Så kan det gå när det blir lite bråttom

Nån har stulit mina lår och ersatt dem med stockar. Det får följden att jag vaggar fram som en anka och måste planera mina toabesök så att det inte blir bråttom för det tar en kvart för mig att sätta mig ner. Jag skyller allt på Saras cirkelpass. Och kanske litegrann på att jag tränar alldeles för mycket av det jag tycker är roligt och alldeles för lite av det jag tycker är långtråkigt att pyssla med själv. Som styrketräning. Jag säger som jag brukar säga - jag måste ta tag i det där.

Men SMHI lovade sommartemperaturer här på västkusten idag, och då duger det inte att sitta inne bara för att någon snott delar av benen. Speciellt inte eftersom jag bestämt att det här skulle bli dagen då räsern fick komma fram ur sitt dammiga hörn där den stått och bidat sin tid efter Ironman. Jag har faktiskt inte saknat cyklingen ett dugg de senaste tre veckorna. Varje gång jag tänkt tanken att ge mig ut att cykla så har jag kommit fram till att jag hellre velat äta en chokladboll och läsa skräplitteratur. Men idag var jag redo.

Efter ett par timmar på blåsiga men soliga vägar kom jag hem igen, tyvärr lite för kissnödig för att det skulle vara helt optimalt med tanke på mina träningsvärkande lår. Jag fick helt enkelt prioritera - ta av hjälm och skor och kanske inte hinna sätta mig ner, eller kissa med hjälmen på huvudet. Jag valde det senare. Jag har nog aldrig känt mig så fånig.

Lagom tjusig utsikt under cykelrundan. Jag älskar västkusten.