▼

tisdag 21 maj 2013

Skräck, ångest och en envis längtan

Om mindre än tre månader är det meningen att jag ska genomföra en Ironman i Kalmar igen. Du vet, 3,8km simning, 18 mil cykling och till slut ett maraton springandes. I sensomras kändes det så himla självklart - jag skulle absolut göra det där igen. Men ju längre tiden går, ju mindre jag springer och ju mer jag hänger i trädgården och odlar potatis och funderar över livet, desto mer omöjligt känns det att jag ska vara redo för minst 12 timmars slit i vattnet och på vägarna i och runt Kalmar.

Vissa dagar funderar jag på att avanmäla mig och bli bonde på heltid. Andra dagar intalar jag mig käckt och flåshurtigt att jorå, visst kommer det gå bra, jag menar hallå - jag cyklar ju åtminstone för tusan! Det måste väl räcka?

Men jag vet inte jag. Något säger mig att det inte räcker att pendlingscykla (må så vara att mitt pendlingsavstånd är två mil enkel väg vilket ger mig åtminstone 16 "gratismil" i veckan) för att bli IM-material i augusti. Det måste nog simmas lite också. Och springas. Det duger inte att längta efter dusch och fika redan efter tre kilometers skogslöpning en söndagförmiddag. Jag borde längta efter långa, magiska löppass där uthålligheten verkligen sätts på prov.

Men nejdå. Jag planterar jordgubbar, filosoferar över självhushållning och stoppar huvudet i sanden. För varje gång jag råkar plocka upp det, huvudet alltså, så känner jag bara skräck, ångest och andra eländeskänslor.

Fast samtidigt. Den där känslan. Den som nästan spränger hela kroppen när de kvarvarande kilometrarna på det avslutande maratonet tickar ner mot ensiffrigt. Det är ju den jag längtar efter. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva den igen.

Stryketräning a la lantis: Potatislandsgrävning. Mycket bra genomkörare.
kl.

1 kommentar:

  1. Helena23 maj 2013 kl. 07:17

    Känner ju inte dig, och kan egentligen inte råda dig alls i det här. Men kan ju bara berätta lite hur det har varit för mig...
    Jag gjorde klassikernn 2010 och det är banne mig det roligaste jag gjort! Men det senaste året har jag känt att träningen blivit ett måste. Vill, precis som du, så gärna stå där på startlinjen, för då är det så jäkla kul! Men vägen dit, alla mil på vägarna, att offra all ledig tid till träning, det är jag inte beredd att göra. Inte just nu. Jag har nämligen också relativt nyligen köpt hus. Och fått barn. Och upptäckt hur jäkla härligt det är att bara mysträna, utan att behöva tänka på tider, puls och mil.
    Men visst känns det surt den dagen Vasaloppsstarten går... Kicken man (jag) får av ett lopp är ju helt underbar!
    Svammel, svammel... Vad jag vill säga är: Lyssna till ditt eget hjärta. Och magen. Då blir det nog bra! Oavsett om du bestämmer dig för IM eller att bli ännu mer bonde-wanna-be!=) (håller btw med dig... det är jäkligt skoj att odla potatis...;))
    Kram!

    SvaraRadera