Ormbett eller nässelkli - det är bara att välja!

Det finns en stig som jag tycker mer om än många andra stigar. Den går österut från stan, längs Nissans strand. Jag springer den rätt ofta, och njuter av att lämna E6:ans bilbuller bakom mig och komma in i tystnaden i skogen.

Det enda som stör mig lite där på stigen är all undervegetation. Gröna blad av alla möjliga slag, och mängder med brännässlor. Stundtals är stigen så smal och växtligheten så hög att jag inte ser var jag sätter fötterna. Jag ser knappt något nedanför midjan. Och för någon som är paniskt rädd för ormar är det inte en sådär jättemysig grej. Jag lyssnar noggrant efter prassel i buskarna, något som förekommer typ hela tiden. Men med tiden har jag dock slappnat av, och vilar i vetskapen att ormar inte gillar svalt väder, då ligger de och trycker nånstans där inte jag är.

Men just när man tror att allt är lugnt, då händer det.

En orm. Mitt framför mina fötter. En ringlande, otäck och stor orm. Vad det är för slags orm hinner jag inte se. Jag reagerar instinktivt med att stampa hårt i marken några gånger och sedan vända på en femöring och rusa rakt in i alla lårhöga brännässlor som jag försiktigt forcerat alldeles nyss och klarat mig hyfsat helskinnad ifrån. Det gör jag inte nu, kan jag ju säga. Efter ett par kilometer lugnar hjärtat ner sig, jag saktar ner tempot och försöker att inte tänka på allt som kliar och svider på min kropp.

Orm-uschling! Nu kommer jag inte våga springa den där stigen på bra länge.

Hej brännässla. Ormen hann jag tyvärr inte få någon bild på...

Här hittar man i alla fall inga ormar! Bara glada simmare. Och mig. 3000 meter kryssandes mellan bröstsimmare har jag också hunnit med nämligen!