Runners high

Jag kom hem till slut i fredags. Efter att ha sprungit lite fel (vilket tycks vara mitt signum när det gäller löpning, jag kan aldrig hålla mig till rundan jag tänkt ut, utan verkar alltid hamna någon annanstans) kom jag hem. Jag kom hem efter att ha sprungit 24 kilometer. TJUGOFYRA KILOMETER! Jag har aldrig sprungit så långt förut. Och, framför allt, jag har aldrig någonsin i mitt liv sprungit under så lång tid. Två timmar och fyrtio minuter. Sprang genom underbart vackra landskap en bit innanför de stora bilvägarna som går från kusten mot Hallands inland, och aldrig kunde jag väl tro att det skulle vara så kuperat. Långa, mjuka uppförslöpor att småjogga uppför, sköna nerförsbackar att vila benen i. En regnbåge från ett moln som hängde över Nissadalen, stora, stora träd att sjunka in med blicken i, böljande åkrar som liksom glänste i solnedgången. När jag hade kommit drygt två tredjedelar och solen försvunnit under horisonten hände något magiskt. Kylan bet i kinderna, mina ben skötte sig själva, fötterna ville skutta, kroppen kändes stark och omöjlig att besegra och ett enormt leende spred sig över mitt ansikte. Jag var så lycklig! Jag hade kunnat fortsätta springa i en evighet. Plötsligt förstod jag vad alla snackar om när de pratar om runners high.