Därför älskar jag triathlon

Det går verkligen upp och ner med min motivation just nu. Känner igen mig i Wilmas inlägg från i torsdags - ibland är jag bara så less på att ägna så mycket tid åt träning. Helgerna är liksom vigda åt långa distanspass på cykeln, och jag känner då och då en dum press och stress över att hinna träna så mycket som jag behöver för att överleva och helst klara av en Ironman med någon slags värdighet.

Men samtidigt - jag älskar verkligen mina timmar på cykeln. Häromdagen gav jag mig av i ottan på regnvåta vägar under en uppsprickande himmel och hann med sex vackra mil på drygt två timmar innan jobbet, och det var en av veckans bästa stunder. Och det är de ögonblicken jag behöver, ögonblicken då kroppen, hjärtat och cykeln blir ett, som en urkraft som forsar fram längs vägarna.

Det går ju inte att komma ifrån att det är krångligt att få tid till den mängd träning jag upplever att jag behöver innan Kalmar. Jag jobbar heltid, jag jobbar obekväma arbetstider, jag har miljoner andra saker jag också vill hinna med - och jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med att lägga så mycket energi ut på något som egentligen inte genererar någonting vettigt överhuvudtaget, mer än att jag själv får en kick. Men mer om den funderingen en annan gång.

För i söndags gick det upp för mig varför jag gör det här. Då begick jag nämligen tävlingspremiär för i år, på Maleryd Varberg triathlon, och premiären var dubbel eftersom det dessutom var första gången tävlingen arrangerades. Den enda distans som fanns att välja på var motionssprint - perfekt för en triathlet som varken simmat eller sprungit nämnvärt mycket under våren.

Det är något magiskt med ett triathlon. Spänningen innan start, vattnet som sipprar in under våtdräkten och värmer dig när det sextongradiga, salta Kattegattvattnet kyler ner ditt huvud under simmössan, en dränktkattblöt kropp som rullar iväg på cykeln, det metodiska trampandet på gränsen till max, nertrappandet av intensiteten en bit innan växling för att låta benen hämta sig en aning innan löpmomentet, den knixiga och fula löpstilen den första kilometern, smärtan halvvägs in i löpningen - och den otroligt kaxiga och stolta känslan när mållinjen passeras.

Jag älskar det. Varje minut, varje smärtsamt steg. Jag älskar kampen i uppförsbackarna på cykeln, älskar vattenbrottningen och kampen för varje simtag och andetag i vattnet. Älskar att känna hur kroppen bara orkar och orkar och aldrig tar slut trots att det känns som en näradödenupplevelse i slutet på löpningen.

Triathlon är den vackraste sporten jag vet. Den gör mig glad. Och därför fortsätter jag, trots att det känns motigt och inte alls särskilt kul emellanåt.

Simstarten vid Barnens badstrand vid Kallbadhuset i Varberg. Det var en riktigt blåsig dag, men de hade lagt simbanan innanför vågbrytarna så vi fick sköna 400 meter. (OBS! Alla bilder - copywright Johan Davidsson)

Trots att det var en så kort distans så hinner det kalla vattnet göra sitt för att pajja balansen. Det var sjukt svårt att ta sig upp för trappan ur vattnet...

Cykelbanan bestod av fyra varv på en ganska knixig och kuperad slinga som gick genom stan. Den inleddes med en rätt brant backe som jag gillade mer och mer för varje varv....

...backar är nämligen min styrka, så det var här och på en annan brant historia någon kilometer längre bort som jag liksom susade förbi många av mina medtävlare...

...fast de cyklade å andra sidan ifrån mig i nerförsbackarna igen. Typiskt. :)

Det enda dåliga med arrangemanget (som annars alltså var helt super, blir det här en återkommande tävling med tävlingsklass så kommer jag göra den till en tradition) var att det var lite dåligt skyltat i växlingsområden inför löpningen. Jag fattade inte vart jag skulle ta vägen ut...

...men jag lyckades ta mig ut på det ungefär 1,2km långa varvet runt Varbergs fästning som skulle springas fyra gånger.

Banan var hyfsat vindskyddad, enda stället där vinden bet i var här där vi rundade ett hörn på fästningen. Och under de tjugo minutrar som jag sprang runt runt runt så hann jag med att få både strålande sol och störtregn. Märkligt men härligt tävlingsväder.

I mål kom jag som tionde tjej av fyrtiofem tjejer som tog sig i mål, och som nummer 59 av totalt 160.

Och efteråt var det en ruskigt glad tjej som hängde i målområdet.