Äntligen!

Arbetsveckan är över och jag får äntligen en liten, liten stund för mig själv. Senaste Runners world med det underbara omslaget har legat i väskan ett bra tag nu och väntat på sin tur.

Dagen då mina lår fick ångest

Stavlöpning är min nya hobby! Helvete vad jobbigt det var. Vår führer till tränare körde ordentligt med oss igår i mörkret på Galgberget. Jag var helt slut redan efter uppvärmningen. Och nu vet jag bannemig vad sprättande stavgång aka elghufs är... Efter tionde backen med varannan elghufs och varannan stavgång med frånskjut var armarna som spaghetti och jag såg ut som en blek och dallrig version av mig själv. Och då skulle tränaren tvunget ha oss att köra fartställning. Baklänges. Gåendes uppför en backe. Det såg så enkelt ut, men efter tio meter skrek låren efter nåd och det var fler än jag som kved i våldsamma ångestattacker. "Bra jobbat hörni! Nu tänkte jag att vi skulle jogga lite. Vi kör 70/20 fyra gånger," säger tränaren då. Jogga?!! Men det var ju bara att försöka ta rygg på de där snubbarna som springer Lidingöloppet på 2.10 och be till gud om barmhärtighet.

Jag har aldrig nånsin varit så glad att få jogga ner när plågan var över...

Men ändå, jag var så lycklig. Att börja träna med en klubb är det bästa jag har gjort i träningsväg den här hösten. Gruppen puschar och peppar, man får någon att hänga på och ge sig fan på att slå när orken tryter, och dessutom är det bannemig skönt att slippa tänka själv emellanåt. Bara att göra som tränaren säger. I like it!

"Shit va coolt!"

Man måste för tusan älska de där barnen. Nästan varje gång jag är ute och rullar gör nåt barn stora ögon och kommenterar min framfart. Och alltid med förundran i rösten. Jag känner mig ashäftig!

Hårfint

Dagens löprunda är verkligen inget att skryta med. Så jag skiter i det och passar istället på att berätta att jag fixat min favorithårfärg igen. Koppar is the shit!

I'm in love!

Jag älskar mitt maghjul! Även om jag inte riktigt fattat ännu varför folk kallar det just maghjul eftersom jag knappt känner nåt i magen trots två riktigt jobbiga omgångar med hjulet. Men det är råeffektivt för mina förtvinade axelmuskler hur som helst. Och så gillar jag att det får mig att skrika! När jag styrketränar så är jag förmodligen lite mesig av mig, för jag ägnar mig aldrig åt såna där primalskrik som de stora, starka männen gör. Kanske skulle jag skrika om jag lade på mer vikt, eller kanske inte. Nåja, hur som helst så skriker jag (eller morrar åtminstone) på de tre sista repetitionerna i varje set. Underbart!

Igår ställde skidinköpet till det för min träningsiver. Jag kom aldrig iväg på mitt rullskidspass som jag hade tänkt mig, men det gjorde inte så mycket. Jag utmanade istället Johan på lite styrkeövningar på vardagsrumsgolvet lite senare. Han klarade också 3x20 med hjulet, men under mycket stånk och stön. Sen ville jag ha honom att göra en planka. Han dråsade ihop ganska omgående medan jag stod där med rak rygg och stålmage. Sen härmgjorde han solhälsningen bredvid mig, något jag antar att han funderat över hur den ser ut ända sedan jag berättade om samtalet jag hade med en person som berättade att hon brukade yoga naken på morgonen, och särskilt göra ett antal solhälsningar. Jag hörde spridda fniss från honom när vi stod i hunden och jag kan bara föreställa mig vad han tänkte.

Skiddrottningen!

Jag har blivit med längdskidor! Ett par Fischer SCS ska ta mig de nio milen mellan Sälen och Mora i vinter. Och medan jag var i farten blev det ett par glasögon också...

Ny leksak

Jag har shoppat. Så nu ska träningsvärken i rumpan och baksida lår få sällskap av mage och skuldror. Yeah!

Sprättande skidgång?

Ibland känns det som att hela världen har blivit konditionsträningsfreaks. Det är inte bara löpning som verkligen alla ägnar sig åt numera, utan alla ska åka Vasaloppet och försöker sig på att bli längdskidåkare. Det kan förstås vara så att jag plötsligt ser träden eftersom jag numera vet att de finns. Innan jag själv började löpträna såg jag ju inte en enda reflexväst- och tightsklädd löpare, och rullskidor trodde jag var en ickeföreteelse innan jag själv testade på det första gången. Numera tycker jag att varenda människa jag möter har hjul under fötterna.

Och det roliga med att vara ett nyfrälst skidfreak är att allt som har med skidor och träning att göra verkar spännande och roligt. Jag vet inte om det är så att alla andra skidåkande människor jag möter går igång lika mycket som jag på uttryck som "stavgång med frånskjut" och "sprättande skidgång", men jag blir åtminstone helt upphetsad bara av tanken på skidträning. Även om den inte innehåller skidor, och även om jag egentligen inte har någon aning om vad man gör när man ägnar sig åt sprättande skidgång.

I'm back!

Jag har hållt ut. Jag har varit vuxen. Jag har tänkt lite längre än näsan räcker. Jag har låtit bli att träna i över en vecka! Och jag har inte tagit ett steg i mina löparskor sedan förra tisdagen. Och ärligt talat, även om mitt huvud har längtat så har min kropp inte velat veta av något annat än horisontalläge. Förrän igår! Då kom suget tillbaka som ett slag i magen. Nu jävlar! Kunde inte bestämma mig för om det var rullskidorna eller skorna som skulle få börja, men efter en liten spaning utanför fönstret insåg jag att lövgröten på vägarna inte lämpar sig för några små fjösiga hjul under ett par smala skidor. Således blev det mina Asics som fick den äran.

Och det som slog mig medan jag mysjoggade i ett tempo som kändes lagom var att det är höst nu, på riktigt. Blöthöst. Brunhöst. Var tog alla löv vägen? Bestämde de sig en morgon när de vaknade att nu trillar vi av träden allihopa samtidigt? Well, det är ju bara att gilla läget, och det gjorde jag verkligen! Jag ljuger väl om jag säger att jag njöt av varenda steg, för det var segt i benen och det kändes som om alla muskler i låren och höfterna hade förtvinat eller åkt på semester, men jag njöt i fulla drag av att vara frisk, av att ens ha möjligheten att röra på mig.

Och när jag sprungit halvvägs mötte jag en annan Tranemoskidåkare på rullskidor. Så då tänkte jag att jävlars, kan han så kan jag. Så imorn blir det förmodligen lite rullisar innan mörkret faller.

Hur som helst har jag bestämt att nästa vecka ska bli en sån där träningsvecka då jag gör vad jag känner för. Inga krav, inga scheman. Och kanske ska jag fortsätta så ett tag framöver.

A nice day for a run!

Det spöregnar utomhus och idag ska jag göra första löppasset på nästan två veckor! I can't wait!

Rehabträning?

Sjuklingen är på banan igen! Närmare bestämt på bowlingbanan. Tänkte att det var ett lagom sätt att återuppta träningen igen efter den här veckan... Jag är som vanligt askass och gjorde historiens sämsta serie.

Tankar om tråkighet

Jag sitter och försöker tänka positivt. Jag känner till exempel på mig att det här är sista sjukdagen. Anledningen till att jag känner så är för att jag tror att det kommer bli en rolig dag på jobbet i morgon, och då kan man ju inte vara sjuk. Så jag jobbar på slutspurten på mitt kurerande och hoppas att det hjälper.

Den senaste veckan däremot tänker jag ägna mig åt att radera bort ur mitt minne. Jag har inte kunnat göra någonting annat än att snyta mig och kolla på tv. Det värsta med det hela är att jag liksom tappar bort mig själv när jag inte får eller orkar göra alla saker jag älskar, utan istället hänvisas till meninglösa aktiviteter. På riktigt tappar bort mig, känner mig vilse och som att jag inte förstår vad som är jag. Det skrämmer mig. Det är ju inte det man gör som ska definiera ens person, utan hur man är. Ibland är jag rädd att all prestationsångest jag närt i skolan och som sedan spillt över i arbetslivet har smittat min fritid också. Kan jag inte skapa nya intressen utan att släpa med mig prestationsspöket som en skugga? Det läskiga nu är att det inte känns som att prestationsångesten handlar om att jag ska högprestera och göra resultat inom något särskilt område, utan ångesten handlar mer om att jag vill vara med överallt, vill ha massa saker för mig så att jag är något. Det räcker inte bara att vara Therese, jag måste vara mer. Måste vara en löpare, måste vara journalist, måste vara skidåkare, måste vara massor. Och det känns inte sunt.

Så på sätt och vis har de här dagarna kanske varit bra ändå. Jag har inte kunnat göra något och fått massvis med tid att fundera. Och nu måste jag nog bestämma mig för om det känns okej att tänka såhär eller om jag måste göra något åt det. Och jag vet ju vad Allvetande skräphögen i Fragglarna skulle ha sagt - det är bra att ha tråkigt ibland, för annars uppskattar man inte när livet är spännande.

En löpfri vecka

Jaha. Där gick den. En vecka helt utan löpning. Mitt senaste löppass var förra tisdagen, ett underbart fartlekpass. Jag har inte fått springa långt och långsamt, jag har inte fått springa en mil längs havet, jag har inte fått jaga backar på Galgberget. På en hel vecka! Mitt huvud har abstinens, men kroppen vill ligga och äta Ben&Jerrys och kolla på Gossip girl. Jag är nog inte springfrisk ännu.

Tricepsdöden

När jag blir frisk ska jag bege mig till gymmet och kräva att de investerar i en stakergometer. Varje gång jag åker rullskidor förbannar jag mina triceps och önskar att de ska växa till sig helt magiskt över natten, eller åtminstone ta till sig något av all träning. Men icke. Och så trodde jag att jag skulle behöva slita med gummiband och ribbstolar eller nåt, ända till jag såg värsta lyxmaskinen på Åsa Ernholms blogg. Kolla bara! Ge mig!

Gnällgnäll

I brist på andra att gnälla för så får bloggen vara mitt plank: Jag hatar att vara småsjuk! Varför kan inte jag bli gå och dö-sjuk i två dagar och sen är det över? Nä, istället ska jag bli pyttesjuk på det där störiga viset när det gör ont i halsen, nacken, ögonen, näsan och öronen, men det är inte tillräckligt jobbigt för att jag ska ligga däckad och vilja dö. Istället är jag pigg i huvudet och vill hitta på massa saker, men jag orkar inte. Framför allt vill jag springa. Låååååångt. Läser hos Snorkkis om hennes långpass där första milen var sjukt jobbig, och borde egentligen tycka att det är rätt skönt att jag inte var ute på ett likadant pass. Men nej, jag tycker det verkar härligt. Läser hos Träningsglädje om hennes apjobbiga morgonlöppass och blir avundsjuk och vill också. Men jag får inte. Skitförkylning.

Back in the days...

Hallandsderby i volleyboll, Falkenberg mot Hylte. Fvbk kör över mitt gamla klubblag fullständigt. Och jag sitter och funderar över min gamla volleybollkarriär (om nu karriär är rätta ordet...). Finns det korpserier i volleyboll?

Kan. Inte. Sitta. Still.

Jag har gröt i huvudet och är rastlös. Men jag får inte springa, så jag går. Går och går. Känner mig redan uttråkad, men det kanske är bra. Behöver kanske rensa hjärnan lite.

Liksom, hiss?

Haha, apropå Snorkkis inlägg om vardagsmotion: Igår  klev jag in genom Johans port några sekunder efter nån annan snubbe. Han stod långt där inne och höll upp en dörr och tittade på mig. Jag log och sa hej och började gå uppför trappan. Och han tittade tillbaka, förvånat. Jag rodnade lite, tänkte shit, vad skulle jag hälsa på honom för, han tittade säkert på någon annan. Men så, när jag kom upp på nästa våningen insåg jag att han nog inte stod där i dunklet och väntade sådär i största allmänhet, och att förvåningen i hans blick nog inte kom sig av att jag hälsade och var artig, utan av att jag inte registrerade hans fina gest. För det var ju en hissdörr han höll upp, och förmodligen väntade han in mig av ren snällhet. Och jag fattade ingenting utan log fånigt och sa hej. Men liksom, hiss? När man bor i ett hus med bara typ fyra våningar? Jag kan inte komma ihåg när jag åkte hiss senast.

Jämställdhet, yeah right

Jag blir så förbannad. Sitter och lyssnar på Lantz i P4 där Johan Esk, sportkrönikör på DN är gäst. Och de snackar om hur jämställd fotbollen är apropå vem som ska bli ny förbundskapten för det där skitdåliga herrfotbollslaget. Esk konstaterar krasst att om en sådär femton år kanske en person i stil med Pia Sundhage kan bli aktuell, det räcker liksom inte att en kvinna är lika kvalificerad eller ännu bättre än en man, för fotbollssverige är en liten ormgrop av män som favoriserar andra män. Och de tänker ungefär som Ingvar Oldsberg apropå att han fyllt stolarna i pajjiga Här är ditt liv med män, män och män:

"Det handlar om kvalitet och innehåll och jag tror inte att tjejer vill bli inkvoterade."

Smaka på den meningen. Sitter människan och säger att ett program med en kvinna som huvudgäst (och för den delen med kvinnor som övriga gäster också) skulle resultera i ett sämre program? Måhända tolkar jag honom lite hårt. Men om jag väljer att vara snäll då: Läs bara andra halvan av meningen och Oldsberg säger något som typ varenda man och kvinna i det här landet verkar tycka - ingen tjej vill bli inkvoterad utan de vill ta sig fram på egna meriter, utan hänsyn till kön. Att sedan själva urvalet är baserat på (manliga) fördomar och förutfattade meningar om vilka personer som "är något" och som åstadkommit något och som borde få synas och höras i ett program om deras fantastiska liv verkar inte falla Oldsberg in. Män ser mäns framgångar.

Men det var ju inte Oldsberg jag skulle skriva om, utan om Johan Esk. Där sitter han och har satt fingret på en rätt uppenbar sanning i idrottsvärlden: det kommer inte bli en kvinna som får ta över posten som förbundskapten över det där skitlaget (varför någon bright kvinna nu skulle vilja ägna sig åt att coacha Sveriges gnälligaste och trökigaste lag, men det är en annan diskussion) eftersom klimatet i toppen i den svenska fotbollsrörelsen är sådant att en kvinna inte har en chans till sådana positioner (och förresten ser det väl ut så på lägre nivåer också, det visar inte minst ett korkat uttalande från Falkenberg FF:s styrelseordförande från tidigare i höst), och jag känner att han nog har något i skallen. Men sen vill Annika Lantz veta vad hon ska säga till sin 6-åriga fotbollsspelande dotter när hon läser i DN och knappt ser några artiklar om kvinnor som ägnar sig åt fotboll. Och vad släpar Esk fram för dammiga argument då? Jo, "säg du till din dotter att ta med sina kompisar och gå på damfotbollsmatcher, för om det blir en stor publik så kanske det rapporteras mer".

WTF. Det är ju tydligen helt okej att skriva om askassa herrfotbollsmatcher i division 6 som bara de närmast sörjande går på, men en fotbollsmatch med ett lag som råkar bestå av kvinnor är inte värt att skriva om förrän de har en stor publik?

Skitdag och skitliv

Vi fick inte lägenheten. Och jag har ont i halsen så även om jag vill springa långpass idag så ska jag nog låta bli.

Och så funderar jag över influensavaccineringen. Nu går folk och blir sjuka av vaccinet. Strålande bra. Jag som gått och oroat mig lite över den där pyttelilla grejen om att man skulle få lite mer ont i armen av svininfluensavaccinet jämfört med sprutan mot den "vanliga" influensan. Jag fick nämligen asont förrförra året när jobbet bekostade influensavaccin för att vi inte skulle bli helt utan reportrar under några veckor den vintern. Armen blev helt lam och jag trodde det var något fel på mig. Och nu ska jag alltså få ännu ondare. Och så ska jag bli sjuk också. Jävla vaccin. Jävla influensa. Jag vill ju inte riskera att bli dödssjuk sen när toppen kommer i februari, så jag kanske ligger däckad under sista veckorna innan Vasan, så det känns inte som ett alternativ att inte ta sprutorna. Eller tänker jag fel nu?

Kondommössa, oh yeah!

Den här mössan är en skitbra idé. Jag frös inte ett dugg under hjälmen när jag skidade med brandmännen. Men alltså... Hur het är man egentligen med en kondom på huvudet? Jag känner mig assnygg. Verkligen.

Lite mer ilska önskas

När jag sprang häromdagen lyckades min Ipod av någon anledning spela Mikas We are golden tre gånger i rad. Och nu kan jag inte få nog. Jag som egentligen inte tyckt att den varit sådär superbra förut, men i tisdags behövde jag höra att det inte spelar någon roll var jag kommer ifrån, jag är ändå bra, och gärna i något slags tempo som fick mig att pinna på lite. Så Mika fick det bli.

Har just nu en känsla av obehaglig otillräcklighet i kroppen. Inget liksom duger, varken på jobbet eller privat. Så jag tror att det är dags att göra om lite i mitt Itunesbibliotek. Jag behöver lite mer pepp. Det är något fantastiskt befriande med låtar som man kan spela lite lufttrummor till medan man springer, ta några danssteg till då och då, och kanske framför allt mimskrika lite till. Jag behöver lite ilska. Borde plocka fram Le Tigre igen, borde ta tillbaka några mantran från låtar som Keep on livin' och FYR.

Har du något förslag på pepplåtar som jag borde kolla upp?

Äntligen!

Nu kan mitt maniska F5-tryckande upphöra. Jag har härmed postat en intresseanmälan. Nu funderar jag bara på hur man enklast ser till att få lägenheten. Vem ska jag muta?

Krasch boom bang

Min näst äldsta lillasyrra brukar gå in i dörrar. Och i väggar. Och mest av allt i dörrposter. Allra helst gör hon det med hakan före. Hon ser inte klok ut när hon håller på, men idag tror jag att jag överträffade henne. I söndags var jag stolt som en tupp över att jag klarade av att göra Kråkan ordentligt på bodybalancen, det vill säga, jag släppte stödet med fötterna och balanserade hela min kroppsvikt på händerna med överarmarna hårt tryckta mot insidan av knäna. Svårt att beskriva för den som inte sett den, men hur som helst är det en hemskt knepig position som jag aldrig tidigare begripit mig på. Tills i söndags. Och idag tänkte jag att jag skulle upprepa min triumf, men jag föll pladask. Bokstavligt talat. Rakt ner på näsan, krasch boom bang. Hela salen fnissade nervöst, men jag skrattade gällt och sa "hoppsan" och försökte ge sken av att ingen skada var skedd. Det var det förstås inte heller, jag kommer varken få blåtira, knäckt näsa eller intryckt panna. Men min stolthet är lite blåslagen, knäckt och nertryckt.

Fast alltid roar man ju någon när man håller på och trillar och har sig.

Aaaaah!!

Jag sitter och trycker helt tvångsmässigt på F5-knappen. Ringde fastighetsbolaget imorse för att försöka ta bakvägen in på en visning eftersom jag visste att den underbart fina lägenheten var ledig även fast den inte låg ute på nätet ännu. Det gick inget vidare. "Jag lägger upp den under dagen, då får du skicka en intresseanmälan", sa kvinnan jag pratade med. Så nu uppdaterar jag sajten. Maniskt.

Ojdå

Rastlösheten satte sig visst i fötterna, så nu är jag ute och rullskidar ändå. Man kan ju inte tänka på lägenheter jämt. Eller jo, det kan man. Typ när man rullar på bron över E6:an. Och när man stakar längs långa raksträckor på cykelvägarna. Och när man...äsch, du fattar.

Livet är i vägen...

Jag har en tendens att gräva ner mig i projekt. Det har liksom inte någon större betydelse vad det är, men om jag går igång på det så engagerar jag mig med hela hjärtat och hjärnan och får inte så mycket tid och utrymme över till något annat. Stundtals är det löpningen som upptar hela mitt sinne, men just nu är det något helt annat. Jag är på lägenhetsjakt! Och jag har blivit på gränsen till besatt av en som det verkar helt fantastisk tvåa som känns helt rätt. Jag har förstås inte ens sett den ännu, men av beskrivningen låter den som rena drömmen. Så nu försöker jag ordna en visning.

Jag har en känsla av att om jag får komma dit kommer det bli som när Carrie och Big kliver in i den magnifika takvåningen i Sex and the city-filmen. Jag har dessutom ett par nästan precis likadana skor som Carrie har på sig i den scenen, kanske ska jag ha dem på mig om (när) vi får gå och kolla? Fast å andra sidan gick det ju verkligen sådär sedan för Carrie och Big, men det var ju för att de bestämde sig för att gifta sig över en halvskalad majskolv och några halvhackade grönsaker precis efter Big köpt lägenheten, och man behöver ju inte bestämma sig för att gifta sig bara för att man hittat en lägenhet.

Så, livet är i vägen just nu, jag har inget utrymme i mitt huvud för att planera och hinna träna, det är jag för rastlös för. Och vet du vad, det är underbart!

Nåväl. Önska mig lycka till! Imorgon ska jag ringa värden och ordna upp det här.

Prestationer och belöningar

I början av min löpkarriär lovade jag mig själv en R90 från Dobsom när jag klarat av att springa en halvmara. Målet är uppnått, och idag var det meningen att jag skulle få min belöning. Och så fanns det ingen 36:a. Hur kan de inte ha en jacka till en tjej som kommer för att få sin belöning för en fantastisk prestation?

"Det var det näst bästa valet"

Det här är ju egentligen en träningsblogg, men it's my party och jag gör som jag vill. Och jag kan bara inte låta bli:

Varför, varför, varför? Nobels fredspris, Obama, hallå?

Hur kan fredspriset gå till en person som just nu faktiskt driver två krig och som företräder ett land som ensamt står för hälften av hela världens militära utgifter?

Räcker det att inte vara George W Bush för att få Nobels fredspris numera?

Läste om en enkät som en journalistkollega någonstans i landet gjort apropå utnämningen, där frågan förstås var "Var det rätt att ge Obama fredspriset?":

En äldre dam: "Hmm ... det var det näst bästa valet."
Journalisten: "Okej, så vem hade varit det bästa valet?"
Damen: "Någon annan!"

Klockrent!

Stormvindar, blötröta och vingel

Åter efter ännu en rullsession med brandmännen och Simlångsdalens IF. Och jag tänkte bara tala om att jag inte ramlade en enda gång! Trots sidvind som blåste bort stavarna och blöta löv en masse som ställde till det i frånskjutet. Jag är kung!

Motvindslöpning

Det hann bli kväll innan jag kom hem igår. Sprang på en cykelväg längs en gammal banvall, som om jag ville kunde ta mig ända till Karlshamn. Kanske en aning för långt för mina syften dock. Satte istället av längs mindre vägar och hamnade i fina naturreservat runt Årnarp och Brogård. Sprang förbi tjusiga hästgårdar och malplacerade jättehus, över åar och längs åkrar som såg så himla mjuka ut i solnedgången.

Men så hamnade jag på en spikrak väg som förde mig rakt mot vinden. En jävulsvind. Och jag som trodde att vindarna brukade mojna framåt kvällen. Fick kämpa för att ens hålla styrfart. Motvinden satte sig i mitt huvud, och det blev allt kämpigare att ens övertala mig om att fortsätta springa. Malde långa haranger i huvudet om hur bra det skulle kännas sen, om hur liten bit det var kvar, om hur kul det här faktiskt är och om hur mycket jag älskar att känna fötterna mot asfalten sådär rytmiskt som det bara blir när man håller ett jämnt, mjukt springsteg. Och så var jag plötsligt framme i en lång utförsbacke i vars mitt det satt en skylt som sade "Halmstad". Jag var hemma!

Känner mig fortfarande helt uppfylld. Det är något speciellt med den där känslan av glädje och tacksamhet över vad man kan och får chansen att åstadkomma. Jag kanske inte springer några ultradistanser ännu, men jag springer distanser som jag för ett halvår sedan trodde att jag behövde en bil för att övervinna.

Tacksamhet!

Vatten- och funderarpaus i Årnarp tror jag det heter. Känner just nu sån enorm tacksamhet över min fantastiska kropp som tar mig kilometer efter kilometer när jag vill springa på upptäcktsfärd!

Jobbträning

Får man räkna tjurrusningar mellan en antenn som riskerade att blåsa omkull och sändningsplatsen fyrahundra meter bort som träning? Vilan blev fem minuters ståvila då jag höll fast antennen medan programledaren sände fyrahundra meter bort. Någon form av intervallträning måste man väl ändå kategorisera det som?

Pannben vs slökropp 1-0

Ibland fattar jag inte hur det kan vara så att mitt huvud och min kropp hör ihop. De vill ju inte samarbeta för fem öre. Satt och kollade på dålig tv och drack te (kroppens idé) medan jag (eller snarare mitt huvud) egentligen längtade efter fartlek längs en blåsig stig. Det blev till att förhandla.

- Tio minuter till med idiotiska topmodeller från Australien, men då måste vi klä om till springkläder i reklampausen så vi verkligen kommer iväg, okej?
- Visst, fyra kilometer fartlek längs den där förbannade stigen, men då ska vi springa minst två kilometer i bekvämlighetstempo och spana på kitesurfare, deal?

Det slutade i att kroppen morrandes följde med huvudet på dryga 9k i motvind innehållandes 4k fartlek med stenhårt fokus på löpteknik i fartpartierna, 2k slöjogg och 2k tröskeltempo. Yeah. Rätt lyckad förhandling.

Men vad tusan gör man när kroppen inte vill det huvudet vill?

Gnällpelle

Mitt vänsterben blöder. Note to self: Ägna dig inte åt stakningsintervaller på märklig asfalt där stavarna inte får något som helst fäste. Speciellt inte när det är pissblött. Ja, jag missade med ena staven i andra intervallen och  föll som en flodhäst och passade på att gnida in lite grus i vänsterbenet.

Well, man kan inte alltid ha en bra dag. Andra som inte haft det är de som grävt upp den långa raksträckan mellan Andersberg och Sannarp. Kommunen eller Vägverket eller vilka sjutton det nu är. Det kan nämligen inte vara meningen att det ska vara stora lerpölar som expanderar och sprider sig över kvarteren likt någon slags böldpest längs hela cykelvägen.

Hur gör man förresten för att bli stadsplanerare? Man måste tydligen inte ha någon erfarenhet av att röra sig i stan på kvällar och nätter för att få bestämma något om belysning i alla fall. De små fjuttiga lamporna som försökte lysa upp min väg ikväll var ju för tusan ett skämt.

Så, då var dagens, eller kanske till och med veckans, gnällkvot fylld.

Vinden har vänt...

Blåsten har lagt sig och Halmstad är åter möjligt att vistas utomhus i. Vad passar då bättre att ägna sig åt än lite stakningsintervaller?

Harmoni

Kings of convenience - kan beskådas på Mejeriet i Lund ikväll. Om man inte måste upp och jobba astidigt imorn förstås, och inte orkar köra bil hem mitt i natten.

Dagens långpass på rullskidor ställdes in av uppenbara skäl. Det blåser halv storm utanför fönstret. Cyklade istället bort till gymmet och gick på bodybalance som vanligt på söndagar. Och bannemig om inte den cykelturen kan räknas som nåt av det jobbigaste jag gjort den här veckan. Sidvind omväxlande med motvind, och allt i form av kastvindar av stormstyrka typ.

Istället har jag pysslat med och tagit hand om all min träningsutrustning. Rullisarna har fått en kärleksfull tvätt, nya stänkskydd på bakhjulen eftersom jag råkat krossa dem i ett fall och stavarna har fått sig en omgång med diamantbrynet. Vätskebältena har blivit ordentligt diskade och torkade, träningskläderna har blivit sorterade och vikta i snyggare små högar i sin garderob och skorna har rensats på skräp i sulorna. Jag känner mig helt harmonisk och tillfreds. Sitter och lyssnar på Kings of convenience nya platta och väntar på att linssoppan ska koka klart. Jag älskar söndagar!

Hstd - Sperlingsholm - Åled - Snöstorp - Hstd

Jag vart tvungen att revidera lite. 24 kilometer, vad snackar jag om? Det visade sig vara 25k när jag ritade ordentligt!

Runners high

Jag kom hem till slut i fredags. Efter att ha sprungit lite fel (vilket tycks vara mitt signum när det gäller löpning, jag kan aldrig hålla mig till rundan jag tänkt ut, utan verkar alltid hamna någon annanstans) kom jag hem. Jag kom hem efter att ha sprungit 24 kilometer. TJUGOFYRA KILOMETER! Jag har aldrig sprungit så långt förut. Och, framför allt, jag har aldrig någonsin i mitt liv sprungit under så lång tid. Två timmar och fyrtio minuter. Sprang genom underbart vackra landskap en bit innanför de stora bilvägarna som går från kusten mot Hallands inland, och aldrig kunde jag väl tro att det skulle vara så kuperat. Långa, mjuka uppförslöpor att småjogga uppför, sköna nerförsbackar att vila benen i. En regnbåge från ett moln som hängde över Nissadalen, stora, stora träd att sjunka in med blicken i, böljande åkrar som liksom glänste i solnedgången. När jag hade kommit drygt två tredjedelar och solen försvunnit under horisonten hände något magiskt. Kylan bet i kinderna, mina ben skötte sig själva, fötterna ville skutta, kroppen kändes stark och omöjlig att besegra och ett enormt leende spred sig över mitt ansikte. Jag var så lycklig! Jag hade kunnat fortsätta springa i en evighet. Plötsligt förstod jag vad alla snackar om när de pratar om runners high.

Det är väl dumt att säga för mycket...

...men allt känns så jävla bra! Solen skiner och mina ben verkar döpigga på att springa 23,5k. Livet är härligt!

Vem ställde de där brännässlorna här?!

Den här kvällen åkte jag snabbare än kommunrådet, hittade magmusklerna i stakningen, fick beröm för min balans och ramlade sedan in i ett brännässlesnår. Av någon anledning lyckas jag alltid fara omkull efter att alla andra åkt hem, så jag slipper bli sedd. Hade varit lagom kul att ha en hel brandmanstrupp bredvid sig när man ligger med med stavarna intrasslade i snåret, benen pekandes åt alla håll och inte minsta aning om hur man ska göra för att ta sig upp.

Jag känner mig lite ograciös.

Det här är fan ett skämt...

My god. Kastanjer överallt. Rullskidsgång, någon?