Amenvafan. Nu tar jag den där medaljen!

Nittio sekunder. Nittio frikkin sekunder. Det var marginalen upp till femte led när jag körde Ymerloppet i Borås i lördags. I Orsa förra helgen var det en bit över två minuter. Men nu alltså. Nittio sekunder.

Andra gånger när jag missat en seedningsgräns så har jag inte varit så bekymrad. Jag har gått igenom mina lopp efteråt och konstaterat att jag körde på toppen av min förmåga, och hur gärna jag än skulle vilja det i efterhand så hade jag inte haft nån chans att plocka de där 58 sekunderna eller vad det nu handlade om.

Men i lördags. Jag kände mig urstark. Loppet gick på konstsnöspåret vid skidstadion i Borås, på en 4,2 kilometer lång slinga. Tio varv. Hyfsat kuperat, med både rätt jobbiga stigningar och långa, sköna utförslöpor. En perfekt bana för den här skidåkaren den här säsongen - jag har ju gått och skaffat mig starka ben, du vet. Som ett lokomotiv som liksom forsade fram med obegränsad kraft.  Jag kan peka ut flera tillfällen då jag kunde ha bitit ihop och sugit mig fast i åkaren framför mig eller bara helt enkelt spottat upp mig lite och hållit tempot istället för att slacka och tänka att äsch, jag kommer ändå klara 2.50, jag kan ta det luuuugnt (nåja)...

Men nu är det såhär. Jag kom i mål på 2.47.29. Gränsen för femte led gick vid 2.46. Jag är således parkerad i led sex, samma led som jag nådde i Orsa. Gott så. Jag är stolt över det. Och stolt över att vara så nära femte led. Det hade jag aldrig trott i inledningen av den här säsongen.

Stärkt av detta började jag kika lite i resultatlistorna för de tre senaste årens Vasalopp. Jag konstaterar att medaljtiden för tjejer har motsvarat en placering mellan 4000 och 4400 bland herrarna. Och var hittar man de åkarna? Jo, i femte led.

Hm.

Med det sagt så har jag bestämt att det får vara nog med mesande trots allt. Okej, för ett par veckor sedan kände jag inte alls för att satsa på Vasaloppet. Jag ville inte sätta någon onödig press på mig. Men nu börjar tävlingsdjävulen vakna inom mig. Jag tar det som ett tecken på att jag är på väg tillbaks till mig själv!

När jag ställer mig bland alla de där andra nästan 16000 skidåkarna i starten den 3:e mars så går jag för medalj. Det får bära eller brista.

(Men jag lovar att inte släppa mitt mål att ha roligt längs vägen. Nån måtta på tävlingshetsen får det vara!)

På väg mot varvning i lördags.