Och sen har vi det där med Stockholm marathon. Varje gång jag (eller någon annan i bloggosfären för den delen) skriver något i stil med "ojoj, hur ska det gå, är jag tillräckligt tränad" så kommer de peppande kommentarerna som på beställning. Klart du kommer klara det! Du är grym! Vältränad! Inget kan stoppa dig!
Och jag blir förstås överlycklig. Klart jag kan! Jag är grym. Kanske inte riktigt lika vältränad som jag kunde önska, men det blir nog bra. Så missförstå mig inte - jag älskar när ni skriver fina saker och när ni tror på mig.
Problemet är bara att motsatsen aldrig händer. Det är aldrig någon som skriver "nä, du borde nog inte starta. Det är alldeles för kort tid kvar för att du ska hinna genomföra all träning som behövs". Och tänk om det är just det som är sanningen den här gången?
Fast frågan är förstås om jag skulle lyssna. Eller om jag bara skulle ta det som en utmaning - Nähä, tror de inte att jag kan? Jag ska visa dem!
Jag är för övrigt lika god kålsupare jag. Jag skrev just ett svar på en kommentar från Jonna som oroade sig inför Vätternrundan. Och vad skrev jag? Jo, "Du har en stark motor, du kommer klara dig bra". Vad tusan vet jag om det? Det enda jag vet i det här fallet är det Jonna skriver på sin blogg, och det hon skriver till mig i sin kommentar. Och så tänker jag att jamen, jag vill ju peppa och få henne att känna sig bra. Men jag har ingen aning om vad som är rätt för Jonna.
Problemet är också att jag själv inte har en aning om ifall jag borde ställa mig på startlinjen i Stockholm. Och jag avskyr att inte veta. Jag när en omöjlig önskan om att någon ska komma och säga till mig vad jag ska göra. Men samtidigt vet jag ju att den enda som vet är jag själv. Det är min kropp. Det är jag som bestämmer. Det är jag som avgör om det är värt att chansa. Kanske går det bra, kanske får jag ett underbart lopp. Kanske går det mindre bra, kanske överanstränger jag någon liten del i mig någonstans, kanske pajjar jag min plan för Ironman.
Jäkla skit. Och som sagt - kan inte någon bara komma hit och bestämma åt mig?!
 |
| Veckans startbevisskörd. |
Intressanta funderingar! Precis så är det. På bloggen får man pepp och det är ju såklart underbart. Men alltid är det inte pepp man borde ha, ibland är det en broms. Jag är själv för första gången osäker inför maran, om fötterna håller hela vägen. Och när jag inte ens vet vad som är bäst för mig, hur ska jag då kunna ger relevanta råd till någon annan? Anyway, om du är osäker och inte vill riskera något, kan du inte bara jogga runt, lyssna på kroppen och tvinga dig själv att kliva av om det inte känns bra? Så tänker jag göra. Ska bara övertyga mina pannben om det också!
SvaraRaderaJag tror på att försöka väga för- och nackdelar.
SvaraRaderaHur mycket är en start i stockholm marathon, just i år, värd? Det verkar ju inte vara ditt huvudmål för året, och det låter inte som att du tränat tillräckligt med löpning för att du rimligtvis ska kunna göra dig själv rättvis tidsmässigt. Det kommer fler år med nya möjligheter att starta väl förberedd. Men det spelar förstås ingen roll ifall själva starten är tillräckligt viktig för dig! Så tänker jag.
Oj vad du resonerar intressant och klokt! Det är klart att du klarar att genomföra maran om du vill. Frågan är väl om du kan genomföra den på ett sätt som du känner dig OK med, och till vilket pris du gör det.
SvaraRaderaKänns tanken på att genomföra maran även om du skulle behöva sänka din tidsambition fortfarande lockande? Ibland kan man ju faktiskt vara helt nöjd och glad med att delta i folkfesten.
Vad tror du själv om skaderisken att springa maran så som läget är nu? Tror du att du riskerar något viktigare lopp längre fram (verkar som IM är ditt stora mål? ) genom att springa? Som Anna är inne på, skulle du kunna kliva av om du känner att det inte funkar, eller fullföljer du till varje pris om du startar?
Ja, det var väl egentligen inget nytt från ditt, Annas och Malins resonemang. Men där var mina två cent. Lycka till med ditt beslut!
grejen är väl den att personen ifråga oftast klarar själva distansen. men oftast är det inte det som är grejen - för jag antar att de flesta (mig själv undantaget eftersom min vinnarinstinkt trillade bort nånstans) också har ett tidsmål. jag tror man i mångt och mycket klarar allt (jag tror även jag själv kan klara 50km den 14:e juni med ETT långpass i benen hittills - på ett år...) - men kanske inte på en viss tid. däremot kan det vara dumdristigt med peppande kommentarer om personen ifråga är sjuk eller skadad.
SvaraRadera