet mig att börja fundera lite på en baksida med all inspiration. Det är nämligen lätt att få lite prestationsångest när man läser om allt grymt som folk runt om i världen gör. Springer 100 miles i ett sträck, springer från Italien till Nordkap på 64 dagar, springer 12 timmar i Trollhättan... Och jag håller med Träningsglädje om att den här prestationsångesten något som vi skapar själva. Och precis som Ett liv i rörelse skriver så är det ingen som skriver typ "kolla på mig, jag är bättre än dig!". Jag skyller inte det på någon annan. Jag tycker det är helt grymt att folk ägnar sig åt galenskaper, och dessutom bloggar om dem så jag kan få inspireras av dem.

(EDIT: Jag tror dock inte att det är NÅGON som skyller sin egen stress på bloggvärlden, utan de flesta som känner sig stressade är nog väl medvetna om att det är något som ligger hos dem själva.)

Jag är en person som när jag upptäcker något nytt som jag älskar lätt satsar allt och lägger ner hela min själ och hela mitt hjärta i det. Och jag älskar verkligen löpningen. Den kärleken får mig att vilja prestera bättre, får mig att hela tiden flytta fram gränserna och målsättningarna. Och oftast går det bra, oftast är jag stolt över det jag gör. Men ibland dyker det upp, det där trollet i huvudet som tycker att jag borde kunna liiite mer. Trots att jag redan gör skitcoola saker efter mina förutsättningar. Hallå, jag har sprungit regelbundet i mindre än ett halvår, och jag ska snart springa en halvmara liksom! Det är GRYMT!

Min poäng är egentligen mest att jämförelsen skulle jag nog ägna mig åt oavsett om bloggvärlden fanns eller inte. Under pissiga löppass är jag rätt bra på att spana lite extra på killen som springer om mig med världens lättaste löpsteg och bli lite frustrerad över min egen situation, till exempel. Men här är allt så serverat, några klick bort finns otroliga berättelser om äventyr som jag bara kan drömma om, än så länge. Och hur jag än ser det så ÄR det tudelat. Jag inspireras för det mesta, men stressas då och då eftersom jag inte alltid är en supermänniska som känner mig stensäker på mig själv.

Det är bara ett faktum, och något jag jobbar på att förändra. Jag tycker också att det allra bästa vore om vi kunde inspireras av varandra och sluta förringa våra egna insatser. Vi är ju alla grymma utifrån våra egna förutsättningar. Det är bara lätt att glömma det ibland.

Välbehållen mot alla odds

Det här spektaklet har tagit mig Halmstad-Stockholm och tillbaka idag. Jag satt nästan i knät på piloten och det kändes som att varje molntuss vi åkte in i var som en stor mur som knuffade oss av banan.

Förresten är det helt galet att man kan bli fysiskt trött av att sitta på arslet och lyssna och diskutera morgonradioprogram en hel dag. Jag har utmattningssymptom i mina ben. Men jag har fått så mycket nya idéer och känner mig plötsligt upprymd och ivrig att ta tag i den här hösten. Precis vad jag behövde för att inte grotta ner mig i höstångest!

Kaffe, kaffe och kaffe...

Möten och diskussioner en hel fredag... Mycket kaffe blir det.

Staden vaknar

Det är typ bara jag och duvorna som är uppe. Idag bär det av till Radiohuset i Stockholm. Synd att vi inte behöver byta flyg nånstans och vänta i tusen år på en enorm flygplats. Jag skulle vilja testa att springa mellan några terminaler.

Hur ska jag göra för att komma över...järnvägen?

Jag har funderat lite över vad som är bäst att skylla på och kommit fram till att allt är jobbets fel. Om inte jag hade klivit upp strax efter fem de senaste tre dagarna så hade jag aldrig virrat bort mig som jag gjorde idag.

Allt jag ville ha var en järnvägsövergång. Okej, jag råkade beräkna det hela lite fel och struntade i att springa under järnvägen på en cykelväg bredvid en stor bilväg. Tänkte att de som bor på "fel" sida om den stora bilvägen måste väl också kunna komma över järnvägen. Men icke. Jag sprang och sprang (dessutom med ryggsäck för första gången i livet eftersom jag hade med mig springkläderna till jobbet så jag kunde ge mig iväg direkt utan att spilla någon tid) och till slut var det ju bara att ge upp och vända. När jag väl kom under järnvägen och fram till idrottsplatsen hade min lilla uppvärmningsjogg plötsligt blivit 4k istället för 1,5 som var tanken. Och jag hade fått början till skavsår på halsen och blivit jävligt irriterad på min oergonomiska ryggsäck som inte är varesig löp- eller tjejanpassad.

Håhå. Nåväl. Jag lyckades inte springa 5x1000m eftersom jag var seg som en kola i benen. Däremot blev det 3x1000m i 4.30-fart. Ganska lyckat. Och jag var nästan helt ensam på IP, bortsett från miljoners flugor som ägnade sig åt att äta rent på en fågel som hade förolyckats på bana fyra. Jag lyckades missa att den låg där och sprang i godan ro förbi på bana tre. Någon meter före fågelskräcklet väckte jag liv i flugmiljarderna som forsade omkring mig som ett stort svart moln. Ganska osmakligt. Sedan bytte jag bana.

Jag tror på onsdagarna som min nya kvalitetsdag.

Äntligen lite kvalitetsliv!

Jag är på Sannarp. Jag springer tusingar. Yes!

I otakt med kroppen

Jag trodde idag var dagen då jag skulle springa snabbt som tusan på 5k. Snabbdistans alltså. Men icke. Det här blir nog istället dagen då jag går på ett bodybalancepass till och slöar lite. Man kunde ju annars lätt förledas att tro att benen i en ren glädjeexplosion borde springa av sig själv när de såg startbeviset till Stockholm halvmarathon på hallmattan när jag kom hem, men hände det? Nej. Var tog min löpvilja vägen?

Fast jag var väldigt sugen på att springa strax innan lunch. Och imorse vid åttatiden. Jag tror att min kropp ägnar sig åt att protestera mot den ändrade ordningen. Vaddå gå upp ur sängen klockan fem? Och vaddå sitta på arslet och jobba i åtta timmar? Och vem vid sina sinnens fulla bruk bestämmer att det är läggdags senast halv tio och därför big nono att träna hårt efter klockan åtta?

Jo, jag.

Stackars kropp. Den har fått njuta av flera veckors underbar tidsoptimering där jag kunnat träna på tider som passat kroppen och inte mitt arbetsschema. Nu är jag tillbaka i löneslaveriets värld med allt vad det innebär med sjuka arbetstider och makalös trötthet efter en arbetsdag.

Dagens "träning"

Ägnar mig åt att träna hjärncellerna idag. Måndagar har de senaste veckorna varit kvalitetsträningsdagar och så hade jag tänkt att det skulle förbli. Men efter helgens tävling är benen ännu inte tillräckligt pigga för 5x1000m så jag kanske får planera om och lägga mina intervaller på onsdagar istället. Särskilt om jag ska hålla på och springa lopp var och varannan helg.

Så nu sitter jag och läser allt man vill och inte vill veta om löpning istället. Nåt nytt lär man sig ju alltid.

Om att kunna själv

Jag har tänkt en del på lördagens lopp. Jag var verkligen helt knäckt några timmar innan starten. Kände mig ensammast i världen och undrade vad i hela friden jag gett mig in på. Men det värsta av allt var att jag hatade den där känslan så mycket att det för en stund spillde över i ett förakt för mig själv. Jag var arg för att jag inte kunde hitta motivationen och styrkan i mig själv att genomföra det där förbannade loppet ensam. Istället ville jag att någon annan skulle hjälpa mig. Jag ville ha någon att luta mig mot, behövde ha någon som kunde ta emot mig och säga att jag var bra.

Löpningen är något jag till stor del utför ensam. Det är jag som sätter upp målen, det är jag som lägger upp planer för hur jag ska nå dem och det är jag som ser till att jag kommer dit jag vill. Sen har jag förstås god hjälp i lite pepping och hejande vid sidan av, och ibland lite träningssällskap. Men oftast är det min egen lilla bubbla.

Och ibland kommer det motreaktioner, som i lördags. Jag ville inte vara en ensam liten ö i ett hav av folk som klappade om varandra och sa "hey, bra jobbat" och som lyssnade på varandras berättelser om den senaste timmens bravader. Och samtidigt som jag tänkte så så kände jag mig svag. Ville vara en sån som kunde klara mig själv.

Nu i efterhand är jag arg på argheten. Vad fan liksom. Man kan inte göra allt själv. Det är mänskligt att längta efter att slippa vara ensam om saker.

Hur lyckades jag då springa på PB trots allt? Ja, säg det. Kanske berodde det på ett telefonsamtal med lite kärlek? Kanske på lite pepping från Andréa? Eller kanske var det så att de där 52.45 fanns i benen på mig oavsett och att jag faktiskt klarade mig själv? Jag sprang hur som helst det bästa jag kunde under omständigheterna som rådde (en knixig bana med alldeles för många hörn och trånga passager där folk flanörsprang i bredd utan minsta intention att släppa fram medlöpare som ville springa lite fortare) och jag är stolt över mig själv.

Nästa paddeläventyr...?

Jag har haft en helt okej första dag på jobbet. Snackat rymden med forskare i Uppsala och sånt. Men ändå. Jag gör vad som helst för att få hålla kvar semesterkänslan lite till. Just nu sitter jag och tänker på en gul kajak. När vi paddlade bland sälarna utanför Getterön i fredags slängde jag ur mig att det här kanske är nåt att ägna oss åt nästa sommar...? Paddlingssemester liksom! Frågan är ju bara hur vi ska hinna med det mellan alla bergsbestigningar, Islandsresor, löparresor och träningsläger som jag vill fara på.

Hur som helst så kan man väl säga att jag blev rätt ordentligt biten av vår lilla tur i den långtradarbreda kajaken häromdagen. Det var något väldigt speciellt med att sitta så nära vattnet i en så liten farkost och lämna land bakom sig. Och sen ha massa guppande sälhuvuden omkring sig plötsligt, och allt som hörs är plasken när paddeln når vattnet och ibland knappt ens det. Jag fick lite Pappan och havet-känsla. Det var som att få tjugo snälla Mårror omkring sig, ett gäng varelser som drogs till det varma och ljusa (eller kanske snarare det märkliga och färgglada...) men som stannade på avstånd, i skuggan. Vackert så det räckte och blev över.

Semestern officiellt slut

Fattade ingenting när klockan ringde för en timme sedan. Det är visst dags att börja jobba igen. Suck.

Till gymmet!

Bodybalance står på schemat!

(För övrigt är jag så LYCKLIG över att jag upptäckte löpningen för några månader sedan! Att springa dit man ska måste vara den bästa sortens förflyttning!)

Jag är oförbätterlig...

Jag skulle bara gå via centralen för att kolla tågtider innan jag träffade göteborgsvännen A. Och vad händer? Jag hittade en sportaffär med lite rea på Craftunderställ. Och Ja, tröjan är rosa...

52.45!

Pers med mer än två minuter! Slå det, Usain Bolt! Och dessutom bara 45 sekunder över min måltid på milen i år! Mitt nya motto borde fan bli "man kan även om man inte vill".

I startfållan

Det regnar på Heden och på scenen dansar ett par sambatjejer. Tjoho!

Det börjar bli mörkt...

...och det känns minst sagt lite knäppt att bege sig ner på stan i löparkläder. Jaja. Flätorna är fixade, den orangea tävlingströjan är på. Hjärnspökena ligger på lur någonstans bak i huvudet, men jag försöker jaga bort dem så gott det går. Och så har jag fått lite pepp. Har glömt överdragsbyxorna hemma. Hoppas att det inte blir alltför kallt efter loppet.

Jag ska springa som vinden.

NEJ

Starten går om bara några timmar. Dags för en statuscheck.

Kroppen: Helt okej. Lite öm i axlarna och mellan skulderbladen efter gårdagens paddlande. Men jag springer ju inte med skulderbladen.

Knoppen: Tre ord snurrar i mitt huvud. Jag. Vill. Inte. Och sen några till: Jag vill ligga under en kudde. Jag känner mig som en ö. En liten kludd i en stor stad. En lort i en lång orange orm som kommer slingra sig genom en stad som jag inte längre känner. Ensam, ensam, ensam.

Såhär är det: Under min korta löpkarriär har jag sprungit tre lopp. Alla med support från vänner, pojkvän, familj eller bloggkompisar. Jag har haft någon att snacka upp mig med, någon att vinka till, någon som står där vid mållinjen som jag kan babbla av mig hos efter loppet, någon som tar emot mig och som är stolt över min prestation oavsett hur det går. Men ikväll är det bara jag. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara så himla annorlunda. Jag klarar mig ju själv. Bara att ställa mig där på startlinjen och springa mitt lopp, gå i mål och sen känna mig som en kung en stund.

Men nu har jag en mental vägg att forcera. Jag känner mig som en myra som vill krypa och gömma mig och inte synas.

Och vet du vad det konstiga är? Det handlar liksom inte om att jag tror att jag kommer misslyckas. Jag bryr mig egentligen inte om ifall jag springer som en kratta. Det handlar om att jag inte vill göra det här själv. Jag vill inte stå där ensam på Heden när loppet är över och känna mig ensam bland alla andra.

Jag är fan grinfärdig.

Så, vad gör jag nu? Lägger ner? Åker hem? Springer ändå?

Mot Midnattsloppet...typ

Jag kan inte läsa tidtabeller. Trodde det skulle gå ett tåg till Göteborg halv elva. Det går halv tolv...så nu driver jag tid i Varberg! Tjoho vad roligt. Inte.

Grässkär!

Johan har sett en säl. Jag har fullt upp med att hålla koll på paddeln...

På väg till Getterön!

Nu börjar snart paddeläventyret!

Fina väderutsikter!

Verkar för övrigt vara en strålande bra dag i morgon för kajakpaddling! Nån måtta får det ju vara på gnälligheten. Om det är takräcket som är problemet så får vi väl ordna det. För tusan. Allt går om man vill. Vi verkar dessutom få finfint springväder på lördag kväll i Göteborg. 15 grader, lite växlande molnighet och ingen nederbörd. Och i stort sett vindstilla.

Vilodag!

Valde visst att ha träningsvilodag på helt rätt dag! Medan J spelar golf (på riktigt den här gången) så passar jag på att hänga i solen på balkongen.

En vinst är en vinst...

...även om den kommer i ett fånigt PS2-spel. Jag utklassade J med hela åtta slag i vår andra runda. Att jag råkade spela som en kratta i första är en annan historia. Men med tanke på mitt usla humör när det gick pissigt i en virituell golfvärld så ska jag nog inte vistas i närheten av en riktig golfbana. Det är lite McEnroe-varning på mig.

Några tusen kronor senare...

När jag har skitdagar så känns det alltid lika roligt att göra av med pengar av någon anledning. Fast idag var det ett väldigt planerat och genomtänkt inköp som gjordes. Inga impulsiviteter här inte. För nu jävlar är den min, telefonen med den grymma kameran!

Jag funderar just nu på vilket som är det bästa sättet att avsluta semestern på. Kajakpaddling stod ju på schemat, men trots att uthyrarna utlovade brygga och grejer dit de skulle föra kajakerna så man kunde bara kliva i så visade det sig att man var tvungen att frakta kajakerna själv till kajen. Uruselt, särskilt när man inte har en bil med räcken på taket. Så vad göra istället? Jag är sugen på spa och huvudmassage. Fast jag vill ju helst ha äventyr!

Löppasset från helvetet

Har just gjort världens sämsta löppass. Kände redan under uppjoggen att det skulle gå åt helvete.

Bestämde mig för att testa Salomonskorna i spåren på Galgberget. Kul med omväxling, liksom. Lagom kul skulle det visa sig. Efter 2k på berget började nämligen ett litet skavsår krypa fram i hålfoten. Till råga på allt var alla uppförsbackar en mardröm med min träningsvärk i baksida lår och rumpa. Nästan så jag ville grina. Inte lätt att hålla tröskelfart då minsann. Vid 5k var det hela outhärdligt. Så jag avbröt. Trots att jag egentligen hade velat springa ett varv till. Lite nerjogg för att lugna sinnet, och sen av med skon och strumpan för att kolla läget. Jojjomen, en rund och lagom stor blåsa hade slagit ut på högerfoten. Jävla skitskor och skitfot.

Axel- och magpasset på gymmet gick dock helt okej. Lyssnade på Patrick Wolfs mörkaste låtar och gick runt och grymtade.

Behöver en spark ut i löpspåret

Jag har planer för dagen. Jag lovar. Det är bara svårt att komma iväg och förverkliga dem. Och så har jag träningsvärk i rumpan av alla ställen. Dessutom har jag fan ingen aning om hur man beter sig dagarna innan ett millopp. Men såhär då:

1. 2x5k på Galgberget i tröskelfart (plus 1,5k uppjogg och lika mkt nerjogg)
2. Bollcore och lite axelövningar på gymmet
3. Telefoninköp

Och så ska jag se till att fixa ett par kajaker som jag och J kan paddla runt med i Varberg i morgon eller på fredag.

...förresten är jag väldigt glad att det inte är någon som sitter med headset och kommenterar mina varvtider. Eller som analyserar min eventuella taktik. Jag har nämligen ingen.

Spring för barnens skull!

Nu vet jag vad jag ska göra nästa helg. Springa! Ska ändå vara i Göteborg på söndagen för det är västsvenskt derby när Elfsborg möter IFK, och då kan man ju passa på att dyka upp lite tidigare i stan och springa runt, runt i Slottsskogen och samtidigt ge lite pengar till Drottning Silvias barnsjukhus. "Spring för barnens skull" heter det hela, och om man är riktigt peppad på att springa läääänge (vilket jag iofs är, men jag har nog inte krafterna) så kan man köra ett 6H-lopp. Eller 12H. Eller 24H. Eller 48H. Eller 6 dagar.

Ska du vara med?

Och det gick ju sådär...

...men det var ju inte särskilt oväntat.

Jag vet inte hur man beter sig för att orka bry sig särskilt mycket om friidrotts-VM. Jag tycker om 10k. Jag gillar Mustafa Mohamed. That's it. Nu blir det nog inte mer tv-tittande för mig.

Hemma hos mig just nu

Heja Musse!!

Favoriten i Ipoden just nu

Patrick Wolf har överträffat sig själv med den här låten. Och det var de bästa fem minutrarna på Way out west. Jag önskar att det gick att springa till Patrick, men jag blir bara lite grinfärdig och börjar spela luftfiol. Inte helt jättebra när jag försöker göra snabbdistans. Men kanske när jag joggar runt i trakterna kring Sperlingsholm på långpass nästa vecka?

Nu snackar vi prestationer igen!

Bild lånad från Aftonbladet

Jag kan inte släppa hur himla uppskriven och hyllad Usain Bolt blir. Hallå! Han ägnade sig åt att springa asfort på några futtiga metrar! Jag har svårt att tycka att sprint är särskilt upphetsande. Ge mig istället ett millopp så blir jag genast lite mer peppad.

Såg två tredjedelar av finalen på 10k i Berlin igår, och fy faaan vad fort det gick! Tyckte på sätt och vis lite synd om Zersenay Tadese som drog och drog, men som sen fick se sig lätt och ledigt bli omsprungen av helt fantastiska Kenenisa Bekele på sista varvet. Han bara susade ju! Och detta efter att ha sprungit de senaste kilometrarna i en hiskelig fart. Kan bara fundera över hur snabbt det kunde gått om han gått för fullt. För en snubbe som kan studsa runt och springa vidare på det där sättet efter 10k kunde lätt ha kapat några sekunder till på sluttiden.

Jag älskar långdistans! Underbara, fantastiska sport. Underbara, fantastiska löpning.

Dagen då mina ben blev kvar på Sannarp

Målgång efter sista fyrahundringen!

Planen var fyrahundringar i ett rysligt tempo. Eller ja, 4.00-4.10 ungefär. "Spring så det känns som om du ligger på 90 procent" sa coach J. Hur vet man sånt? Jag sprang så det kändes som att jag höll på att dö på upploppet, men efter en minuts gå/stå-vila var jag fit for fight igen och pulsen hade lugnat sig. Fyrahundra meter till och jag höll på att dö igen... Och så höll det på. Höll ett ganska jämnt tempo, men kroknade lite på femte. Då vilade jag 90 sek istället och körde en åttahundring på 3.44min som laddning för sista fyrahundringen som jag gjorde på samma tid som femte, trots att det kändes som att jag kröp fram.

6x400m (med 1 min vila)
1: 1.35
2: 1.39
3: 1.37
4: 1.38
5: 1.44
(800 m: 3.44min)
6: 1.44

Jävlarimig vad det var slitigt! Första tre gick egentligen hur bra som helst, men på fjärde blev det segt sista hundra, på femte stelnade benen efter tvåhundra och på sjätte var det som att benen försvann. Gissar att de drunknade i mjölksyra och att de ligger kvar i sista kurvan någonstans.

J sprang förstås snabbt som vinden och jag fick mest spana på hans rygg. Men jag höll mig någorlunda till min plan, och det är jag nöjd med. Trodde att jag skulle orka fler dock, men det får väl bli en annan gång.

Uppryckt!

Sådärja! Nu har jag gaskat upp mig och regnet gett sig av. Och jag har, tro det eller ej, fått med mig J på intervaller på Sannarp! Nu jävlar bär det av!

Vad har jag gjort?!

Jag har legat i framstupa sidoläge hela dagen i ett tappert försök att stå ut med mensvärken. Pratat i telefon med folk men inte haft så mycket annat att säga än att det är förskräckligt synd om mig. Och nu, när jag äntligen börjar så smått kunna resa mig upp, andas hyfsat normalt och dessutom känna mig lite sugen på att rusa runt på en bana, vad händer då? Jo, då börjar det regna! Vad har jag gjort för att förtjäna en sån här dag?!

Vad ska det bli av den här veckan?

Det är nästan så att Midnattsloppet försvinner mitt i min halvmarayra. Och det vore ju dumt. Bara några dagar kvar nu, och jag har ingen aning om hur jag ska lägga upp den här veckan.

Jag vill:

1. Träna snabbhet. Det vill säga, göra ett nytt försök med intervaller. Kanske 5x1000 i 4.45-tempo. Problem: Jag är slö. Jag har ont i magen. Jag orkar inte.

2. Evighetsintervalla. Du vet, de där fyra-fem långetapperna som man gör på en dag. 4x7k känns som ett schysst upplägg. Men är det inte bara kontraproduktivt att köra sån mängd dagarna innan ett millopp? Men när sjutton ska jag annars hinna om jag inte gör det den här veckan?

3. Långpassa. Men det har jag verkligen ingen aning om hur jag ska få tid till.


Jag borde:

1. Köra snabbdistans. 5-7k snabbt.

2. Köra 10-12k i tröskelfart. Jag har inte gjort ett milpass på tusen år.


Det känns som om tiden försvinner ur mina händer. Bara en veckas semester kvar, och det känns som om jag får frossa av arbetsångest. Blir handlingsförlamad.

(Fast okej då, medan jag sitter och skriver det här så kryper den där sköna känslan på mig, den där som säger "ååååh, springa intervaller!! vad roligt!"...)

Nu finns jag med!

Startgrupp E. Nummerlapp 23704. Det är jag det. I Stockholm. 12 september kl 16.45.

Hellre långt än snabbt!

Okej. Jag fattar grejen. Det är en bedrift att springa 100 meter på 9.58 sekunder. Skitbra, Usain Bolt. Verkligen.

Men om vi nu ska snacka bragder och storartade prestationer så tycker jag vi ska snacka The GAX 100 miles. För i helvete. 100 miles. Det är 16,09 mil. I ett sträck. Springandes. Jag tror faktiskt inte riktigt att jag fattar hur långt det är, för min hjärna säger bara "fan, coolt, det där vill jag också göra!". Jag längtar efter lite bloggrapporter från såna som var med.

Springa i ett dygn eller närapå. Helt underbart!

Lera, lycka och livsglädje

Du som inte klev ur sängen igår morse för att släpa dig till Patrick Wolfs spelning klockan ett på Linnéscenen kan ägna dig åt att slita ditt hår, gnissla dina tänder och be gudarna om förlåtelse nu. Den toppar lätt min lista över Way out west bästa spelningar. Inte helt otippat kanske. Den killen är den coolaste snubben på hela jorden och med den här spelningen vandrade han ännu längre in i mitt hjärta, hur nu det är möjligt. Det var liksom ren magi att höra den där rösten i verkligheten, att få se de teatrala gesterna och känna att det finns inga gränser. För mig hade han gärna fått spela i flera timmar till så jag kunde fått höra To the lighthouse, Paris och The libertine också. Men man kan ju inte få allt.

Den gränslösa känslan fanns också med när Antony Hegarty spelade lite senare. Men jag fattade aldrig riktigt varför Antony inte lät Göteborgssymfonikerna ta lite större plats. Jag stod och väntade på ett crescendo som aldrig riktigt kom. Men Antony är så varm och charmig så det gör ont och när jag lyssnar på personer som honom och mr Wolf får jag plötsligt hopp om världen igen. Det kanske inte är så att man måste vara precis som det förväntas av oss.

Näst bäst på festivalen var Florence Welch och hennes band The machine. Som en mäktig amazon gled hon ut på scenen och fullständigt knäckte mig. Hon är som en blandning av Björk, Goldfrapp, Debbie Harry och Joanna Newsom, en vildsint, obrydd kvinna med en röst som blåser hjärnan ur vem som helst.

Jag har mått så bra den här helgen och har hittat tillbaka till kärleken till musiken igen. Och jag har haft förmånen att umgås med några av Göteborgs finest. Saknade bara världens snyggaste L. Hade varit schysst att se Patrick och Florence tillsammans.

Vem fan vill vara "duktig"?

Sitter och väntar på att tiden ska gå så jag kan springa och möta min frukostdejt. Och funderar över ordet "duktig".

Häromdagen insåg jag återigen att man kan ha olika anledningar till att gå på en spelning. För mig handlar det oftast om nyfikenhet på något nytt, eller helt enkelt ett måste att få se det där sjukt coola och underbara bandet som jag lyssnat sönder och samman på skiva. Sedan hamnar jag förstås framför scener där det står band jag inte kunde bry mig mindre om också, men då går jag oftast därifrån eftersom jag inte får någon som helst känsla i kroppen av att stå och glo på cowboyhattbeklädda skägg-gubbar som låter som Counting crows värsta mardrömmar. Jag skiter fullständigt i om de är bra på sina instrument, eller om de är bra på den genre de ägnar sig åt. Det är för mig samma sak som att säga "jo Ulf Lundell är ju en manschauvinistisk kvinnohatare och gör låtar som är evighetstråklånga och som jag hatar, men jag lyssnar på hans musik ändå för man hör ju att han kan spela gitarr". Som om nån bryr sig liksom.

Och den här grejen med att "vara bra på det man gör", det kan man tydligen kalla för "duktig". På några dagar har jag hört inte mindre än tre personer kalla Robyn för "duktig". Alltså, ursäkta, men hon är allt utom duktig! Duktig är man, som Anna skrev i ett klokt inlägg om löpning och duktighet, om man niger och tackar för maten. Robyn är cool, egensinnig och driven och skriver låtar som älskas av folk över hela världen. Hon är grym! Hon är ingen blyg, försagd flicka som står i ett hörn och gör det som förväntas av henne och tackar för att hon får synas och finnas till.

Ordet duktig ger mig en allergichock och får mig att vilja kräkas.

Morgonjogg i Slottskogen

5,6 kilometers morgonjogg längs Vegagatan och upp i Slottskogen i massa kringelikrokar runt Way out west-området och sen ner igen längs Linnegatan har avverkats nu på morgonen. Har glömt att Slottskogen kan vara så backig... Lång tid tog det, men trevligt var det. J hängde dessutom med, bara en sån sak.

Nu bär det av in på WOW-området istället. Första stopp: Vivian girls. Sen Beirut, Grizzly bear, Florence and the Machine, Anthony, Glasvegas och Arctic monkeys. Eller Fever Ray.

Way out west!

Jag är på väg till Göteborg. För första gången i mitt liv ska jag få se världens coolaste snubbe live. Patrick Wolf. Jag kommer förmodligen dö av lycka.

Och så händer det förstås lite annat också. Anthony and the Johnsons, Glasvegas, My bloody valentine, Lily Allen... Kommer bli en fin helg. Och jag tänker dessutom testa att springa i Skatås i morgon. Yes.

Stockholm nu kommer jag!

Jag hade en plan. Betalade en tjuga för att så sätta mig på 350:an mot Haverdal och Skipås, hoppade av någonstans mitt inne i detta gudsförgätna kustsamhälle Haverdal och försökte hitta Kustvägen och cykelvägen som skulle bemästras för andra gången den här sommaren. Förra gången sprang jag ju drygt 15,5k hem sista dagen innan semestern. Underbart visst, men jag fuskade lite. Hade ju mätt och ritat upp en karta på Funbeat som skulle ge mig sådär ungefär 19k, men jag valde en kortare sträcka på grund av lite tidsbrist. Men nu jävlar skulle de där 19 kilometrarna göras!

Funderade en stund på hur jag skulle behöva springa en halvmara för att komma under 2 timmar. Kom fram till en kilometertid på runt 5.40. Tänkte att det nog var lite väl magstarkt idag med tanke på att mitt senaste långpass låg på 6.33min/k... Så jag öppnade i "modesta" 5.46. Men av bara farten höll jag 5.35-5.40 under större delen av passet.

Gullbrandstorp susade förbi. Jag mötte cyklister som nickade glatt. Inlinesåkare som hängde och svängde med armarna. Vaggande tanter som skulle gud vet vart. Sen var jag plötsligt vid flygplatsen och drygt 11k hade avverkats. Vek av ner mot Nya Tylösandsvägen och Simstadion för att sedan tas Prins Bertils stig. Hamnade på en väg utan cykelväg och trottoar och höll på att bli överkörd av en lastbil. Sprang förskräckt upp på Lidls parkering och in på Burger Kings drivein. Fick frustrerande nog stanna vid ett rödljus. Hoppade och småsprang på stället för att inte bli slö i benen. Ångrade mig om Prins Bertil och tog asfaltsvägen förbi Alevallen och boulehallen istället. Susade förbi några boulande tanter och gubbar. Gjorde 2k på Prins Bertil. Klockan visade 18.2k. Bara 600m kvar, sen var jag hemma...

Mina damer och herrar: Jag har nästan sprungit en halvmara idag, på den enligt min mening strålande tiden 1 timme och 48 minuter. Den 12 september springer jag på riktigt i Stockholm, 21,1k. Jag har bokat tågbiljetterna och skickat iväg min anmälan. Vi ses på startlinjen för tusan!

Därför älskar jag att springa

Imorse låg jag och tänkte på intervaller och pulsen rusade av förväntan. Men man kan ju inte springa intervaller hela tiden (nåja, tekniskt sett så är det väl inte "hela tiden" om jag skulle intervalla lite idag också, eftersom måndagens intervallpass som sagt var mitt första någonsin. Procentuellt sett skulle man väl kunna tänka sig att jag har ett underskott på just intervaller...), och idag vill jag springa lääääänge.

Men när jag låg där och tänkte på intervaller så började jag fundera så smått på varför jag tycker om springandet så himla mycket. Det är ju objektivt sett egentligen ett rätt tråkigt sätt att träna på. Det händer inte särskilt mycket, det är bara samma, samma. I alla fall när det gäller vad kroppen sysslar med. Sen kan man ju ägna sig åt att springa i oväntade terränger och längs lååånga vägar, och stimulera åtminstone sinnena en aning.

Okej, så det är objektivt sett ganska trist att springa. Särskilt när man helst ägnar sig åt ensamlöpning. Då får man ju inte ens umgås med andra människor.

Men vad ÄR det då med löpningen?

Jag tror att det handlar om det häftiga i att hela tiden komma liiiite längre. Jag gör hela tiden saker jag aldrig trott att min kropp skulle orka. När jag springer är min kropp inte något som är i vägen och som inte passar i kläderna jag gärna skulle vilja ha, utan istället en del av mig som jobbar tillsammans med mig och gör SKITCOOLA saker. Som att springa hem från Tylösand. Som att springa snabbare än min hjärna trodde var möjligt. Som att rusa på tills jag tror jag ska kräkas, och sen efter en kort återhämtning kunna resa sig, skaka av sig tröttheten och jogga hem igen.

Ungefär så.

Nu ska jag göra det där Haverdal-Prins Bertil-hem-passet som jag tänkte göra för ett tag sedan. Utan att fuska bort de sista fyra kilometrarna. Tänker ta det här som ett test. Om jag kan springa 19k utan att dö idag, då anmäler jag mig till halvmaran i Stockholm.

Jävlars vad stark jag känner mig!

Jag har varit på gymmet. Jag vet, en lite konstig sak att göra när det är soligt. Men jag kunde inte hålla mig borta. Jag ville liksom lyfta lite saker. Bestämde mig ändå för bodypump istället för att köra egen styrketräning, mest för att om jag hade kört själv hade jag nog bara tränat axlar. Och det gjorde jag ju senast jag styrketränade också, så det hade ju kanske inte varit optimalt.

Och jag vet inte om det var Pippi Långstrump-flätorna (som böjde sig mer och mer uppåt ju svettigare jag blev) eller om jag bara helt enkelt hade en bra dag - men jag kände mig stark som en oxe! Jag lade inte på sådär jättemycket mer på stången, men alla övningar gick jättebra, utfallen satt som de skulle och jag tror jag kommer ha fasansfull träningsvärk i mina hamstrings imorgon.

Att jag sedan kände mig som ett kylskåp och en stelbent och -ryggad löpare bland alla urviga yogatanter på bodybalancen efteråt kunde jag stå ut med. Man kan inte få allt här i världen. Och jag struntar ärligt talat i om jag klarar av att hålla händerna vid öronen i krigaren 1. Jag är i alla fall grym på att göra tricepspushups! Och på att springa en mil.

Så kan man också träna...

Dagens träning hittills: En kvarts promenad tillsammans med mormor och rullatorn i lite avvaktande duggregn. Mysigt.

Vaddå mesintervaller??

Okej, jag erkänner. Jag gjorde mesintervaller. Sprang på fåniga tider. Kunde pressat mig lite hårdare. Men hallå! Det var första gången någonsin! Dessutom trotsade jag min egen fåfänga och sprang trots att idrottsplatsen var full med barn som var på friidrottsskola, och deras ledare som var i tjugonåntingåldern och superatleter.

Men jag sprang ändå lite mesigt. Bestämde 5.10-tempo på de två första tusingarna. 5.00 på åttahundringarna. 4.50 på fyrahundringarna. Och en futtig tvåhundring så snabbt jag kunde. Var inte alls slut när jag sprungit klart, utan kunde efter några deciliter vatten rätt behändigt jogga hem i 5.30-tempo. Kanske inte helt optimalt, jag erkänner. Men jag är nöjd ändå! Nästa gång ska jag revidera tiderna, för nu vet jag vad jag kan.

(Och roligast av allt - när jag bara hade tvåhundringen kvar sprang jag förbi kulstötningsgropen där ett gäng killar i tioårsåldern stod och hängde efter att ha sprungit 60 meter, och då hörde jag kommentaren "fy tusan vad länge hon springer, det skulle jag aldrig orka!". Lite skojigt och rörande att höra även om jag förstås sprang varken särskilt länge eller långt...)

Och när jag kom hem så slängde jag mig ner på marken och gjorde lite situps och armhävningar. Hepp!

Intervaller, yes!!

Dagens plan: Intervaller på Sannarps IP! Bygger förstås på att det inte är fullt med friidrottande unga där, för då kommer jag inte våga springa ett steg. Men om det är ledigt, då jävlar! Annars får jag väl springa vidare nån annanstans.

Tråksöndag och obefintliga muskler

Eftersom det här inte är en städblogg tänker jag inte skriva om att jag har tvättat fönster och storstädat idag. Men ibland tänker jag fan att det borde räknas som träning för det är ju så jäääävla jobbigt.

Har tränat axlar och rygg idag på gymmet. Känns som om mina muskler har förtvinat. Orkar ju ingenting i rodden och latsdragen. Jaja. Gjorde några bollgrejer på slutet för att peppa upp mig lite. En kille som låg och frustade på golvet bredvid i något som liknade sneda situps tittade imponerat på min höft som höll sig stilla och högt upp på lårcurlsen. Eller, han tittade förmodligen inte alls, men det borde han ha gjort.

Annars en rätt seg dag. Går och funderar över om jag ska binda upp mig i 24 månader för att få den mobil jag vill ha till ett någorlunda mänskligt pris. Och dessutom byta mobilmärke mitt i allt. Men jag vill ju ha en med riktig kamera som man kan fotoblogga med!

Springterapi och nästan PB

Ibland har man såna där dagar då allt känns rätt kasst och man önskar att täcket var lite större så man fick rum lite bättre under det, att det var lite mörkare utomhus så att det passade ens sinnesstämning och att tiden kunde gå lite fortare så man inte behövde vänta så länge på att livet skulle bli roligt igen.

Jag har haft en sån dag idag. Jag har haft ganska många såna dagar den senaste tiden. Och när jag inte har hela såna dagar så har jag timmar eller minuter som dyker upp och överraskar då och då.

Men sedan jag började springa har jag hittat ett botemedel som funkar. Långpasset på landet i torsdags gjorde underverk. Och dagens tempopass gjorde också sitt!

För nu har jag sprungit. Igen. Och om det hade varit så att jag sprang 5k sammanhängande så hade jag kunnat skriva upp ett litet PB igen. Tyvärr var det inte så.

Jag ville köra ett tempo som motsvarade att slå mitt PB på 5k, det vill säga under 5.00min/k. Det gick...sådär. Efter 3k ville min kropp dö. Då tog jag en liten paus, gick tvåhundra meter och sprang sedan resterande kilometrar tills jag kommit upp i fem kilometer springandes. Plockar man bort gåpausen stannade klockan på 24:49. En kilometertid på 4:58 således. Men, som sagt. Inget PB eftersom jag inte sprang oavbrutet. Men nästa gång! Tempot finns ju i benen, det känner jag ju.

Planering pågår...

I pauserna mellan smoothiedrickandet och läsandet har jag kollat in bansträckningen på Sthlm halvmara. Jävlar vad det verkar roligt! Har till och med sådär i smyg kollat vad det kostar att åka tåg upp till Stockholm över en helg. Ibland undrar jag vad det är som har hänt med mig. För ett halvår sedan tyckte jag att det var sinnessjukt att springa två mil sammanhängande, nu tycker jag det verkar helt normalt när folk springer 12H i Trollhättan.

Spring i huvudet

"Pain is inevitable, suffering is optional..."

Jag gick till biblioteket med uppdraget att skaffa mig något somrigt att läsa. Att bara ha en bok igång funkar inte för mig, nä, minst tre ska det vara samtidigt. Och eftersom jag lånade The loneliness of a long distance runner häromdagen och dessutom håller på med The sorrows of an american av Siri Hustvedt så fattades det ju en bok. Jag kom ut med What I talk about when I talk about running, det vill säga Haruki Murakamis "biografi" eller vad man nu ska kalla den. En bok som handlar om hur han mår och vad han känner och tänker när han springer. Och så slängde jag med en bok av Malin Ewerlöf om hur man blir en bättre löpare.

Ibland känner jag mig lite löparskadad och allmänt enkelspårig.

Ååååh vad det ska va svårt att bestämma sig...

(Bild lånad från www.stockholmhalvmarathon.se)

Ända sedan i början av sommaren har jag fnulat på det här med Stockholm halvmarathon. Läste hos Snorkis om vikten av att ha mål att sikta mot. Nu har jag visserligen ett gigantiskt skitstort mål som hägrar i horisonten i form av Vasaloppet, men det är ju på snö. Dessutom får jag ju aldrig arslet ur och fixar egna rullskidor. Känns som att det kommer dröja till jag kan ana att hösten är på väg.

Hur som helst. Jag vill ha ett löparmål! Jag är förstås anmäld till Göteborgsvarvet 2010, men vafaaaan. Det är ju om hundra år! Jag vill ha något att sikta på NU. Och ärligt talat, när jag började fundera på halvmaran i början av sommaren så var det mest lite på skoj. Jag trodde då aldrig att jag skulle komma upp i de distanserna. Men nu känns det inte lika orealistiskt längre.

Så, vad ska jag göra? Springa? Inte springa? Springa något annat?

Sand- och strandhäng

Ja alltså... En joggingtur på stranden var vad jag hade tänkt mig. Men istället lät jag andra motionera åt mig. Gick och såg första herrsemin på Swedish beach tour. Berg/Dahl vann rätt betryggande med 2-0. Sen en tur till stranden och så tillbaka för att se damfinalen. Hade gärna sett titeln gå till göteborgarna Ögren/Åsgård, men umetjejerna Oliviera/Tawhid var bättre. Dubbeltitel för dem eftersom de vann SM nyligen också. Kul med beachvolley, även om det inte är riktigt lika coolt med en svensk tourfinal som att se en deltävling på världstouren.

Ojdå!

Haha! Snubblade över en grej i Aftonbladet om minst sagt märkliga skador inom idrottsvärlden. Ska tänka på Robbie Keane nästa gång jag inte orkar byta kanal på tv:n.

Robbie Keane: Kontroll vs. inte
Vad hände?
Tv-programmet var uselt, men trots elitträningen orkade han inte böja sig efter fjärrkontrollen utan sträckte ut foten för att byta kanal.
Hur gick det sen? Veckor av rehabträning krävdes för att få bukt med det uttänjda ledbandet i knät."

Det vände!

Ibland är det bra att ha ett pannben. Och gärna vara lite småtjurig och envis. Efter att ha införskaffat en ny tränings-BH (eftersom jag glömt min favoritlöpningsdito hemma, urklantigt och en sak som andra dagar skulle ha fått mig att ge upp alla tankar på att springa 17k) i Kinna anlände vi i J:s föräldrahem. Och medan han plockade fram tvättsvampen snörade jag skorna och gav mig iväg på nåt som J:s pappa kallar för lilla Björstorpsrundan. Liten och liten. 16,5k skulle det visa sig. Och backigt och jävligt. Klockan var fem i ett när jag gav mig iväg, och sådär kvart i tre när jag kom tillbaka. Med mig på vägen hade jag fått schyssta vyer och en praktfull löparsolbränna på ryggen. Det ser ut som om jag har på mig mitt vita linne fortfarande. Jag som annars brukar predika SPF med skyhöga siffror för att undvika den där läskiga rosa nyansen (och hudcancer och annat dumt förstås) hade helt missat att man ju blir solbränd när man springer också. Särskilt när man väljer att göra det mitt på dagen när solen skiner från en klarblå himmel. Nåja. Jag tog mig runt med ett par gåpauser för att kunna dricka ordentligt, och kan numera räkna 16,49k som mitt distansrekord. Inte världens bästa långpass i min löparhistoria, men jag är stolt, nöjd och glad över att min energilöshet visade sig vara övergående.

Att sedan Elfsborg spöade skiten ur portugiserna i Braga senare på Borås arena gjorde ju inte dagen sämre precis. En av de bästa matcher jag sett IFE göra.


(Bild lånad från www.elfsborg.se)

Nu ska jag ge mig av ner på stranden med en bok och strandjoggsugna fötter!

Trött Therese

I planktagen

Jag är helt slut. Finns ingen energi gömd nånstans i min kropp. Försökte springa en mil, kom åtta kilometer. Försökte göra lite core, det blev en och en halv minut planka. Ibland vill man bara sätta sig i en grop nånstans och inte synas, inte göra nåt.

Träningsvärk...

Jag tror triceps är min favoritmuskel att träna. Och baksida lår. Och axlar. Sitter just nu och myser lite över träningsvärken i just de här delarna på kroppen. Visserligen är värken ett tecken på att jag varit lite slö på senaste tiden och inte styrketränat ordentligt, men det känns ändå rätt gött att ha lite ont.

Snart ska jag åka ut i skogen och hälsa på J:s familj. Gör mitt bästa för att pressa in ett löppass innan vi åker. 45-55 minuter, det vill säga 8-10k är väl tanken. Om en knapp timme. Och imorn blir det långpass på landet. Ska försöka låta bli att springa vilse. Får väl ha med mig karta och kompass.

Semesterläsning!

"The loneliness of the longdistance runner"...yeah, that's me.

Jag gillar att ha semester. Orkade inte spendera tillräckligt mycket tid inne i stan för att hinna reda ut vilken mobiltelefon jag skulle ha, så jag flydde till en bakgata och ett antikvariat jag inte besökt på hundra år. Hittade två tekoppar med fat av mitt favoritsextiotalsproslin för värsta fyndpriset. Och innan dess en sväng till bibblan där jag hittade en bok med passande titel för mig. :D

Sovmorgon

Efter att i flera dagar ha vaknat före halv åtta av mig själv kändes det sinnessjukt konstigt när jag kollade på klockan imorse och den visade halv elva. Det händer inte ofta att jag sover längre än till nio. Sååå, den här dagen är uppochnervänd redan innan den har börjat.

Planer för dagen då? Göra av med pengar. Way out west-biljett ska köpas och så ska jag spana på en ny mobil. Och i eftermiddag blir det bodypump och bodybalance. Ska bli jääääävligt skönt att köra lite styrka igen.

Och ikväll verkar det som att jag kanske kan få med mig J på Harry Potter. Bara en sån sak.

Rekord?

Helvete vad allt har dragit ut på tiden idag. Ända sedan jag klev ur sängen i morse har jag tänkt ge mig ut och springa. Jag kom iväg för en timme sedan.

Det blev snabbdistans, 5 kilometer runt Nissan. Försökte hålla tempot under 5min/k, men det gick sådär. Landade på 25:57 min, vilket ju trots allt är rekord sedan jag skaffade min Polarklocka. Bara en sån sak liksom!

Funderar på om det är en bra idé att revidera mina tider från tiden innan klockan. Jag har ju trott att jag sprungit 5k på 25 blankt tidigare, men frågan är faktiskt om det inte var kortare än 5. Och om det inte snarare handlade om typ 25:45min... Kanske borde jag börjat om från början när jag började mäta tempo och sträcka med poden? Fast det kanske är dåligt för moralen och karaktären. Det kanske är bra att det står på min PB-lista att det är 25.00 som gäller för bästa tid på 5k. Fast samtidigt så känns det ju jävligt pissigt att aldrig någonsin, hur jag än kämpar, komma ner på såna tider. Det tyder ju på att jag aldrig varit där.

Nåja.

Jag har tvättat skor idag också. Mina Salomonvandringsskor luktar apa och lukten sprider sig i hela lägenheten. Vet inte riktigt hur jag ska få bort den. Nu har jag förpassat dem till balkongen där de kan stå och torka och tänka över sina synder. Och förbanna sin ägare för att hon lät dem ligga i en plastpåse ett par dagar i Glasgow istället för att skura av dem ordentligt.

"Are you training for the Olympics...?"

En hurtig typ och en kulturell...

Jag hade en nu i efterhand ordentligt orimlig idé om att jag skulle springa ungefär varannan dag under Skottlandsvistelsen. Jag insåg redan första kvällen på West highland way att det var en idiotisk tanke. Mina ben ville nämligen inte röra sig mer än nödvändigt efter i genomsnitt 2,2 mils vandring per dag. Det enda min kropp ville ha då var en varm dusch, jävligt mycket mat och vatten. Och kanske en whisky. Eller det kanske var huvudet som ville det. Nåja.

Men så kom vi till Glasgow i torsdags, och efter att ha promenerat runt i stan lite lurade jag ner Johan i Kelvingrove park där jag satte honom på en parkbänk tillsammans med Cynthia Lennons John-biografi och Ipoden full med Beatles och så fick han agera fotograf när jag sprang iväg och kom tillbaks. Fem kilometers lätt löpning bland skejtande kids och boulande herrar. Underbart! Trodde benen och fötterna skulle hata mig, men de var snarare glada över att få röra sig på ett annat sätt efter dagar av vandring.

Vi bodde på ett litet hotell på Sauchiehall street i närheten av parken, och ägarinnan gjorde stora ögon när jag kom tillbaks svettig och dann i min löparmundering. Senare undrade hon om jag var en athlete som kanske tränade för the Olympics? Hoho. Nja, kanske inte. Men det var en rolig kommentar. Sen gav hon mig stora leendet igen när jag kom tillbaka på lördagen efter att ha sprungit längs River Kelvin längs Kelvin walkway som är den inofficiella starten på West Highland way från Glasgow till Milngavie.

WHW dag 4: Inverarnan-Tyndrum

Inverarnan-Crianlarich

Åh vad jag vaknade lite på fel sida den här fjärde och sista dagen på vår vandring! Dagen började i regn och jag hade fan ont överallt. Jag surade men höll käften. Men så kom solen samtidigt som vi klev högre upp längs branterna i Glen Falloch. Utsikten var magisk, gräset supergrönt och vi gick längs nititskt lagda stenmurar och bland kossor som stannat mitt på vägen för att äta.

Vi hade planerat att ta en avstickare ner till byn Crianlarich för lunch, men det visade sig vara ett helvete att ta sig ner. Stigen gick genom ömsom vacker lövskog, ömsom bland mäktiga granar och tallar, men lutningen var inget vidare för mina knän. När vi väl kom ner till byn hamnade vi på vandringens näst skummaste lunchställe, en liten pub där man kunde köpa toasts. Förutom oss hängde det ett par märkliga stammisar med talfel där, och allt var lite sådär urblekt och smutsigt.


Crianlarich-Tyndrum

Och sen skulle vi ju upp till WHW igen, upp genom den jävla skogen. Och ännu mera upp. Innan vi kom ner till River Fillan och St Fillan's chapel skulle vi först vandra upp från 500ft till 1000ft och sen ner till 500ft igen. Och förstås lite upp och ner mellan 500 och 1000ft däremellan. Detta på två miles. Ett helvete för mina trötta ben. Men vid en gammal fin stenbro när vi kommit ner från kullarna stötte vi ihop med några skottska damer som råkat hamna på samma pausplats. Efter lite banan och kaffe och ett fint samtal om midges, Åre och svenska mosquitos kändes livet lite lättare. Det var lite mer än tre miles kvar till Tyndrum, vårt slutmål, och energin kom tillbaka till mig. Tanterna och vi gick om och förbi varandra i omgångar den sista biten, och bytte några ord varje gång vi möttes. En fin avslutning på fyra dagars stundtals fantastisk, stundtals störtjobbig vandring.

Vi hade hört innan vi åkte att vi skulle ångra att vi hoppade av halvvägs och inte fortsatte upp till Fort William. Just där och då, när vi gått totalt över 9 mil enligt min Polarklocka, var jag inte sugen på att ta ett steg till. Men bara några timmar senare längtade jag efter att ta mig längre norrut. Jag visste ju att vyerna skulle bli mäktigare ju längre norrut man kom, och jag ville också klara av The Devil's staircase! Men det får bli en annan gång.



I väntan på tåget mot Glasgow

WHW dag 3: Rowardennan-Inverarnan

Rowardennan-Inversnaid

Tredje dagen på vår vandring skulle visa sig bli den roligaste, och jobbigaste. Dagen började med en liten besvikelse när vi insåg att vi inte kunde gå en alternativ sträckning av leden lite närmare stranden eftersom den tydligen var lite för igenvuxen. Men som tur var så var den "vanliga" sträckningen underbart fin den också. Vi vandrade genom skiftande skog och över en massa små vattendrag som sökte sig ner mot sjön längs den allt brantare sluttningen på vår högra sida.

Och under förmiddagen började jag fatta varför man rekommenderades att ha med sig en vandringsstav - mina knän och fotleder började kännas ömma efter all downhillvandring. Så jakten på den perfekta grenen tog sin början. Och Johan fick till slut användning av sin schweizerkniv när han täljde bort lite kvistrester...

Att det var en lite knepigare och backigare del av leden vi var inne på märktes på vårt tempo. Efter tre timmar och 13,5 kilometer anlände vi till världens skummaste hotell i Inversnaid där vi tänkte äta lunch. Det var helt öde förutom kanske fem andra vandrare. Personalen var sjukt märklig och gick runt och muttrade och sjöng för sig själva, och känslan var lite detsamma som hotellet i The Shining. Medan jag petade i min mat satt jag bara och väntade på att Jack Nicholson skulle dyka upp.

Inversnaid-Inverarnan

Efter lunchen på läskiga hotellet skulle vi gå i Skottlands egen Robin Hood - Rob Roys - fotspår. Leden slingrade sig längs stranden på Loch Lomond över stock och sten. Knepigt och helt underbart att vandra! Ägnade en halvtimme åt att klättra runt bland grottorna en mile från Inversnaid för att hitta platsen där Rob Roy enligt legenden gömde sig undan greve Montrose som jagade honom när Rob Roy inte kunnat betala tillbaka ett lån till Montrose eftersom Roys kompanjon stulit pengarna och stuckit. Vi hittade nog inte grottan, men det var kul att snurra runt en stund tillsammans med ett annat entusiastiskt amerikanskt par som klängde på stenarna.

Efter att ha ägnat två timmar åt att klättra runt sex kilometer längs den här otillgängliga delen av WHW kom vi till en av de sista strandbitarna av Loch Lomond som vi skulle se under vår vandring. Så då var det ju bara att slita av kläderna och hoppa i. Går man ett par dagar längs en sjö måste man ju för tusan bada! 15 grader gissar jag på att det var, och så förbannat skönt! Amerikanerna spontanapplåderade och skakade på huvudet åt de galna nordborna.

The Drovers inn

I Inverarnan skulle vi bo på Drovers inn, byggt 1705 och hemsökt. Skitfestligt hus, fast vi fick tyvärr inte bo bland spökena utan i en lite nyare del som låg på andra sidan vägen. Men vi hängde i baren och jag åt underbar veggiehaggis och testade nya whiskysorter.

WHW dag 2: Drymen-Rowardennan

Drymen-Balmaha

Fem miles från Drymen ligger WHW:s första lilla "berg" Conic hill på 1184ft. Peppade som tusan på att få typ klättra lite och kunna spana norrut längs The Way och få en uppfattning av vad vi skulle ägna oss åt de närmsta dagarna så gav vi oss iväg dag två efter att vår gulliga värdinna Gail släppt av oss och två amerikaner där WHW fortsatte utanför Drymen. Vägen gick genom planterad barrskog. Och spöregn. Och låga moln som vi till slut hamnade mitt inne i när vägen slingrade sig uppför genom myrar och hedar. Det var lönlöst att göra sista klättringen uppför Conic, så vi nöjde oss med att komma upp på sådär 1100ft på baksidan av berget.

På väg ner mot Balmaha lättade molnen då och då och vi fick en fantastisk utsikt åtminstone över Loch Lomond som vi skulle spendera en del tid bredvid de kommande två dagarna. Så jävla vackert!

Efter lite lunch fortsatte färden delvis längs stranden på Loch Lomond bort till Rowardennan. Amerikanerna vi bodde med i Drymen kallade platsen för "town", något som vår värdinna fnissade lite åt. När vi kom fram förstod jag varför. Rowardennan är i princip ett hotell och ett youth hostel. Och en härlig man som sköter en bar där vandringens första lagavulin inmundigades efter totalt 45 kilometer på två dagar.

WHW dag 1: Milngavie-Drymen

Milngavie-Dumgoyne

Glasgow svischade förbi. Vi anlände till Central station på lördagseftermiddagen och tog oss snabbt ut till den lilla sovande förstaden Milngavie där West Highland way börjar med ett litet monument och en flashig skylt. Första milesen gick längs parklika asfalterade gångvägar (och jag mötte första löparen redan efter typ nån kilometer! Älskar att möta folk som springer) men sen öppnade sig landskapet - och så gjorde också himlen. Det spöregnade mest hela tiden under förmiddagen så det blev till att fokusera blicken och koncentrationen på att hålla sig på fötter i regnet och leran. Vi flydde in på destilleriet Glengoyne bara någon kilometer från byn Dumgoyne och provsmakade whisky och kollade ner i koppartunnor som rymde massvis med liter whisky in spe.


Dumgoyne-Drymen

Sen blev det eftermiddag efter lite lunch i Dumgoyne - och solen gjorde entré! Vi gick längs den gammal järnvägen Blane valley railway som tidigare gick mellan Aberfoyle och Glasgow, över fält och genom skogsdungar.

Fram till sista två milesen hade vi inte stigit många höjdmetrar, men i närheten av Drymen kom vi in på en fin gammal liten väg som klättrade över kullarna och sen hamnade vi in i nån slags kohage. Drymen är en jättegullig liten by med sjuuukt god veggielasange blev vi varse lite senare. Men först försökte vi hitta vårt B&B som vi skulle bo på. Och av nån anledning (min idé såklart) bestämde vi oss för att promenera sista biten trots att vi kunde ringa vår värdinna så skulle hon hämta oss i Drymen. Vi lyckades förstås gå vilse sådär tre kilometrar, vilket inte var jätteroligt när vi redan vandrat 20 kilometrar från Milngavie...

Till slut ringde jag vår värdinna som avbröt mig med ett asgarv och ett "nononononoooo!" när jag förklarade att vi hamnat bortanför Drymen bridge som går över Endrick water någon mile söder om Drymen. Sen kom hon farandes i sin silvriga mercedes och installerade oss i ett fluffigt sovrum och kokade sen te som hon serverade oss i ett litet bibliotek där vi genast hittade ett backgammon. Och jag vann. Förstås.