Huvudet ner och fötterna upp

I tisdags lyckades jag gå upp i brygga, idag fann jag mig plötsligt stående uppåner. Eller ja, åtminstone med huvudet i marken och knäna på armbågarna. Första steget i att hamna i huvudstående, nämligen att jag vågade släppa stödet med tårna. Nu vill jag bara stå på huvudet hela tiden. Jag borde inreda hela lägenheten med yogamattor så jag kan kasta mig ner på golvet när andan faller på.

Nä, det är förstås inte jag på bilden (som är googlad)...det lär nog ta en stund innan jag kan vika mig på såna här sätt.

Titta, hon springer!

Jag har fått äta upp det jag skriver så många gånger den senaste tiden, så den här gången har jag nästan inte velat berätta att jag varit och testsprungit min tå igen. Utrustad med pelotter i väntan på mina inlägg så tog jag mig an fem kilometer tillsammans med Johan. Och vet du, det kändes faktiskt riktigt bra! Onda foten kändes ingenting, det enda jag hade att klaga på var att vänsterfoten kände sig obekväm med en bulle under främre fotvalvet.

Men tankarna har studsat fram och tillbaks som pingisbollar under den senaste tiden när det gäller löpningen. Jag har misströstat en hel del, jag har känt mig redo att springa (det vill säga, smärtfri och pelottad) men faktiskt bangat. Jag har tänkt att det nästan varit lika bra att låta bli, jag kommer ändå vara i usel form och det kommer att kännas skittrist att tvingas återuppta löpningen från några trappsteg längre ner än jag lämnade den i september. Jag var liksom beredd att ge upp.

Men så kom jag på en sak: Jag springer inte för att göra resultat! I alla fall är det inte det som är den grundläggande orsaken till att jag springer. Jag springer ju för att jag älskar det! Och om det här skadeuppehållet nu skulle innebära att jag måste börja om litegranna med löpningen så är det väl inte hela världen?

Så jag knöt således fast skorna till slut, och här sitter jag nu och känner mig back on track. Och inte var det särskilt jobbigt att hålla mitt lättdistanstempo heller.

Utsikt från marken där jag låg och ägnade mig åt löpstyrka efter genomförd löpning...

Jag ska springa maraton

Efter mitt ultralopp i september tappade jag lite respekten för maradistansen. Innan har jag varit lite lätt skräckslagen för att springa marathon, för jag tänkte att jag skulle få prestationsångest och pressa mig själv alldeles för mycket. Men så känns det inte längre. Så samtidigt som jag började fundera över nästa års löpsäsong och vilka mål jag ska ha då (jag har nästan funderat färdigt och börjat skissa på en loppkalender...) så började jag sådär i smyg leta efter ett marathon nånstans på västkusten innan årsskiftet. Och till slut hittade jag det:

Luciamarathon i Bovallstrand!

Vem vill inte springa 42 kilometer bland granitbergen i vackra Bohuslän liksom? Så den 11 december kommer jag få min första officiella marathontid.

Inte riktigt Bovallstrand och inte riktigt rätt årstid - men det är Bohuslän. En fin sommardag på Hamburgö i Tanum.

Snabba hjul och en brygga

Superrullskids-Mårten knåpade ihop ett par småsnabba tävlingsskidor åt mig i söndags. Inga överdrifter, inga trendiga orangea hjul - men förra generationens tävlingshjul med mjuka, fina, smala gummihjul på snabbrullande lager på ett par klarröda skidor med illgula stänkskydd. Som gjort för att man ska känna sig som en blixt!

Och ärligt talat har jag ingen aning om det var själva hjulen, min egen entusiasm över hjulen eller något annat som gjorde att asfalten liksom försvann under fötterna snabbt som ögat ikväll, men fort gick det. Jag valde en rätt kuperad slinga att köra snabbdistans på, och emellanåt var jag uppe i hisnande hastigheter. För att vara mig dårå. Jag hann aldrig ens tänka att det var läskigt. Lite kändes det som att det var en helt ny liten värld som öppnades för mig och det blev helt uppenbart att mina Elpex Wasa-skidor verkligen är rookieskidor med noll piff och trix. Superenkla och inga konstigheter, men de erbjuder heller inte särskilt många möjligheter. Inför nästa säsong är det jag som skaffar nya lagg.

Så, jag har alltså slutat vara en rullskidsfegis och istället blivit balansgudinna och rullskidsgigant. Och det är jag stolt över. En annan sak som jag är extremt stolt över är att jag lätt som en plätt för första gången klarade att gå upp i brygga utan assistans på yogan idag. Det, mina vänner, är ett genombrott för kylskåpslöparen Therese.

Fina va?



I verkligheten lyste världen guldorange. Genom min mobilkamera ser allt onödigt höstgrått ut. Nåja.



Gymråtta

Ikväll kom jag på varför jag inte varit bland styrketräningsmaskiner på ett gym på typ ett år - för jag avskyr det. Maskiner är verkligen skittrist. Jag fattar inte varför jag ska böka in mig i konstiga ställningar bland märkliga metalltentakler som på ett eller annat sätt ska träna isolerade muskelgrupper på mig, i alla fall om jag lyckas göra likadant som den tecknade figuren gör på bilden på maskinen.

Men jag har en svag rygg och det måste jag göra något åt. Under mina rullskidspass är det i ländryggen som jag blir trött först av allt - emellanåt måste jag stanna och stretcha och greja för att det ska gå att rulla vidare. Så jag måste träna styrka, men det måste finnas ett bättre sätt.

Det är bara det att jag känner mig helt lost när det kommer till annat än konditionsträning. Jag står där bland de fria vikterna och vågar inte göra nåt, och när jag hamnar i maskinparken vill jag bara kräkas på alltihop. Jag har inget fokus och ingen lust. Dessutom gillar jag inte stämningen som jag stött på på i princip alla gym jag varit på - det känns liksom inte härligt på nåt sätt, bara hormonstint och ensamt. Alla vaggar fram mellan apparaterna med håglös blick, och det känns inte som att träningen man utför bland de där maskinerna är särskilt funktionell eller användbar i verkliga livet.

Nä, just nu kan jag inte komma på någon annan lösning än att jag ber om hjälp att skapa ett träningsprogram som involverar fria vikter, pilatesbollar och min egen kroppsvikt. Jag vill inte se en styrketräningsmaskin mer i hela mitt liv.

Smärta är en förhöjd känsla av njutning

Medan klubbkamraterna sprang nån slags t-bana med korta intervaller på platten och i en liten backe så rullade jag 23 kilometer i duggregn och lövhalka (och apropå löven så borde jag kanske anlita forskarna på KTH som kommit på den briljanta lösningen "ta bort löven från spåren" på problemet med lövhalka på våra järnvägar, de kanske kan hjälpa mig förstå hur jag ska kunna rulla stilfullt trots att hjulen försvinner bakåt...?) imorse. Och nu har jag ont. I högertummen. Det är helt obegripligt hur mycket smärta som kan finnas i en liten fingerstump som nötts mot en stav. Men jag får väl skylla mig själv som struntade i vaselin under loppet igår och som otåligt slet bort skavsårsplåstret efter passet idag med effekten att jag fick med mig två lager hud. Och som Anders så snällt påpekade när jag beklagade mig och som tränar-Eskil också brukar skrika efter oss när mjölksyran sprutar - det är bara att bita ihop och älska smärtan. Eller i det här fallet kanske devisen "smärta är svaghet som lämnar kroppen" passar bättre. Mina mjuka, hudtunna tjänstemannahänder kommer snart i vinterform igen, med välplacerade valkar och grejer.

En annan njutning som jag passade på att underkasta mig ikväll var veckans tredje yogapass. Och idag var det som att jag klev upp till nästa nivå i min satsning på rörlighet och smidighet - mina baksidor kändes nämligen mjukare och mer följsamma än de nånsin gjort förut. Nu vill jag yoga hela tiden, eller åtminstone varje dag. Kanske dags att orientera mig i yoga-dvd-djungeln? Tips på dvd:er mottages gärna!

Jag kom tvåa!!

Jojjomen. Som andra kvinna i min klass rullade jag över mållinjen idag. Men det är nu du ska fråga hur många kvinnor det var som tävlade i D21 den här lördagen, och då tvingas jag svara att vi var bara två. Jaha, men då kanske det åtminstone blev spurtstrid...? Ja, om man kan kalla det för spurtstrid när jag kommer inrullandes ungefär fyrtio minuter efter vinnaren... Och ärligt talat så kan jag ju inte direkt jämföra mig med superkvinnan Fia Jobs som bland annat kom fyra på SM i somras och som trots att hon hade en dålig dag (som hon kallade det) kom i mål på 1.06...

Fast det grämer mig att jag missade mitt enda mål med dagens tävling - jag ville nämligen köra mina 21,1 kilometer snabbare än snabbaste rullskidssnubben i min klubb körde sina 41,5. Mårten hade siktat på runt 1.40 och jag var övertygad om att jag skulle klara mig när det var femhundra meter kvar till mål. Men då svischar en frustande Mårten förbi i hetsig kamp med två andra åkare om tredje platsen. En tanke flög genom mitt huvud om att jag skulle hänga på, men den släppte jag guskelov kvickt som ögat. Ett sånt försök hade slutat med en stav i ögat och krossade knäskålar. Nu kom jag hel och hållen över mållinjen och hade överlevt både nerförsbackar och regnblöta vägar. Fast lite surt är det ändå.

Nåväl. Till mitt försvar kan jag ju säga att jag hade inte alls såna där flashiga orangea eller gula tävlingshjul av plast utan istället tjocka, trögrullande träningshjul i gummi. Jag har inte hunnit bli materialjunkie i rullskidssvängen ännu. Men det lär väl komma om jag känner mig själv rätt.

Sen får vi se om jag hinner eller ens har lust att greja med det inför nästa tävling. För jo, en nästa tävling måste det ju bli. Förmodligen om två veckor, och förmodligen Rollsborundan - 17 kilometer klassiskt i Kungälv. Jag har fått blodad tand för det här med rullskidstävlande!

En rätt nöjd (och blöt) rullskidstävlingsdebutant

Dagens enda men - blåsor. Kom tillbaks förhårdnader från i vintras! Allt är förlåtet!.

Rull i spöregn

Nummerlappen är fixad och jag har fått lite info om två hiskeliga backar som jag ska passa mig för. Den ena av dom föll en helsingborgare i förra året, och hon blev så nervös så hon slutade tävla i rullskidor. Så där ska jag försöka hålla mig på benen hade jag tänkt. För övrigt regnar det så in i helvete.

Snygga kurvor

Åh var det är roligt att ha en Garmin. Medan jag körde teknikträning i backe utan stavar ikväll så tänkte jag på hur passets höjdkurva skulle se ut. Något sa mig att den skulle bli tjusig. Den brukar ju bli det när man kör backe upp och backe ner. Och jo, så här blev den. Fin va...?

Många fina backar blev det.

Men vad har jag nu gjort...?

Jag sitter och funderar på om jag gjort något väldigt dumt eller något väldigt smart. Det är nämligen så att jag just ringt och anmält mig till ett lopp. Och inte vilket lopp som helst, utan Örkelljungaspåret på lördag. Och vad är nu det, kanske vän av ordning undrar. Jo, det råkar vara ett 21,1 kilometer långt lopp nånstans i Örkelljungatrakten (exakt var har jag ingen aning om, så jag sitter dessutom och hoppas på att jag kommer få skjuts av någon vänlig klubbkamrat) och det råkar vara ett lopp som ska köras på rullskidor.

Ja, du läste rätt.

Jag ska begå min rullskidsloppdebut.

Och jag ska erkänna att jag fegade lite. Jag kunde valt att anmäla mig till 41,5 kilometer. Men då var det motionsklass, och ska det vara så ska det vara ordentligt. Således blev det tävlingsklass och D21 vilket innebar 21,1 kilometer. Sen kan man tycka vad man vill om att det inte finns en tävlingsklass för damer på den längsta distansen utan bara för herrar (eller tvärtom för den delen, killarna får inte åka kortare än 41,5 km), men jag känner mig rätt nöjd. 21,1 kilometer känns lagom och bra.

Fast jag har bitit av alla mina naglar nu under kvällen eftersom jag är så nervös. Redan.

Men har man bestämt sig så har man. Och sånt här bestämmer man sig för när man har osunt mycket tid för sig själv (det vill säga sjuttio minuter paddlandes runt i en bassäng), när man låter tankarna virvla fritt innanför skallebenet och när man av någon outgrundlig anledning känner sig som rullskidsguden herself.

Nåja. Det blir nog bra med det här. Om det var smart eller dumt återstår att se på lördag eftermiddag.

Vad regn gör med rullskidåkaren

Det spöregnar ute. Det hade inte varit minsta problem om jag hade varit en hel löpare, då hade jag gett mig ut på stört. Men för tillfället är jag en rullskidåkare, och då tar man sig inte an spöregn med mindre än att man beställer tid på akuten för benbrott. Höstlöv på blöt asfalt är inte att leka med. Man tror att man har fäste på bakhjulen och skickar iväg ena benet i ett stilfullt glidsteg och så inser man plötsligt att det har man inte alls, och innan man vet ordet av har man ramlat pladask och brutit både stavar och underarmar. Eller nåt. Inte värt att chansa alltså. Såå, mot bassängen! (Och nej, trots att jag i princip marinerat mig i diverse pooler de senaste dagarna så har jag inte fått nog. Inte det minsta!)

Två dagar i Paradiset

Jag loggade ut från omvärlden och internetvärlden igår och gled ner i en 32 grader varm saltvattenbassäng. Sen klev jag in i en eukalyptusångbastu och tog vägen via det 14-gradiga kallvattenkaret ner i den nästan kroppstempererade sötvattenpoolen. Och där plaskade jag runt tills det var dags för trerättersmiddag. Natten spenderades i puffigaste och skönaste sängen jag sovit i på länge och sen vaknade jag till qigonginspirerad morgonträning och därefter en spirulinaspäckad frukost. Två lugna yogapass och en sväng på gymmet hann jag med också mellan dagens badpauser.

Och nu sitter jag hemma efter ett gäng kesopannkakor och känner mig som en ny människa. Alla borde få ta en paus från livet emellanåt och kliva in i en luddig spavärld. Nu kan jag ta tag i vardagen igen med massa ny kraft och lust.

Havet utanför fönstret en stormig måndageftermiddag. Jag var glad att det inte var där jag skulle bada...

Och på gymmet hade de Powerplate! Men ingen instruktör så jag fick chansa lite på övningar som jag tyckte verkade bra. Det var jobbigt, men roligt!

Ett maraton på rullskidor

Staden och jag vaknar till en fantastisk höstdag

Idag har varit en bra dag. Sådär bra att jag blir helt sentimental.

I vanliga fall tycker jag att det alltid känns som att det är uppförsbackar när jag åker rullskidor, men idag kändes det som att det gick utför hela tiden. Vilket är en omöjlighet när man startar vid havet och åker inåt land i det här länet. Således gick det snarare konstant uppför. Men det måste ju betyda att jag är stark och ostoppbar!

Mitt maraton på rullskidor delade jag upp i två halvmaror den här underbart vackra dagen. Den första skedde i soluppgången genom ett tyst, frostigt landskap. Bara jag, solen och alla vackra träd. Meditativt och vackert så det förslår.

Sen stannade jag till i Simlångsdalen bland mina underbara klubbkompisar som skulle ägna sig åt 4-6-8-intervaller. Jag hade bestämt mig för att testa foten, men inte på intervaller. Så när de efter uppvärmning och löpskolning satte av i tröskelfart så lufsade jag på själv längs en nyvaken stig precis bredvid sjön Simlången som ångade i den kalla luften. Det blev inga hejdundrande kilometrar, jag kände nämligen en ömhet i trampdynan efter en stund. Tur då att jag sprang ihop med en klubbkompis som var ute på promenad med sin hund, sin dotter och sin ömma hälsena. Då kunde vi promenera våra skavanker ihop en stund.

Efter lite obligatorisk klubbfika som den här gången ackompanjerades av Vasaloppssnack så var det dags att stoppa ner fötterna i pjäxorna och kliva upp på rullisarna igen. Jag ljuger om jag säger att jag var sådär värst jättesugen. Förberedde mig på att ta det lugnt och inte bli sur om jag åkte långsammare på hemvägen än ditvägen. Men när jag väl satte av hade jag sånt driv i stakningen att jag kom hem tio minuter snabbare än jag åkte ut. Fast den här gången gick det ju faktiskt utför hela vägen...

För övrigt har jag hört att det ska bli vargavinter i år igen. Så kanske, kanske blir det många snödagar. JAG LÄNGTAR!

Vägen hem. Vänd på den och du har ditvägen. :)

Långpassöndag!

Jävlars vad kallt minusgrader känns! Det hade jag förträngt! Nåja. Det ska nog gå att åka fyra mil rullskidor ändå.

Håkan Hellström har fastnat i öronen

Jag har varit ute på förmiddagspromenad med Håkan Hellströms nya platta. Och nu är det som att lurarna inte vill lämna öronen. Så den stora frågan nu är hur sjutton man gör för att kunna lyssna på musik när man befinner sig i en bassäng? Det står ju vattenlöpning på schemat.

Inget är bara dåligt

Det finns dåliga saker med att ha fel på en fot, det är djävulen på min ena axel noga med att påpeka så ofta han kan. Det allra mest uppenbara är förstås att jag inte kan springa.

Men det finns bra saker också. Det måste det göra.

Jag fick nog av all min pessimism från tidigare idag och gav mig ut på ett oplanerat rullskidspass för att få ur mig lite negativ energi och ladda om med lite snällare tankar. Jag stakade för allt vad armarna var värda och fixade en fin tid på en av mina rundor. Snittade många kilometrar under eller bara nån sekund över 4min/k, ett tempo som jag bara kunnat drömma om tidigare under säsongen. Ängeln på min andra axel berömde mig och fick mig att tänka efter. Ett ofrivilligt springuppehåll kan ju faktiskt föra med sig en grym ingång till skidsäsongen. Jag hade till exempel inte åkt 28 km rullisar idag eller 60 km totalt under de senaste tio dagarna om jag hade sprungit som jag brukar. Jag hade inte heller haft den här känslan av oövervinnerlighet som dyker upp varje gång jag klarar av trixiga svängar eller hemska backar med hjul under fötterna.

Idag kändes rullskidåkningen riktigt, riktigt bra för första gången den här hösten. Jag hade flyt i stakningen, det känns som att jag utvecklas tekniskt och balansen var ovanligt bra för att vara jag. Jag parerade vingligheter utan att sätta i halsen och tänka att jag skulle bryta varenda ben i kroppen och säkert dö, och jag vågade mer än jag trodde var möjligt.

Sånt här kan man också tänka på när man vill bryta negativa tankemönster - ett magiskt försommarlöppass i strålande solsken som följdes av klädsim i havet!

Spetsigt

Jag stannade till på stavverkstaden mitt på min rullskidstur. Nu när jag ser hur nya, slipade spetsar ser ut är det inte konstigt att jag tyckt att det varit svårt att få fäste på senaste tiden...

Jäkla gnällblogg

Om Sara för ett par månader sen hade en jäkla promenadblogg så har jag nog numera en jäkla gnällblogg. Jag har inget roligt att skriva om, inget kul att tänka på. Allt är faktiskt bara skit när det gäller träningen. Det här är elfte dagen utan löpning, och jag har ingen riktig prognos för när jag kommer kunna springa igen. Och, ännu värre, jag börjar bli lite rädd för att ta några löpsteg. Jag är rädd för smärtan per se, men också rädd för att att jag i min springiver ska provocera fram en kronisk helvetestå.

ALLT JAG VILL ÄR ATT FÅ KÄNNA ATT JAG KAN FLYGA IGEN! Jag längtar så mycket att jag blir helt ledsen.

Pelotta mig

Jag har klistrat konstiga pryttlar i mina skor. Pelotter. Små knölar som liksom ska pressa upp mitt främre fotvalv och rätta till lederna så att de inte klämmer ihop mina nerver. Första steget innan det blir formgjutna inlägg. Håhåjaja.

Igår var jag på behandling numero två hos Bosse Naprapat. Och den här gången kom baskemig tårarna. Han höjde effekten på stötvågsapparaten och försökte avleda min uppmärksamhet genom att fråga ut mig om massa löp- och lopprelaterade grejer, men det lyckades inget vidare. Kändes mysko att ligga där och grina.

För övrigt kan jag berätta att jag nu varit löpfri i åtta dagar i sträck. Nio om man räknar idag. Dessutom har jag totalvilat i fyra dagar i sträck. Fredag till måndag. En evighet för att vara mig. Planerad vila i fredags, ett inställt offroadrullskidspass i lördags, planerad vila i söndags på grund av att jag istället lekte lopparrangör och till slut ett inställt pilatespass igår eftersom jag prioriterade att hälsa på släktingar och familj och gulla med världens sötaste systerson. Och plötsligt var de fyra. När hände det senast?

Min kropp har ju uppenbarligen bestämt sig för att vara skruttkroppen nummer ett, och jag försöker att inte bli ledsen över att jag inte får springa just nu. Men det är tufft att vänta. Jag kan inte känna lika stor lust till rullskidåkningen som till löpningen, därför får jag kämpa lite för att komma mig för att ge mig iväg på passen. Det är på nåt vis lätt hänt att det råkar bli en extra vilodag istället.

Men nu är träningsveckan snart igång. Snart - distanspass på rullisarna följt av sjuttifem minuter yoga. Imorn - morgonvattenlöpning. Torsdag - rullskidsklubbträning. Fredag - vattenlöpning. I helgen - kanske ett litet löpsteg....?

Vanlig syn nuförtiden. Hjälmen och reflexvästen kombineras bäst med hjul under fötterna.

Numera i min sko. Knöligt men säkert jättebra.

Ännu ett exempel på en vacker oktobervy som jag gärna skulle insupa springandes istället för frånjobbetcyklandes.

Men okej, jag är rätt glad ändå. Det finns ju ett slut på eländet nånstans. Jag hoppas just nu på att kunna springa långa terräng-DM 23 oktober. Snälla kroppen?

SLÖSERI!

Ska det verkligen få vara såna här fina höstdagar när jag har gått och skaffat mig Mortons tå och springförbud?

Morton och stötvågen

"Du ska nog inte springa på ett tag".

Gud vad jag fruktar den meningen. För att inte tala om "Du ska nog inte springa mer. Överhuvudtaget."

Men idag var inte dagen då jag behövde höra dem. Istället fick jag smaka på "Jaa, vissa tycker att det är som helvetets eldar" som svar på frågan kommer det göra ont?

Min tå- och trampdynesmärta har fått ett namn - Mortons tå. Nerven mellan mina två yttersta metatarsalben har blivit klämd och troligen beror det här på att mitt främre fotvalv är ihopsjunket. Jag som inte ens visste att man hade ett främre fotvalv. Men det har man, och mitt är inte i sitt livs form kan man väl säga.

Bild lånad från anatomic.nu

Och vad gör man åt det här då? Jo, man resignerar angående inlägg och särskilt angående formgjutna sådana och accepterar att alla ens fina teorier om att fria fötter med så lite extra stöd och hjälp som möjligt springer bäst. I teorin funkar det ju så, en fot som aldrig blivit förstörd av att springa på hälen i fel skor eller fått alla sina små fina muskler förtvinade av alltför mycket stöd och stela sulor som inte låter foten balansera och parera ojämnheter själv är en lycklig fot. Särskilt om den fått slippa otyget med att springa på asfalt. Men i praktiken måste jag nog inse att mina fötter inte är guds bästa barn och att de inte kommer kunna rätta till sig själva. Jag kommer behöva inlägg. That's it.

Men. Inlägg i all ära. Om jag stoppar dem i mina skor nu och låter det stanna där kommer det ta en evighet innan nervklämningen rättar till sig. Och så kan jag inte ha det. Jag kommer bli olycklig om jag inte kan springa smärtfri SNART. Och min underbara naprapat förstod detta nästan bara genom att titta på mig (gissar att han såg paniken i mina ögon när han beskrev hur läkningsprocessen skulle gå till...) och plockade fram en av sina apparater - stötvågspistolen.

Som en liten ettrig hammare vars slag tillkommer av tryckluft bankade stötvågspistolen min fotsula. Om det gjorde ont? Nä, inte som helvetets eldar, men inte fan var det mysigt precis. Jag hade hört historier om stötvågssmärtan som gjorde att jag nästan grinade innan naparapaten ens hade börjat behandlingen, men det var inte så farligt. Det viktiga är att det hjälper. Två-tre behandlingar till, och sen tror min fina naprapat att jag ska kunna springa ultraintervaller den 13 november.

Jag håller tummarna.

Bild lånad från fysioteamet.se

Till fotdoktorn!

Nu mina små fossingar är det dags! Mr Naprapat, here I come!

Mot vattnet!

Jag sköter mig. Alternativtränar och grejar. Nu blir det några ww-varv i bassängen innan mitt simsällskap dyker upp. Sen - bastu och kanske lite vin på toppen!

Spring för Världens barn!

På söndag 10 oktober kl 14 är det vid Påskbergsdammen i Varberg man ska vara. Då hjälper jag till att arrangera ett välgörenhetslopp för att samla in pengar till Radiohjälpens insamling för Världens barn. Loppet går 5,5 kilometer genom vackra Varbergsmiljöer och du kan springa, gå eller stavgå.

Deltagaravgiften är 100 kronor (eller mer, du avgör själv) och alla pengar går oavkortat till insamlingen.

Kom dit vettja!

Anmälningstaket är nått - men kommer alla delta?

Göteborgsvarvet 2011 är i princip fullsatt. Det är visst rekordtidigt och rekordmånga (58 000 löpare!) anmälda. Förra året vill jag minnas att anmälan stängde i mitten av oktober efter att taket på 54 000 löpare uppnåtts. Också då var det nåt slags rekord.

Men jag kan inte låta bli att bli lite fundersam.

Allt detta tjat om rekord i antalet anmälda och rekord i hur snabbt man måste stänga för fler anmälningar - är det verkligen nåt att skryta med?

Hur många av de där 58 000 löparna kommer att komma till start? I år var det som jag förstår det runt 20 000 anmälda löpare som inte startade - hur bra är det?

Borde inte arrangörerna hitta på ett sätt att få möjlighet att skryta med att 100 procent av de anmälda kommer till start istället?

Jag har ONT (igen)

Ibland är livet bara så förbannat orättvist. Jag ska försöka låta bli att gnälla och istället se nån slags ljus sida av det här om en stund, men just nu känns det verkligen inte roligt.

Var ute och sprang med klubben imorse, ett längre distanspass med inslag av fartlek. Och efter en dryg timme började helvetet igen. Trots att det känts så bra innan, både tidigare under passet och under all träning jag gjort i veckan. TÅ-HELVETE! Som ett hammarslag som fortplantar sig som blixtar ut i trampdynan. Jag justerade löpsteget och försökte landa lite mer med hela foten och det lindrade lite. Men smärtan fanns där hela tiden. Bara till att börja gå små korta bitar och låta foten vila. Jag blev så arg och ledsen att jag nästan började grina, svor gjorde jag visst också. En av mina ultralöparkompisar hajjade till - "herregud, du måste ha fruktansvärt ont, jag har aldrig hört dig svära innan!". Och jo, så var det nog. Fruktansvärt ont.

Det märkliga med det här ontet är att först är allt frid och fröjd och kroppen känns följsam och allt är så bra, och sen bara PANG så är det som om domedagen är kommen och helvetets eldar har stigit upp till jordens yta.

Det är visst så att man inte kan löpvila bort den här smärtan. I morgon är det jag som ringer tillbaks till naprapaten och ber honom få ordning på det här.

Det blev för övrigt ett par DS trainers igår. De satt som en gräddtårta på foten, och jag ser fram emot att nån gång inom en inte alltför avlägsen framtid få se vad de går för ute på vägarna.

Långspringar-hitech

Jag är i Göteborg och ägnar mig åt löprelaterad shopping. Träffade Träningsglädje-Sara på stationen och inspirerad av hennes 24-timmarsspinning testar jag lite kompressionsprylar. Känner mig lite hitech i de här grejerna...

Jag är världens bästa löpare!

Inspirerad av Miranda och Petra tänker jag göra en lista:

Därför är jag en grym löpare:

1. Jag sprang mitt livs första millopp i juni 2009 på drygt 56 minuter. Ett år senare krossade jag sub50!

2. Jag ökade min längst löpta distans under en sommar från 3 kilometer till 21,1. Och jag älskade varenda ögonblick!

3. Efter knappt ett och ett halvt år som löpare sprang jag mitt första ultralopp. Och jag gjorde det i ett jämnt och fint tempo och med ett leende hela tiden. Och snabbt!

Bland annat därför. Det finns mycket mer.

Kontentan av det här är att vi är våra bästa löpare allihopa. Och om vi känner för att skryta om det ska vi få göra det. Utan att folk ska känna sig tvungna att hacka ner och mala sönder. Fan ta Jante.