torsdag 31 december 2009

Jag har så roligt!

Tio sköna minusgrader, en underbart vacker solnedgång över en trött Therese som kämpade med att diagnoala sig genom femkilometersspåret och granar som är så tunga av all snö att de ser ut som att de ska falla omkull. Det är vad som fastnat i huvudet av första dagen i Långbergets skidspår. Telenor tror tyvärr att jag är i Norge så därför blir det inga bilder härifrån förrän jag kommer hem. Men så mycket kan jag säga att roligt, det har jag! Skidåkaren inom mig har börjat ta upp kampen med löparen...

onsdag 30 december 2009

tisdag 29 december 2009

Snö ute, frustration inne och kokande sinne


Vaknade till det här imorse. Härligt!

Nåt som däremot inte är så härligt är min jakt på de förbannde snötrugorna som går vidare idag. Vet att jag är lite sent ute (eller ja, kanske till och med mycket sent ute...) men inte trodde jag att det skulle vara så svårt. Allt jag begär är ett par sjumillimeterstrugor som kan ta mig några mil i helgen.

Och lurad känner jag mig också. Har Exels klicksystem och i somras fick jag höra att det visst ska gå hur bra som helst att byta ut mina rullholkar till snötrugor. Bara att klicka loss och klicka på trugorna på adaptern liksom. Yeah right. Nu har jag snackat med Yoko/Karhus försäljningschef och blivit skickad till Torsby där det tydligen skulle finnas trugor till mina stavar. Inga klickisar dock, jag får plocka bort adaptern och limma på. KUL! Det som skulle vara så himla bra och enkelt. Och dessutom fanns det inga sjumillimetrar där, utan jag får leta mig ut i Kålltorp i Göteborg i morgon. Där hittade jag en kunnig och snäll man som lovade att hjälpa mig.

Och det irriterande i det här är att jag bara har mig själv att skylla eftersom jag tar tag i saker så himla sent. Men visst kan man ändå önska sig att slippa bli felinformerad från första början?

Jakten på ljuset och självkänslan


Jag ägnade mig åt jakt på olika sätt igår. Jakten på snötrugorna gick sådär. Tänk att det ska vara så att bara för att en ur personalen är borta i en affär så kan man inte få hjälp. Och nu har jag googlat runt lite också och känner mig helt lost. Hittar inte trugorna jag vill ha. Suck.

En annan sak som jag jagade igår var dagsljuset. Allt tog så himla lång tid under dagen, så den vackra solen som jag gick runt i hela dagen behagade nästan gå ner innan jag fick på mig springkläderna. Men väl ute på stigarna kunde jag åtminstone avsluta en jakt - nämligen den på en någorlunda hyfsad självkänsla. Det är konstigt det där, hur man kan känna sig ful, fel och stor som ett hus vissa dagar, och det spelar ingen roll vad förnuftet eller människor omkring säger för nånstans därinne sitter det någon som gett sig fan på att krossa alla goda tankar man har om sig själv. Hela dagen hade jag gått runt och liksom inte kommit överens med min kropp och mig själv. Men så fick jag 37 minuter tillsammans med mina favoritskor i en stilla och ödslig skog där de enda jag mötte var några stavgångare med hund, och jag kunde riktigt känna hur jag steg för steg blev allt varmare och nöjdare inombords. Fötterna liksom dansade fram över skridskohala stigar, hjärtat slog alldeles lagom fort, jag hade perfekt andning och benen kändes som om de skulle orka springa Gax om jag bad dem om det - och allt det här tillsammans gör det förstås omöjligt att tycka illa om sig själv.

måndag 28 december 2009

Årets första långpass?

"Vill du ha chans att testa dina gränser? Har du aldrig sprungit längre än 15 Km innan? Vill du nå marathondistansen? Suktar du efter att komma längre än marathon och bli ultralöpare?"

Skojar du?! Klart jag vill. Synd bara att Årets sista långpass gick igår i norra Stockholm samtidigt som jag trökade mig runt i föräldratrakterna på råa, dimmiga vägar. Verkade roligt hur som helst. Kan inte någon ordna årets första långpass nånstans i mina krokar istället?

Well. Nu ska jag skaffa snötrugor och börja sticka en mössa. På onsdag bär det av!

söndag 27 december 2009

Twistande styrketräning


Ett Twisterspel låg i jultomtens säck. Och det har använts flitigt, minst sagt. Vi går numera runt lite träningsvärkiga och ledbrutna...

Morgonstund har blådimma i mund


Rått, halt och jävligt. Så kan man nog sammanfatta morgonens knappa fem kilometer. Jag är ingen morgonlöpare.

lördag 26 december 2009

Snölekar


Den där revanschen får vänta till imorn. Man kan göra så många andra roliga saker med snön. Som att bygga två snögubbar och springa runt med en brorson på en snowracer i släptåg. Trots att benen känns som gelé är det svårt att motstå en 3-årig lintotts glada "en gång till!"...

Slaskochplasklöpning


Det var en gång ett snöigt Hallands inland. Snön låg liksom vit på taken och tomten var vaken och allt var sådär härligt som det bara kan vara när julen är vit.

Men sedan kom juldagen. Och regnet. Och slasket.

"Var ska du springa?"
"Jag tar vägen upp mot kyrkan och vänder när jag kommit till hjorthängnet tror jag"
"Lycka till. Den har ingen varken plogat eller sandat. Den kommer vara som en swimmingpool"

Jahaja. Men skam den som ger sig, tänkte jag och snörade skorna. Och till en början gick det hur bra som helst. Jag tog mig igenom första skogsremsan och skuttade runt i de små snövallarna längs vägrenen på kyrkvägen.


Liksom Snorkkis häromdagen så tog jag drivan. Inte för att jag mötte någon som kunde tänkas vilja gå där det inte var snö, utan mest för att det var roligast så. Snöskuttande.


Men till slut hamnade snödrivorna i diket och jag höll mig på vägen för att undvika att bryta benen. Och här började slaskochplasklöpningen. Tre centimeter härlig (?) klafssörja att forcera. Ömsom ett löpsteg, ömsom ett skridskotag eller något liknande. Nerförsbackarna fick tas om hand trippandes, eller glidandes på hela fotsulan tills en bit bar asfalt satte stopp.


Men till slut kom den. Skogsvägen ingen vet var den leder men som vunnit kampen över töandet och bjöd på underbar, tjock och tung snö i mittremsan. Som gjort för att springa låren trötta i.


Och det var där någonstans som jag förivrade mig. Spanade in i skogen längs min fina väg och blev sugen på lite trixande. Hoppade över diket, in bland träden och påbörjade hemlöpningen. Ägnade en kvart åt att hoppa över trädstammar och lyfta ordentligt på fötterna för att komma fram i stundtals halvmeterdjupa snöhögar. Hade det hemskt bra. Tills smältvattenbäcken dök upp.


Och där stod jag. Med fötterna doppade i ankeldjupt, iskallt granbarrsbrunt vatten. Rysningen vandrade från tårna upp via magen och eskalerade i hårbottnen. Kan man få gåshud i ansiktet så var jag nog helt prickig på kinderna.

Men upp och hoppa. Fortfort ut på vägen igen. Snabba, snabba fötter som gjorde kadensrekord för att få upp värmen igen. Sprang förbi hästhagar och juldagsmiddagsätande familjer. Mindes Laholmsloppet i somras. Kom hem och ställde mig på hallmattan. Droppandes. I skorna två sjöar.

Idag är snön på väg tillbaka. Och jag ska ha revansch.

torsdag 24 december 2009

Jullöpning!


Man är visst en riktig löpare när man ger sig ut och springer på julafton. Undrar om skuttande och ystert trippande utanför spåren i snöhögarna också räknas? Jag älskar vintern! God jul på er allihop!

tisdag 22 december 2009

Vinterväglag och avkörningar



När jag gav mig iväg småsnöade det. Sofistikerade, tillrättalagda flingor. När jag kommit ett par kilometer snöade det snöbollar. Sen kändes det som om någon försökte rulla in mig i en snögubbe.

Om jag gillade det? Såklart! Hur kan man göra annat när man efter avslutad löpning ser lika snygg och nersnöad ut som de här coola långlöparna?

Lite svårt att hålla kursen i kurvorna, hamnade av misstag ute i skogen ett par gånger eftersom det inte riktigt gick att svänga när fötterna slirade iväg. Och backarna tog en stund att ta sig uppför enligt principen ett steg fram, två steg bakåt. Ungefär.

Men apropå slira. Hur gör ni andra i vinterväglag? Broddar? Andra skor?

Ja se det snöar!


Hm. Där bakom stjärnan snöar det. Kanske läge att ge sig ut och springa innan stormen kommer?

Positiva Therese: Skidspårsjakt

Ibland känner man bara för att dra nåt gammalt över sig. Som när man kommer på sig själv med att för tredje gången inom ett par dagar skriva ett beklagande inlägg om hur synd det är om mig på grund av en spruta och om hur ont det gör i armen. Fuck that arm!

Nya tag nu.

Jag spanar skidspår och tänker positivt. I Åkulla mellan Ullared och Varberg har de ägnat helgen åt att göra snö. Just nu ligger där 700 meter dubbelspår och bara väntar på mig. I Ätran lite öster om Ullared har de knåpat ihop 1700 meter! Och jag får rapporter om att det minsann åks på golfbanor runt om i länet. Dessutom, även om jag inte tänker dra mig så långt nordöst som till Tranemo så känns det lite fint att kunna konstatera att de är igång där också. 600 meter har de ordnat.

Ovanpå allt det här så lovar SMHI snöstorm ikväll och i natt!

Nu är frågan bara när sjutton jag ska ha tid att ta på mig skidorna...

måndag 21 december 2009

Årets kortaste dag


Sydöstra delen av strandpromenaden (åpromenaden?) längs Nissan

Idag borde jag väl tagit tillvara den korta tid solen befinner sig på himlen. Men icke. Jag sitter hemma, förslavad av tvättmaskinen. Urtrist. Kanske hinner jag med en kortare löptur ikväll, innan jag ska iväg på spelning.

Jaha, och hur mår armen då? Verkligen sådär. Igår hade jag en sekund av förtröstan efter bodybalancen och det kändes helt okej. Visserligen gjorde det fortfarande ont, men jag kunde använda armen hyfsat obehindrat och det kom inga ofrivilliga tårar när jag försökte klä av mig träningskläderna. Men det skulle visa sig bara vara lögn och förbannad dikt (om nu en kroppsdel kan ägna sig åt att ljuga ihop saker), eller kanske helt enkelt en förhastad slutsats och en önskedröm. Ju längre kvällen led desto ondare gjorde det. Och idag har jag haft svårt att få på mig jackan utan att göra fula grimaser.

Vad är det här?? Ska det liksom göra såhär ont?

söndag 20 december 2009

En helt ny värld

Jag är helt fascinerad. Nog för att jag alltid gillat snö, och nog för att jag registrerat att världen ser lite annorlunda ut när temperaturen kryper ner mot minus tio och det ligger några vita centimetrar på marken, men det blir så fruktansvärt tydligt när man tar sig fram springandes längs spår man trodde man kände utan och innan.

Som femkilometaren på Galgberget. Det var ju min standardslinga redan i våras när jag började springa. Gud vad jag kämpade med de där kilometrarna. Jag tyckte att backarna var som berg och kom alldeles för ofta. Och långt var det. Men jag harvade runt där så mycket (och fortsatte göra det från slutet på sommaren efter att ha haft Prins Bertils stig som favoritvardagsslinga under ett par månader) att det liksom känns som att jag känner varenda träd. Och så kommer snön och bara gör om allting! Det är som att upptäcka något nytt. Jag gillar't.




lördag 19 december 2009

Men AJ!

Än så länge har jag inte dött. Armen sitter kvar, men det är fan på gränsen. Snart vill jag nog hellre att den faller av. Jag har så ont att ögonen tåras när jag försöker göra något med vänsterarmen. Det enda som går är att böja armbågsleden, men bara ifall jag håller överarmen i ett speciellt läge. Av någon anledning gör det till och med ont när jag ligger ner - fast jag ligger på den andra armen! Ynk ynk.

Hoppas på att det går att springa lite i morgon, för det enda som jag tror gör mig på lite bättre humör är någon mil i minusgraderna.

fredag 18 december 2009

Sitter armen kvar?


Då var det gjort. Jag blir som vanligt helt nojig och känner hela tiden efter om det inte är så att armen är på väg att falla av. Lika bra att gå och köpa en kopp kaffe och sätta sig nånstans och vänta på döden. Jag avskyr sprutor.

Sprutor och vackra röster



Jag sitter och laddar. Om en timme ska jag göra som 60 procent av hallänningarna hittills har gjort - ta den förbenade vaccinsprutan. Mest för min söta brorsons skull, jag vill inte träffa honom på julafton och smitta ner honom med nåt hemskt virus. Och sen ikväll ska jag trängas med halmstadbor och tillresta, smarta människor med bra musiksmak. Vi ska alla slåss om de typ 400 platserna på stället där Mariette spelar ikväll. Kommer förmodligen bli lika fantastiskt som vanligt. Hon var grym innan Idol, och är om möjligt ännu coolare nu. När jag hörde Lies beyond för nåt år sedan när hon tog med sig alla sina musiker till min studio började jag tamigtusan grina. Den rösten är att dö för.

torsdag 17 december 2009

En nybörjarvinterlöpares bekännelser

Alltså, det här är första vintern jag springer igenom. Följaktligen var dagens löppass mitt första i minusgrader. Och fy satan vad kallt det var! Men bara i de första sju-åtta minuterna, och bara om fingrarna egentligen. Och i halsen. Och på kinderna. Fingrarna blev varma rätt fort dock tack vare mina supervantar från Craft, och halsen kan man väl åtgärda med en sån där andningsapparat som gör något åt den kalla luften. Men kinderna alltså. Vad gör man? Ska man linda in ansiktet i nåt?

Det var hur som helst en av de vackraste löpturer jag varit med om. Precis som det är underbart att springa in försommaren med dess krispiga grönska så är det fantastiskt att röra sig på knarrande stigar bland frasande, snötäckta grenar.

Jag trodde förresten att kroppen skulle vilja springa lite fortare när det var så kyligt i luften, men icke. Den ville springa långsamt. Och inte under så lång tid. Så min planerade milrunda blev bara 6,5k ungefär. Men det fick duga. Särskilt när jag en stund senare mötte upp med min fina, fina klubb på brandstationen. En av brandmännen hade ordnat så vi kunde vara i deras lokaler och köra cirkelträning. Uppvärmingen var roligast - innebandy utan klubba. Vi använde ena skon istället, för att minimera skaderisken. Och kanske för att vi skulle få skratta lite rått åt varandra när vi ramlade omkull på grund av hala sockar...

Bastu på det, och sen var den här dagen fulländad.

Det här kommer ni se av mig...


...på tävlingar i sommar! :) Fick den i present av klubben på vår höstavslutning idag. För att jag är så ihärdig och härjar på de andra när det går tungt på sista intervallen, och ofta vill göra liiite till och liiite värre. Supergulligt!

Här ska springas!


Många minusgrader ute, men inget stoppar en löpare!

onsdag 16 december 2009

Bästa avslutningen på dagen


Jag känner mig lite mörbultad efter gårdagens rätt hårda stavlöppass. Och nu har jag dessutom kramat musten ur benen med nya koreografin i bodybalance. Jag förtjänar därför att få slösimma och basta hela kvällen!

Snö!


Jag vet att den kommer smälta bort på en kvart, men just nu är jag bara lycklig över att få vakna till en vit värld.

tisdag 15 december 2009

Vägen mot det perfekta löpsteget

Det var en gång en nybliven löpare. Hon sprang och sprang utan att ha minsta aning om vad hon gjorde, och utan att ens reflektera över att det fanns bra och dåliga sätt att springa på.

I somras någon gång snubblade jag över ett inlägg i Ultraschmultra-Fredrikas blogg om pose-tekniken. Och där nånstans var det som jag blev riktigt löpfrälst. Liksom Fredrika är jag teknikfrälst, och gillar att det finns utarbetade system för hur man ska springa. Löpning är liksom inte "bara" att springa, det finns en hel stor värld bakom! Man kan göra på olika sätt, och det finns teorier och studier som säger olika saker om vad som är bäst. Och man kan justera, fixa och trixa med sin teknik för att bli en optimal löpare. Man kan nästan bli Haile Gebrselassie! Eller ja, så mycket Gebrselassie ens egen kropp tillåter förstås.

Jag tänkte bara förklara lite så du vet vad det är jag sysslar med och varför jag har så ont i mina vader nuförtiden.

För ett par veckor sedan var jag på löpteknikskola för sportbiomekanikern Marcus Stålbom. Jag skulle få lära mig allt jag nånsin ville veta om framfotslöpning. Det hela började med att vi fick springa framför Marcus kamera.


Innan teknikträningen

Så här såg det ut. Första bilden är löpningspositionen, ett stadie som återfinns på något sätt i alla löpcykler, hur man än springer. Det är vad som händer efter den som är det intressanta. På bild nummer två försöker jag ta mig framåt. Detta med hjälp av bakre foten, som trycker ifrån, och benet är helt utsträckt. Främre foten är spänd och bara väntar på att få hamna i marken. I tredje bilden ser man längden på mitt steg precis innan fotisättningen. Främre foten vill jag sätta i långt framför kroppens tyngdpunkt, och den bakre släpar fortfarande långt efter. Och slutligen bild nummer fyra föreställer ögonblicket när jag sätter i foten. Hälen tjongar i marken på ett sträckt främre ben, och bakre benet har fortfarande lång väg innan det kan komma fram i löpningspositionen igen. Jag var en rätt klassisk hällöpare som kämpade med att trycka mig själv framåt, liksom dra mig framåt med hjälp av främre benets muskler, och genom att skjuta ifrån så gott det gick med bakre foten.

Efter filmningssekvensen fick vi göra massa övningar. De syftade till att göra det lättare för oss att slappna av i fötterna, att föra fram höfterna i löpningen och att lyfta upp fötterna från marken. Sen var det dags för filmning igen.


Efter teknikövningarna

Och nu skulle vi praktisera allt vi lärt oss. Och det ska sägas att den här sekvensen alltså är filmad efter en timmes övningar, och alltså inte är det minsta fulländad. Men man kan åtminstone se en hel del förbättringar!

Första bilden föreställer löpningspositionen och den del av cykeln som gett tekniken dess namn, The pose. The pose är ena hörnet av den triangel som utgör grunden i tekniken. Andra hörnet är fallet. Meningen är att du ska använda dig av gravitationen för att ta dig framåt istället för att kämpa med din muskelkraft. Man ska liksom falla istället för att dra sig framåt.

Titta nu på den andra bilden och jämför med den i före-sekvensen. Den främre foten är avslappnad, och det bakre benet är böjt och på väg att dras in under kroppen. Och där har vi tredje delen i pose-triangeln, nämligen dra upp foten. Istället för att tänka att jag ska sätta i den främre foten ska jag tänka att jag ska dra upp den bakre foten. På så sätt slappnar man av i främre foten och får samtidigt så lite markkontakt som möjligt, något som är bra enligt den här skolan.

I tredje bilden ska jag precis sätta i foten. Här hade det varit önskvärt att jag hade haft foten lite mer under kroppens tyngdpunkt för att slippa dra mig framåt. Men det intressanta här är framför allt bakre benets position. Det är på väg in i the pose igen och hänger inte och släpar långt bak som i motsvarande bild i före-sekvensen.

I bild fyra sätter jag i foten. Ingen häl som pangar i marken, utan en avslappnad fot som landar mitt på/på framdelen, men på grund av att jag sätter i foten lite för långt fram får jag trots allt dra mig in i löpningspositionen igen. Fast det intressanta är hur främre benet ser ut - inget sträckt knä och spänd fotrygg så långt ögat når!

Det viktigaste att tänka på i löpningen är tre saker: Först handlar det om frekvensen. Idealet är att hålla 180 steg i minuten, minst. Det andra är att tänka låda. När du springer ska du ha en mental liten låda runt benen. Tårna ska aldrig slå i framkanten, och hälarna får inte nudda bakkanten. På så sätt håller du ihop löpningen och sträcker inte ut benen mer än nödvändigt. Sist men inte minst det redan nämnda dra upp foten. Den tanken underlättar dessutom i uppförsbackarna, för hur jobbigt är det att dra upp fötterna om man jämför med att trycka ifrån med tårna...?

Farten reglerar man med hjälp av att luta sig mer eller mindre framåt. Ju mer du lutar dig desto snabbare går det. På samma sätt kan man svänga med hjälp av gravitationen istället för att jobba aktivt med att trycka ifrån med fötterna.

Jag är ingen biomekaniker och kan inte förklara exakt vad det är som gör att det här löpsteget är skonsammare för kroppen. Men för mig känns det logiskt att ett steg där kroppen jobbar med hjälp av gravitationen är bättre än ett där kroppen jobbar mot gravitationen som är fallet när man kämpar för att dra kroppen framåt när man sätter i hälen och sen ska rulla över hela fotsulan och liksom dra sig framåt. Plus att det måste vara bra att låta bli att tjonga i hälen på ett sträckt ben när man istället mjukt och försiktigt kan sätta i  främre delen av foten en kort stund i väntan på att man ska kunna dra upp den i luften igen.

Nu blev det här visst en roman. Men erkänn att det är spännande att fundera kring det perfekta löpsteget!

måndag 14 december 2009

Kom hit nu snön!

Kollade just Snörapporten för Långberget. Femton centimeter snö varav tre centimeter nysnö och fyra minusgrader idag. Och de kommande dagarna blir det bara kallare och kallare och klart och fint väder. Tänk om man kunde exportera det vädret hit till västkusten.

Nya utmaningar!

Vad jag har funderat och funderat. Stockholm marathon 2010 är fullt. Häromdagen fick jag reda på att Broloppet 2010 är fullt. Lidingöloppet ligger alldeles för långt fram i tiden. Skövde 6-timmars i mars alldeles för nära. Men jag behöver ju en ny utmaning efter Vasaloppet!

Och nu har jag kommit på en. Helt rätt i tid, även om vissa har invändningar om att det kanske inte är på den allra bästa dagen just. Men sånt kan man inte ta hänsyn till. Har lagt in den i kalendern på Funbeat. Känner mig grymt peppad! Och i sinom tid får ni också veta.

söndag 13 december 2009

En uppenbarelse

Det tog 52 minuter och 35 sekunder under dagens löppass. Sen hände det något. Benen bara rullade och jag hade noll kontroll. Men jag kom framåt ändå! Och plötsligt hade ytterligare en lärdom från löptekniks-clinicen kickat in: löpning är att tappa kontrollen. Det handlar om att ta sig framåt på ett okontrollerat sätt, till skillnad från vårt andra sätt att ta oss fram, det vill säga gången. Jag kan och bör inte kontrollera mitt löpsteg, det enda jag ska tänka på är att falla så tar gravitationen och det sunda förnuftet hand om resten. Och kroppens impuls att sätta fram ena foten för att förhindra fallet förstås. Om jag bara ser till att lyfta på fötterna så ofta jag kan så löser det sig.

Efter den lilla uppenbarelsen hade jag sådär två minuters löpning i hög hastighet in i mål att njuta av. Så himla häftigt att knappt behöva ta i för att komma upp i en fart som jag tidigare brukade köra fyrahundringar i med viss möda. Nu gäller det bara att komma ihåg den där lärdomen till nästa gång.

lördag 12 december 2009

Vallning pågår!


Är inne på tredje omgången grundvalla. Kom riktigt i stämning när Hellner just tog andraplatsen på femton kilometer.

fredag 11 december 2009

Förfest!


Den perfekta uppladdningen inför julfesten med jobbet - 10k i den krispiga kylan. Fick tips av min löptekniksguru om hur jag kan jobba bort vadträningsvärken. Känns som om jag lyckades, i alla fall lite. Jag är kungen av elljusspåret! Nu blir det glögg och julbord.

torsdag 10 december 2009

Men när är kroppen nöjd?!


Jag är tillbaks i horisontalläge. Min kropp tycks aldrig få nog av vila idag. Har kollat in Viktorias alla Nobelklänningar från 1995 och framåt, sett "vanliga människor" få svara på löjliga frågor om hur härligt det är att få chansen att vara med på klubben för inbördes beundran-festen och sett vanligtvis smarta journalister fjanta runt i långklänning och fnissa. Jag måste nog stänga av innan jag blir helt hjärndöd.

Stavlöpningen gick som en dans trots att vi ägnade oss åt stört jobbiga intervaller. Jag längtar redan tills imorn när jag får springa igen.

På det fjärde ska det ske...


Jag har gjort nåt för mig helt galet idag - sovit middag. Är så övernaturligt trött nuförtiden så det var livsnödvändigt med lite sömn. Men herregud vad seg man blir. Nu har jag studsat runt hemma en stund och försökt peppa mig på stavträningen. Känner mig fortfarande inte övertygad. Får se hur det här går.

onsdag 9 december 2009

Nu kommer den!


Mina skidor står just nu intryckta i garderoben bakom alla mina klänningar, både i väntan på att bli vallade och på att det ska bli snö. Vallan kommer i helgen, och tro det eller ej, men SMHI har lovat snö! Inte idag, men i början på nästa vecka!

tisdag 8 december 2009

Jag är en löpare är en löpare är en löpare


När jag inte springer ett enda steg på flera dagar känns det ibland som att jag drömt att jag är en löpare. Men nu när flyttkaoset har blivit lite mindre hysteriskt passade jag på att ta ett par varv på elljusspåret, och jo, jag är minsann en löpare. Ut i tåspetsarna. Jag älskar varenda steg, även fast vaderna bråkar med mig.

söndag 6 december 2009

Varde ljus!


Helgens träning har hittills bestått i att bära tusentals flyttlådor och möbler. Två lägenheter har blivit en. Allt är en enda röra, men adventsljusstaken är åtminstone framme!

torsdag 3 december 2009

Nu stavar vi!


Dags för veckans drabbning med klubben på Galgberget. Och jag som fortfarande har tidernas träningsvärk i vaderna...

onsdag 2 december 2009

Det går utför

Jag är tillbaka! På min normala vilopulsnivå alltså. I somras låg jag på 46bpm, men under hösten har pulsen rusat tack vare infektioner och en allmänt stressig situation. Men jag måste tydligen vara piggare än piggast just nu, och dessutom rätt vältränad. För det har gått utför med pulsen de senaste veckorna, och nu är jag där nere runt 46 och nosar igen. Nice.

För övrigt ska folk som belägrar maskiner i tre evigheter på gymmet ha spö. Alla roddmaskiner var upptagna och jag fick ställa mig på übertrista crosstrainern.

Mot gymmet!


Bodybalance och lite rodd står på schemat. Can't wait!

tisdag 1 december 2009

Selektiv glömska och onda vader

Vissa saker är man bra på att glömma bort att man har hört. Som när BGMS-Markus nästan det sista han gjorde i söndags sa till oss att vi inte skulle ut och springa några maraton nu genast, utan låta kroppen vänja sig långsamt vid vårt nyfunna löpsteg. Yeah right.

Jag fick med mig J på några kilometrar i långsamt tempo ikväll. Och redan innan 5k kändes det som om vaderna ville packa ihop och gå hem. Jag var faktiskt inte beredd på att det skulle kännas så mycket. Men visst, på samma sätt som skenbenen och benhinnorna protesterar om man är för ivrig när man börjar springa på hälarna så är det väl rätt naturligt att vaderna obstruerar när det är dags att ge sig på framfötterna. Men det känns ändå jävligt bra! Det går så lätt, det är som om jag smyger fram! Inga dunsande fötter i marken, snarare som om jag trippade fram i mockasiner. Men så är det ju det där med kadensen... Att springa minst 180 steg i minuten frestar på. Andningen är lite kajko, liksom pulsen. Men det rättar väl till sig så småningom.

Hur som helst känner jag mig jäääävligt cool när jag trippar runt. Och jag inbillar mig att det ser rätt så graciöst ut.

Tränar du? Känn dig smart!

Jahapp. Då var det klarlagt då. Motion gör oss smartare. I knew it. I alla fall om som 18-årig man gjorde konditions- och intelligenstesten inför värnplikten mellan 1950 och 1976. Hoppas att det även gäller 26-åriga kvinnor som börjar hårdträna på gamla dar.

måndag 30 november 2009

Det närmar sig!


Det kom ett brev. Plötsligt känns Vasan oerhört nära... Mindre än hundra dagar kvar!

söndag 29 november 2009

Den perfekta helgen

Om man kan prata om en perfekt helg så är det en sån jag har haft. Fredagen tillbringades i målarfärgsångorna i mitt och J:s nya hem, lördagen likaså, förutom några små besök på mer eller mindre sunkiga loppisar runt om i stan. Och idag har jag knappt hunnit kliva ur träningskläderna förrän det var dags att dra på sig nya.

Löpteknikförmiddagen var grym. Att få spendera drygt tre timmar med att riktigt få grotta ner sig i löpning och det perfekta (eller ja, det skonsammaste och mest effektiva) löpsteget är ju rena drömmen. Jag har trängsel i huvudet nu och kan inte riktigt berätta allt jag lärt mig. Det får bli en annan dag.

Efter 6k i skymningen där fokus låg på teknik och sedan en underbar timme bodybalance mår jag och min kropp som prinsessor och jag ser fram emot en ny vecka.

Löpteknikskola


Uppvärmningen är avklarad, nu väntar filmning. Jag är på pose-teknikskola!

torsdag 26 november 2009

Geggamojslöpning


Gegga utanpå, gegga inuti. Och skrynkelfötter.

Nog för att jag gillar regn, men ska det inte vara vinter nu? Man får kryssa mellan vattenpölar stora som världshav på Galgberget nuförtiden. Bredvid spåren är det uppsprungna stigar som inte är särskilt mycket bättre, geggiga och leriga. Har man otur blir det lerbad upp till anklarna. Men jag grät inte för det. Istället surade jag över ett smärtsamt håll i sidan som vägrade ge med sig. Det gick hur bra som helst att springa 8k som lite uppvärmning innan stavlöpningen med min underbara klubb, men så fort stavarna kom i händerna och vi skulle ge oss på fartleken, då bara knöt det sig. Högg till och jag fick svårt att andas. Och jag är inte den som är den, ge upp är liksom det sista jag vill göra. Men det här var så jävligt att jag tvingades gå för att kunna hämta andan. Så himla surt.

Och ikväll upptäckte jag dessutom en lite fånig sida hos mig själv: Jag vill inte att folk ska tro att jag är vek. Jag menar, om jag slutar springa, då kan ju de andra tro att jag inte orkar hänga med, vilken mardröm! Jag orkar visst! Jag är stark, cool och envis som fan. Jag ville liksom ropa så alla hörde att jag stannar nu för att jag har ONT, fatta!! så att det inte skulle bli några missförstånd.

Satans håll. Var kommer det ifrån?!

onsdag 25 november 2009

En sorts elefantiasis

Ibland känner man sig som en elefant. Jag skulle vara duktig bloggare och ta såna där spegelbilder på gymmet du vet, bilder där man ser sådär stark och snygg ut. Men jag såg ut som en elefant. Det måste varit nåt fel på spegeln. Eller så är jag en elefant.

Apropå det så blev det viktsnack på jobbet idag. Folk ska ägna de kommande veckorna åt att banta så att de går ner fem-sex kilo som de kan äta upp i jul. Jag fattar inte hur de tänker. Men go for it för fan om ni vill trasha ämnesomsättningen.

tisdag 24 november 2009

Be för att bli frisk?

Nu blev jag på lite bättre humör. Det blir så roligt när folk tänker så knasiga saker. "Attans då, jag fick visst cancer. Vad göra? Jo, jag ringer prästen och frågar om han inte kan be lite för mig. Det borde väl funka?!" Ursmart.

Men vem vet? Det kanske funkar att ringa prästen när man tycker att det går lite slött med träningen? "Hörru prällen, kan du inte be för att mina ben helt mirakulöst blir 4.10-ben som susar mig igenom nästa halvmara?"

Skitpass

Aldrig tidigare har väl någon varit så glad för en lagom böjd pinne. Det var pinnjäveln hårt fastklämd i min vänstra hand som såg till att jag kom runt femkilometarn någorlunda hel och hållen. Jag har ägnat eftermiddagen åt att förtränga dagens löppass, men det går inte. Jag är fortfarande sur.

Vad är dealen med att få håll utan anledning efter en kilometer? Och med att sen bli helt slut i benen efter två? Och med att när det gått tre kilometer vill inte pulsen vara med heller utan får värsta rusningen?

Min plan var att springa 10k i hyfsat tempo för att få någon slags uppfattning om vad som hänt med mig sedan sist jag sprang samma sträcka. Det var nämligen så länge sen sist att jag nästan glömt hur spåret såg ut. Men jag misslyckades kapitalt. Hållet släppte litegrann efter att jag hittat pinnen att hålla i, men benen var sega som sirap. Jävla skit.

måndag 23 november 2009

Det hänger på framfoten

Igår på Sannarps IP fick jag chansen att studera löpsteg. Jag kom ju fram från långlöpningen lite senare än de andra, så de var igång med intervallerna redan. Och det var såklart lika många löpstilar som personer på de där löpbanorna. Fascinerat studerade jag tränar-Eskil. Han har tränat på framfotslöpning ett bra tag, och han löper så himla snyggt! Det ser så lätt och graciöst ut.

Därför blev jag lite extra glad idag när jag såg vad som trillat ner i min mejllåda - en inbjudan till miniclinicen med Markus Stålbom på söndag! I tre timmar ska jag och nio andra personer få massa löptekniksteori till livs och vi ska få springa och bli filmade. Vi ska få våra löpsteg analyserade och få konkreta råd och övningar som ska hjälpa oss att förbättra vår teknik. När jag försökt experimentera med framfotslöpning har jag genast känt skillnad i löpkänslan och i hur mycket snabbare man kommer framåt vid samma nivå av ansträning. Så att få lära sig tekniken från grunden samtidigt som någon talar om när man gör rätt kommer bli grymt!

Förgiftningsvarning



Jag är inget fan av energidrycker. Och jag blir inte särskilt förvånad av att Livsmedelsverket vill titta närmare på den nya drycken Cocaine. Drycken innehåller 1120 mg koffein per liter, och det finns inte ens en varningstext på burken! Att dricka en burk är som att hälla i sig tre koppar kaffe. Mums?

söndag 22 november 2009

"Underbart väder, det regnar ju bara litegrann!"


Ibland känner jag mig som världens lyckligaste person. Just nu är ett sånt tillfälle. Jag har fått i mig lite mat efter förmiddagens äventyr, och sitter här och bara pustar ut och känner mig så vansinnigt tacksam.

Vi möttes i duggregnet, jag och ett tiotal andra löpare med väldigt olika erfarenheter av distans och fart. Jag ställde in mig rätt fort på att hamna längst bak i den lilla klungan som skulle ta sig de nästan två milen från vår IP ute i skogen till löparbanorna på Sannarp. Eskil och Erik var förstås värst och skulle springa med stavarna hela vägen medan ultra-Anders och ultra-Rikard knotade på i rätt humant tempo. Jag hamnade på efterkälken tillsammans med Kenny som berättade för mig om Swiss Alpine Marathon, och om den femton kilometer långa backen i början. Nästa gång han springer hade han räknat ut att det var där han skulle knapra placeringar.

Tätklungan vände och mötte upp oss, och jag fick sällskap av Erik en stund. Alltid lika trevligt att hänga med honom och jämföra träningsupplägg och tider. Sen anslöt ultrisarna och jag fick en timmes ren löparmagi till livs. Vi diskuterade lopp, drömmar, hur det känns att uppnå sina mål, hur första milen kändes och hur vackert det är när man inser att det går att göra saker man trodde var omöjligt. Ingen av dem har sprungit särskilt länge, Anders nåt år och Rikard lite längre. Och nu siktar de på nåt lopp i Frankrike, men för att komma dit måste de samla poäng på nåt sätt för att kvalificera sig. Så först är det TEC som gäller. Och förstås 6-timmars i Skövde i mars. Och de bjöd med mig!! Så kanske, kanske att jag lägger ner det där med marasatsningen för att se vad jag kan prestera på några 6-timmarslopp under 2010 istället.

Efter knappt två timmar landade jag och Rikard på Sannarps IP där de andra redan hade samlats och ägnade sig åt några 4-minutersintervaller. Så efter lite energipåfyllning var det ju bara att haka på.

Skönaste kommentaren förresten när vi sprang genom skogen längs den gamla banvallen och hoppade mellan vattenpölarna:

"Vilken underbart väder vi har! Det regnar ju bara litegrann!"

Som på julafton

Har just ätit frukost. Jag känner mig som den enda i hela världen som är vaken, och jag är full av förväntan. Ungefär som på julafton.

Om trekvart kommer klubbens underbara fixarkvinna och hämtar mig för avfärd mot Simlångsdalen. Klockan nio står vi sen på IP, uppklädda till öronen i våra löparoutfits, och ger oss i kast med de 18-20k som vägen mellan Simlångsdalen och Halmstad bjuder på. Jag ska få springa långpass med ett helt gäng andra människor! En helt ny upplevelse för mig.

Eskil har dock skrivit aningens kryptiska grejer på hemsidan om vad vi ska göra när vi kommer fram till Halmstad. "Vi samlas på Sannarp där vi ska hålla till." Hålla till? Jag fruktar att han har nåt djävulskap på gång.

lördag 21 november 2009

Långpass var tredje vecka?!



Sitter och läser i senaste Runner's world (och måste förresten hålla med Träningsglädje om att omslaget är underbart!) och har fastnat lite i artikeln om hur mycket vi ska träna i vinter. "Vad är lagom?" typ. Och artikelförfattaren vill inte att jag (dvs någon med min skrala löpbakgrund) ska springa långpass varje vecka. Han vill att jag ska göra det som mest var tredje vecka! What!? Hur ska jag kunna bli ultralöpare då...?!

Nä, men ärligt talat. Det är förmodligen inte mig den där artikeln vänder sig till. Och det står ju rätt tydligt uppstaplat också att de där mängderna artikelförfattaren talar om gäller för löpare med olika erfarenhet som siktar på bra tider på 10k, halvmara eller mara (de två senare är väl förstås vad jag har i siktet för den närmsta framtiden, men mest som delmål på vägen mot ultrisen i mig...). Men jag blev ändå lite förvånad. Långpassen som ju är det skönaste med löpningen! Men så är jag ju en rookie på det här också. Man kanske sliter mer på kroppen med 2,5-timmars löppass än man gör med 5x1000m eller 10x400m eller vilka intervaller eller strax under mjölksyraträning som man nu ägnar sig åt.

Hjälp mig, hur ofta kan man ägna sig åt att springa långt och länge?

fredag 20 november 2009

Djupa vatten, höga broar och svindel


Slottsmöllebron under dagtid förra hösten

Jag har varit ute på en lite kämpig löprunda. 6k runt Frennarp och Slottsmöllan. Lite känningar i vaderna och en allmänt olustig känsla i benen. Och dessutom, när jag passerade över Nissan på den vackra stenbron vid Slottsmöllan så höll jag på att yrsla omkull. Jag fick svindel! Hur många gånger har jag inte sprungit eller gått över den där bron, hängt över räckena och stirrat ner i forsen utan minsta tillstymmelse till yrselkänslor? Men ikväll alltså... Vattnet såg så oroväckande mörkt ut, så djupt och så sväljande liksom. Som om det räckte att titta ner i det så skulle man drunkna.

Yrselkänslorna avtog så fort jag stapplade av bron och in i säkerhet i gödsellukten runt de gamla fabriksbyggnaderna på Slottsmöllan, men ett litet, litet illamående dröjde sig kvar en bra stund.

Helskumt.

Renare än såhär lär det aldrig bli

Det är nåt speciellt med torsdagkvällarnaSannarpsbadet. I alla fall vill de gärna tro det själva på det där badpalatset (eller snarare badskrubb om du frågar mig, själva kallar de det för "en badares festplats"...). Vi skulle på aftonbad, jag och Johan. Stämningsfull musik, dämpad belysning, levande ljus och bara vuxna. Låter som rena drömmen.

Tyvärr stämde verkligheten inte riktigt med dikten. Eller ja, allt det där ovannämnda fanns ju, men jag kände mig lite som en ansjovis. Det var proppfullt i den enda bubbelpoolen och det var kallt i det så kallade äventyrsbadet. Och det var sån ljudnivå att det kändes som att jag satt på bussen på väg hem från skolan på mellanstadiet. Men jag hade 22 sköna längder i motionsbassängen i alla fall!

Och så var det ju det där med kanelbastun. Där fick jag valuta för mina femtio spänn. På varje hel- och halvslag dök det upp en tjej i bastun med en trähink och ett tygstycke i händerna. I hinken fanns vatten spetsat med olika slags oljor som skulle vara välgörande på olika sätt. Kanelbladen ska till exempel verka stärkande och värmande, och dessutom göra en på gott humör. Jag vet inte det jag, men det var hur som helst hur skönt och rogivande som helst när tjejen började hälla på vattnet på stenarna och vifta runt ångan i bastun. Det här gjordes dessutom under total tystnad. Bara det kändes som en helt underbar liten gåva - tio minuters lugn där mina öron inte behövde registrera något som helst ljud annat än fräsandet från stenarna.

Passade väl dessutom alldeles utmärkt att bege sig till simhallen såhär en dryg månad innan jul och bli ordentligt rengjord...

torsdag 19 november 2009

Kanelbastu!


Jag har sprungit färdigt. Tränar-Eskil ville plåga livet ur oss och lyckades nästan. Nu tänker jag belöna mig själv med lite återhämtningssimning och bastu. Kanelbastu!

Ny strid?


Okej. Nu är det dags då. Jag ska sparka lite liv i den här kvällen. Det är dags att ta revansch för gårdagens rätt kassa träningspass. Eller nä, det som det handlar om är att jag ska ut och springa röven av mina stavar. Och av mina fellow skidklubbskamrater.

Och för övrigt längtar jag efter snö. Massvis med snö.

onsdag 18 november 2009

Jag ångrar mig!

Jag har farit med osanning. Jag tycker inte alls om träningsvärk. Jag tycker till och med illa om träningsvärk. I alla fall när den eskalerar och gör livet stört omöjligt att leva. Det är väl ändå en sak att knappt kunna gå nerför trappor för då hjälper ju ändå tyngdlagen en på traven, men det är en helt annan grej att inte kunna gå uppför trapporna. Då vill kroppen gärna ställa sig innanför porten och tjura tills värken ger sig av.

Nåja. Jag försökte göra nåt konstruktivt åt det hela genom att ro lite på gymmet (vilket väl förmodligen bara kommer leda till att jag får mer träningsvärk, men i skuldrorna istället för i benen) och sen gå på bodybalance. En stel pinne som grinade lite illa var vad som mötte mig i spegeln när jag stirrade på mig själv. Bad training day, kan man väl säga.

Men imorn! Ny tid, ny strid.

Magträning och ett längre liv

Av egentligen rätt okänd anledning har jag de senaste tio minuterna brutit ut i okontrollerade skrattanfall. Sådär så att mina skrivbordsgrannar tittat på mig nyfiket och liksom velat vara med på skrattfesten. Problemet är bara att det inte finns så mycket att vara med på. Jag har usel humor idag. Men jag kommer leva länge, förmodligen ända tills jag dör, och jag har dessutom fått ett gratis magträningspass.

Det började med Alex Schulman, en gammal klassiker:



Och sen tittade jag in hos Rosenblom och fick dagens dos av konspirationsteorier. Och när jag sen skulle förklara för kollegorna varför det var så roligt att HUI utsett spikmattan till årets julklapp samtidigt som Christer Björkman lurar in Salem al Fakir som joker i Melodifestivalen så tappade jag bort mig och började gråta. Av skratt.

Jag vet inte ens vad i det här som var roligt.

Ajaj...

Kan man verkligen få träningsvärk av inte ens tio minuter löpskolningsövningar? Telemarkshoppen var bannemig inte att leka med. Eller var det den där snabbdistansen (som jag i ärlighetens namn måste uppvärdera lite - jag sprang ju för tusan assnabbt med tanke på hur backig den där slingan är)? Mina hamstrings är i alla fall helt ömma. Och det är jääävligt skönt. Förrförra veckan på fredagen kunde jag knappt gå nerför trappor efter torsdagens stavlöpningspass med skidklubben och jag njöööööt. Jag älskar träningsvärk! Jag tar det som ett tecken på att jag stört kroppen lite ur dens vanliga små spår som den tycker om att rulla i, och att träningen faktiskt ger effekt. På ett nytt sätt.

tisdag 17 november 2009

15 899 personer...

...kommer stå tillsammans med mig på startlinjen i Sälen den 7 mars. Vasaloppet är fulltecknat! Och den 27 november är det bara hundra dagar kvar. Ojoj.

Ge mig järn!!

Alltså, jag for runt några varv på Galgberget tidigare ikväll. Sprang inte särskilt fort ens, trots att jag försökte få till ett snabbdistanspass. Men hujedamig vad min kropp kändes matt efteråt. Jag håller blodgivningen som misstänkt, och det faktum att alla järntabletter som de vill pracka på en på sjukhuset alltid är helt omöjliga att få i sig eftersom de gör att jag får paniskt ont i magen.

Så, för att råda bot på det, eller i alla fall för att göra ett försök att rätta till järnnivån, har jag nu provat Mikkans spenatsoppa med wasabi. Och jävlars vilken grej! Supergott. Hade inga morötter hemma och funderade på att hiva i lite rivna rödbetor, men hejdade mig vid tanken på hur märkligt det skulle kunna se ut. Och bara för att jag känner mig på ett alldeles strålande sopphumör så tänker jag bjuda på mitt favoritsopprecept:


Magisk rödbetssoppa
(ca 4 port)

Börja med att göra chilipasta:

2 citrongrässtjalkar
2 vitlöksklyftor
1-2 chilifrukter, utan frön
1 lime eller citron, enbart juicen
5 cm färsk, skalad ingefära

Tryck ner allt i någon liten bunke och kör hårt med handmixern!

Nu kan du fortsätta med resten av soppan:

2-4 charlottenlökar (eller en vanlig lök)
1 msk kummin
500 g kokta rödbetor, hackade
600 ml buljong
400 ml kokosmjölk
svartpeppar
lite salt

Stek löken i olja nån minut. Lägg i kummin och chilipastan. I med rödbetorna och härja runt i 2 minuter. Häll i buljongen, puttra i 7-8 minuter. Precis innan du vill äta soppan, mixa och ha i kokosmjölken.

Servera med yoghurt blandad med hackad gurka, färsk koriander och färsk mynta.


Värsta grymma soppan som smakar så otroligt mycket att man får äta långsamt för att hinna med att känna allt!

Jul!


Den här synen mötte mig på väg till jobbet imorse. Jag börjar få julkänslor!

måndag 16 november 2009

Inte världens smartaste...


Jag sprang aslångt igår. Jag känner mig stressad. Jag har inte ätit nåt sen frukosten klockan halv sex. Och jag trodde det skulle gå att lämna blod utan problem. Yeah right. Höll på att svimma och fick sitta med en sköterska bredvid mig tills jag fick tillbaka färgen i ansiktet.

söndag 15 november 2009

En spinnande liten krigare


Nog kom jag hem. Till slut. Kände mig som ett kylskåp som någon var ute och rastade, och hade det egentligen bara lugnt och skönt i nedförsbackarna. Lite märkligt. Långpass brukar för mig betyda rätt vilsam löpning. Men jag försökte råda bot på det hela genom att sänka farten och dessutom lägga in tre-fyra gångpauser. De satt som ett smäck, särskilt tillsammans med lite vatten och nån gång en liten Dextrosol. Pigg som en liten ettrig mus kom jag som vanligt helt fel och hamnade bakom travbanan och hade ingen aning om hur jag skulle ta mig därifrån. Men som tur är har jag lite känsla för vädersträck och sprang i alla fall någorlunda åt rätt håll. Och hem kom jag. Sen var det bara att byta de regnblöta springkläderna mot mjuka, sköna yogakläder och cykla iväg till TK för veckans skönaste bodybalance. Och jag vet inte om det var klokt eller inte efter 23k. Jag kunde inte riktigt ta ut rörelserna under passet, men å andra sidan sitter jag här nu och känner mig som värsta skitstarka krigaren och spinner som en katt eftersom mina ben mår som prinsessor.

Och en annan sak; jag upptäckte att lite vanliga avslappningsmantran funkar bra när löpningen inte riktigt fungerar. Att tänka eller faktiskt till och med säga högt "jag andas in, jag andas ut" i takt med andningen gör att det går lättare. Man måste andas lite långsammare och regelbundet, och man flyttar fokus från allt som är jobbigt.

Paus i regnlöpningen


Vägarna är helt öde. Jag har vattenpaus sisådär 8k utanför Halmstad. 15k to go!

lördag 14 november 2009

Utebliven mastodontlöpning

Jag önskar så att jag hade orkat med att springa 20k idag. Och att jag hade kunnat vara med på massa löpskolning. Men jag får erkänna mig besegrad av en envis jävla snuva. Så himla störigt. Men det går fan inte att springa när huvudet är gröt och benen är gele. Så istället sitter jag här och spanar efter det bästa bredbandet. Jag är så fruktansvärt uttråkad!! Jag hade faktiskt inte gjort något hellre än varit med skridskosprungit, telemarkshoppat och mångstegat. Och hälkickat, tålöpt och övat på fotisättning och höfthållning. Jag hade med glädje gjort tusentals koordinationslopp och ägnat mig åt att finslipa min backteknik.

Men å andra sidan - jag är väldigt nöjd med att jag numera lyssnar på min kropp. Bara så sent som förra hösten hade jag inte ens tänkt tanken att hoppa över träningen för att jag kände mig sjuk. Det skulle tränas dygnet runt och det skulle tränas hårt och allt som kunde tolkas som svaghet skulle ignoreras. Jag mådde inte särskilt bra då.

fredag 13 november 2009

Över bron till nya kvarter


Jag är mästaren i slöhet på fredagar. Kommer ingen vart utan hittar hela tiden på mystiska smågrejer att sysselsätta mig med så att tiden bara flyger iväg. Men sent omsider kom jag ut på en yttepytte löprunda. Jag hade bara sisådär 40 minuter på mig, så det fick bli lite improvisationslöpning. Så jag passade på att utforska mina nya kvarter! Som första steg fick jag ta mig över Nissan. Jag kommer nämligen hamna på "rätt" sida ån i december. Det finns liksom nån slags regel i den här stan om att de som bor på västra sidan är lite "finare". På östra sidan bor man bara om man måste. Det är dock okej att bo på östra sidan om man bor väster om järnvägen. Har man däremot också hamnat öster om rälsen, ja då är det kört. Socialt stigma och hela den biten. Jag skiter givetvis högaktningsfullt i alla såna där idéer, men det är lite komiskt att konstatera att jag för en gångs skull liksom hamnat "rätt".

Jag sparde benen lite i löpningen och tassade mest omkring. Jag har nämligen storslagna planer för i morgon. Jag hoppas på att kunna hänga med på lite löpskolning med min underbara klubb, men det hänger på att jag kan ta mig två mil nordöst om Halmstad. Och jag har ingen bil. Däremot har jag två löpglada fötter! Så jag tänkte mig ett litet långpass dit, sen vila en stund och sen lite löpskolning. Men jag ska tänka nåt varv till och se om jag verkligen tycker att det är en sån bra idé.

Nu ska jag dricka champagne och fira att livet är fantastiskt.

torsdag 12 november 2009

Oh lord, bring me those hills!

Nu känner jag mig sådär frikyrklig igen, men jag bara måste: Jag älskar backintervaller!

Klockan slog sex, vi var en tapper liten stavlöparskara som samlats vid utsiktstornet på Galgberget. Någon småhuttrade, en annan pratade om Linux och datorer. Till slut sa tränar-Eskil: "Jag tänkte vi skulle köra lite vanliga hederliga backintervaller idag". Knorr, knorr hördes till höger och vänster, och så mitt i allt - ett gällt "JA!". Och det var förstås jag.

Mina utvilade små ben hade redan under uppvärmningsjoggen innan träningen talat till mig om intervaller, backar, stegringslopp och andra härligheter. Nästan bett om det. Och nu skulle det ske! Försiktiga intervaller i första backen: "Håll er på 60 procent under de tre första repetitionerna, tänk på att ni inte är ordentligt uppvärmda ännu!" var ordern från Eskil. Sen skulle vi öka. 10 uppförslöpor senare darrade benen en aning. Men ingen rast, ingen ro. Nya utmaningar! En löpskolningsövning jag aldrig testat, mångsteg. Med stavarna i händerna liksom flög man fram! Eller åtminstone de första tio stegen... Eskil vill att vi ska sväva när vi springer. Det säger han när vi ägnar oss åt sprättstavgången också. "Nu svääävar vi, häng i luften!". Det låter så vackert, men ärligt talat, jag svävar lika mycket som ett kylskåp känner jag ibland.

Och sen då? Jo, sen kom monsterbacken. Åtta varv, "...och på de sista tre springer ni på 100 procent!" Sagt och gjort, och där kom mjölksyran. Stapplade upp sista metrarna och skickade mördarblicken i ryggen på Eskil när han sen gav order om stavgång med djupa, långa steg.

Tredje backen var brant, men kort. Lätt som en plätt, tänkte jag, tills jag hörde att här skulle vi ägna oss åt sidsteg och sprättstavgång. De där sidoskutten är verkligen en killer, jag tror faktiskt mina ben dog där en stund.

Och sen då? Visst kunde man tro att det var slut här? Nä, innan de sista femhundra meterna med stegvis ökande tempo så ville Eskil att vi skulle köra kortintervaller. 40/10 gånger fyra. OMFG.

Jag brukar jogga hem efter torsdagsträningarna, men idag var mina ben så krossade att jag lite smått generat bad om skjuts. Och då handlar det om knappt 2k...

Men...man måste älska de där backarna!

Oh what a night!



På väg hem till Johan för att hämta ett par springstavar som är någorlunda anpassade till min längd. För ikväll blir det träning för första gången på en vecka! Men innan dess ska jag hinna med att vara med och rigga för morgondagens musikgäst i Radio Halland. (Lisa Pedersen heter hon, och har du ett öra över imorn strax efter åtta så lyssna! Helt fantastiskt!) En kväll full av roligheter, kan det bli bättre?

Som en dröm!

Det här är ingen jävla inredningsblogg. Men jag kan inte låta bli att fundera över hyllor, målarfärg och köksstolar. Vi har nämligen fått en lägenhet!! En underbart vacker liten pärla precis vid foten av Galgberget och femhundra meter från jobbet. Så från och med mitten på december kan jag nästan hoppa på Snorkkis run commuting-grej, eller ja, jag måste ju stanna till hemma och duscha först efter några varv på berget, men det blir ju nästan i alla fall.

Fatta! Den är så fin att jag nästan tror att det är en dröm. Högt i tak, djupa fönster, stavparkett, klädkammare, dubbeldörrar och egen trädgård!

onsdag 11 november 2009

Marathon och målsättningar

Jag väntar ut halsontet och håller tummarna för att det bara var en liten sån där kullerbytta som kroppen ibland gör för att störa ordningen och jävlas lite. I så fall är allt säkert tillbaks till normalt i morgon igen.

Har spenderat dagen med att fundera över mål och mening. För tillfället känner jag mig mer som 19 år än 26, det finns liksom ingen styrsel och ordning. Jag har lite drygt sju månader framför mig av trygghet, efter det väntar avgrunden, eller kanske äventyret beroende på hur man väljer att se det. Sju månader med säker anställning, sen är jag i fritt fall eller bara fri. Jag försöker välja det senare i båda fallen. Och det passar rätt bra att ägna årets tråkigaste och hemskaste månad åt att fundera över vad jag tycker bör ske efter de där sju månaderna.

Och medan jag promenerade längs Themsen i helgen slog det mig att det kanske är så att jag ska skaffa mig ett ordentligt jävla mål med min löpning också. Som London marathon. Har funderat lite på var jag ska göra maradebut. Kommer förmodligen inte bli Stockholm 2010 eftersom det är så tätt inpå Göteborgsvarvet, och frågan är om det ens är realistiskt med en mara överhuvudtaget 2010. Så då får jag väl sikta på 2011. Men vilken mara ska det bli? Har hört fina saker om Berlin till exempel. London vore fint, men är väl omöjligt att debutera på eftersom det är så många som slåss om platserna. Så, vad säger ni? Var ska jag springa 42 kilometer 2011?

tisdag 10 november 2009

Bra och dåliga saker

Dåligt med att åka iväg: Att jag typ alltid tycks bli lite sjuk efteråt. Särskilt när jag promenerat omkring mitt i nätterna i tunna strumpbyxor och dansnersvettad klänning. Jag har ont i halsen!!

...men å andra sidan, de bra sakerna är så många att jag inte ens orkar lista dem. Så då kanske ett litet halsont kan vara värt det.

There and back again


Den rosa renen

Man måste älska London. Särskilt när man har sin allra bästa vän där. Men det blev inga halvdöda soldater i söndags. Vi råkade sova lite för länge och missade hela blomceremonin, drottningen och veteranerna. Vilket jag väl såhär i efterhand inte är sådär jätteledsen över. Jag fick istället gå på British museum och kolla på alla mumier och statyer som britterna snott från Egypten, och förstås på The Elgin Marbles som earl Elgin roffade åt sig på 1800-talet. Dessutom hittade jag en rosa ren på Carnaby street efter att jag snurrat runt och suktat efter alla vackra tygprints på Liberty.


Skateboardkyrkogården under Millenium bridge


En av alla märkliga figuriner och statyer vi hittade


Archway, Highgate

Jag känner det som att jag kommit hem tusen upplevelser rikare, och med sån inspiration och lust att skapa massa grejer. Nu gäller det bara att hålla fast vid den känslan och göra något av det innan mörkret kryper sig tillbaka in i huvudet igen.