Titta, hon springer!

Jag har fått äta upp det jag skriver så många gånger den senaste tiden, så den här gången har jag nästan inte velat berätta att jag varit och testsprungit min tå igen. Utrustad med pelotter i väntan på mina inlägg så tog jag mig an fem kilometer tillsammans med Johan. Och vet du, det kändes faktiskt riktigt bra! Onda foten kändes ingenting, det enda jag hade att klaga på var att vänsterfoten kände sig obekväm med en bulle under främre fotvalvet.

Men tankarna har studsat fram och tillbaks som pingisbollar under den senaste tiden när det gäller löpningen. Jag har misströstat en hel del, jag har känt mig redo att springa (det vill säga, smärtfri och pelottad) men faktiskt bangat. Jag har tänkt att det nästan varit lika bra att låta bli, jag kommer ändå vara i usel form och det kommer att kännas skittrist att tvingas återuppta löpningen från några trappsteg längre ner än jag lämnade den i september. Jag var liksom beredd att ge upp.

Men så kom jag på en sak: Jag springer inte för att göra resultat! I alla fall är det inte det som är den grundläggande orsaken till att jag springer. Jag springer ju för att jag älskar det! Och om det här skadeuppehållet nu skulle innebära att jag måste börja om litegranna med löpningen så är det väl inte hela världen?

Så jag knöt således fast skorna till slut, och här sitter jag nu och känner mig back on track. Och inte var det särskilt jobbigt att hålla mitt lättdistanstempo heller.

Utsikt från marken där jag låg och ägnade mig åt löpstyrka efter genomförd löpning...