Sårbarhet

Man brukar tala om "det öppna fönstret" direkt efter hård fysisk ansträngning. Under en period, allt från några timmar till ett par dygn, är ditt immunförsvar försvagat och du är mer mottaglig för infektioner. Din kropp är helt enkelt lite mer sårbar än annars. Kanske inte läge att ge sig ut bland massa snoriga människor direkt efter ett hårt träningspass således.

Jag har upptäckt en annan sorts sårbarhet hos mig i samband med all träning jag ägnar mig åt. På många sätt har löpningen, cyklingen och skidåkningen gjort mig till en starkare människa, en människa som trivs med mig själv och med tillvaron. Men den har också successivt fört mig närmare mina egna känslor och gjort mig mer uppmärksam på och påverkad av kroppens och själens upp- och nerförsbackar.

Ett exempel är den klassiska efterlopp-bluesen som dyker upp som ett brev på posten en tid efter en stor urladdning i form av ett lopp som man tränat länge för och kanske haft som årets stora mål. Första gången det hände mig var det fruktansvärt, för jag fattade först inte vad det handlade om. Jag kände mig ledsen och ganska handlingsförlamad, och det är inte så jättekonstigt med tanke på att något som man tänkt på dagligen och ägnat massa tid och kraft åt att förbereda sig på plötsligt är över och det blir massa tid ledig som man inte riktigt vet vad man ska fylla med. Det är lätt att känna sig tom och övergiven då. Och jag tror inte att det är unikt på något sätt för idrottare och deras prestationer, det kan förstås handla om andra mål och utmaningar i livet som man klarar av och som lämnar ett tomrum efter sig.

Jag är där just nu. Euforin efter Kalmar har lagt sig något, jag har bearbetat loppet och jag har landat i en oerhörd stolthet och glädje över min prestation. Men jag har också hamnat i ett litet hålrum där jag är rätt ensam med mig själv. Jag är en projektmänniska, en människa som drivs framåt av utmaningar och storslagna drömmar. De ska gärna vara fysiska och samtidigt mentala kraftprov. Saker jag måste kämpa med, planera för och ägna mycket mental energi åt. Och just nu behöver jag dels finna mig i att allt det där roliga jag drömde om under ett helt år fram till IM är slut för den här gången och jag behöver hitta nytt fokus. Men jag måste också våga låta bli att pressa framåt mot nya mål med en gång. Men då blir jag sårbar. När jag inte har ett nytt storslaget mål inom en nära framtid, när jag inte kan vara den där personen som snart ska utmana och spränga ännu en fysisk och mental gräns - vem är jag då?

Jag är förstås mer än löparen, triathleten och skidåkaren Therese. Jag vet det. Och det är givetvis alldeles tillräckligt att "bara" vara Therese. Men vi har alla våra identiteter, saker vi brinner för och personlighetsdrag som definierar oss. Jag skulle till exempel känna mig ganska ensam och övergiven om jag plötsligt förlorade min röst och inte längre kunde arbeta med radio.

Men jag är den första att erkänna att stundtals kanske det inte verkar helt sunt, den här fascinationen och emellanåt fixeringen vid träning. Jag har som så många andra tjejer haft perioder i mitt liv då träningen varit kopplad till ångest och tvång snarare än lust. Men på den tiden kände jag sällan glädje över att träna, det är verkligen total skillnad mot nu. Idag tränar jag inte tvångsmässigt, jag tränar för att jag älskar det och för att jag skrattar mig hela vägen igenom en Ironman. Men på samma sätt som jag kan le som en dåre för att jag är så förbannat lycklig över att leva just det här livet och göra just det jag gör, så jag kan drabbas av en enorm sorgsenhet av samma skäl. Jag kan inte beskriva det som något annat än en känsla av att allt är så himla flyktigt, så lätt att förlora. På ett ögonblick kan livet förändras, och återigen handlar det inte bara om den delen av mitt liv som handlar om träning. Jag kan blir helt översvämmad av känslor när jag tänker på min familj till exempel. Jag älskar dem något så oändligt mycket, och samtidigt som jag tänker på dem och ler så är en del av mig nästan paniskt rädd. Rädd för att förlora dem. Det är en irrationell rädsla, en rädsla som egentligen inte har någon grund. Det finns inget hot mot min familj eller mig, livet går sin gilla gång. Men bara tanken på att något skulle hända som tog allt det här ifrån mig gör mig galen.

Det kanske är så enkelt som att när man förstått vad som är viktigt i livet så inser man hur mycket man har att förlora. Och när man har hittat sin plats i livet, hittat människor att älska, saker att göra som gör livet till en fest, då vill man inget hellre än att det ska fortsätta vara såhär, för alltid.

Det kanske inte är så konstigt att jag ibland känner mig stressad, och som om jag jagar något. Jag försöker liksom envist hänga fast vid livet medan det far förbi. Jag jagar mig själv, helt enkelt. Och jag är där ute, på en cykel,  i ett par löparskor, på väg mot nästa dröm.

Bild: Richard Jack.