Lera, lycka och livsglädje

Du som inte klev ur sängen igår morse för att släpa dig till Patrick Wolfs spelning klockan ett på Linnéscenen kan ägna dig åt att slita ditt hår, gnissla dina tänder och be gudarna om förlåtelse nu. Den toppar lätt min lista över Way out west bästa spelningar. Inte helt otippat kanske. Den killen är den coolaste snubben på hela jorden och med den här spelningen vandrade han ännu längre in i mitt hjärta, hur nu det är möjligt. Det var liksom ren magi att höra den där rösten i verkligheten, att få se de teatrala gesterna och känna att det finns inga gränser. För mig hade han gärna fått spela i flera timmar till så jag kunde fått höra To the lighthouse, Paris och The libertine också. Men man kan ju inte få allt.

Den gränslösa känslan fanns också med när Antony Hegarty spelade lite senare. Men jag fattade aldrig riktigt varför Antony inte lät Göteborgssymfonikerna ta lite större plats. Jag stod och väntade på ett crescendo som aldrig riktigt kom. Men Antony är så varm och charmig så det gör ont och när jag lyssnar på personer som honom och mr Wolf får jag plötsligt hopp om världen igen. Det kanske inte är så att man måste vara precis som det förväntas av oss.

Näst bäst på festivalen var Florence Welch och hennes band The machine. Som en mäktig amazon gled hon ut på scenen och fullständigt knäckte mig. Hon är som en blandning av Björk, Goldfrapp, Debbie Harry och Joanna Newsom, en vildsint, obrydd kvinna med en röst som blåser hjärnan ur vem som helst.

Jag har mått så bra den här helgen och har hittat tillbaka till kärleken till musiken igen. Och jag har haft förmånen att umgås med några av Göteborgs finest. Saknade bara världens snyggaste L. Hade varit schysst att se Patrick och Florence tillsammans.