Vissa saker är man bra på att glömma bort att man har hört. Som när BGMS-Markus nästan det sista han gjorde i söndags sa till oss att vi inte skulle ut och springa några maraton nu genast, utan låta kroppen vänja sig långsamt vid vårt nyfunna löpsteg. Yeah right.
Jag fick med mig J på några kilometrar i långsamt tempo ikväll. Och redan innan 5k kändes det som om vaderna ville packa ihop och gå hem. Jag var faktiskt inte beredd på att det skulle kännas så mycket. Men visst, på samma sätt som skenbenen och benhinnorna protesterar om man är för ivrig när man börjar springa på hälarna så är det väl rätt naturligt att vaderna obstruerar när det är dags att ge sig på framfötterna. Men det känns ändå jävligt bra! Det går så lätt, det är som om jag smyger fram! Inga dunsande fötter i marken, snarare som om jag trippade fram i mockasiner. Men så är det ju det där med kadensen... Att springa minst 180 steg i minuten frestar på. Andningen är lite kajko, liksom pulsen. Men det rättar väl till sig så småningom.
Hur som helst känner jag mig jäääävligt cool när jag trippar runt. Och jag inbillar mig att det ser rätt så graciöst ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar