Mygg och ahaupplevelser

"Har du åkt ända från Halmstad och hit? Nu på morgonen?!"

Jodå. Och därmed tror jag att jag har gjort min längsta biltur någonsin för ett träningspass. Igår klev jag upp i ottan för att ta mig söderut längs E6:an och in i en fantastisk bokskog utanför Malmö. Men kan man åka långt för att dricka öl, gå på konserter och umgås med folk så kan man åka långt för att dricka vatten, springa intervaller och umgås med folk. Typ samma grej fast mycket roligare. :)

Efter en uppvärmningssväng runt 2-kilometersslingan var vi ett tjugotal löpare som kastade oss in i Saras planerade intervallpass. Femhundringar runt slingan, med en minuts vila efter varannan, och styrkestationer efter de andra två. Mina postmaraben var som lyktstolpar och jag fick slita ordentligt för att hålla någon slags fart på detta mitt första kvalitetspass sedan Stockholm. Men den riktiga kampen var inte den mot benen, den kampen fightades istället mot myggen. Plankan och enbensknäböjen blev väldigt instabila och vingliga när den ena handen hela tiden var tvungen att flaxa runt och vifta bort en ettrig liten blodsugare som var på väg att bita sig igenom tightsen ända ner till benpiporna... Är det det man kallar för funktionell träning?

Ankgång. Jobbigare än man kan tro. Bild lånad från Daniel.

Efter två varv på slingan och alltså åtta femhundringar och fyra stationer bestämde jag, Anna och Malin oss för att det fick räcka och joggade ner. Snabba Anna sprang ju också maran för två veckor sedan, och det var på nåt vis skönt att höra att jag inte var den enda som inte fått de där fyra milen ur benen ännu...

Jimmy pratar om vilken betydelse vadernas utseende har. Kenyanvader, bullvader eller tvådelade vader, det är frågan? Bild lånad från Anna.

Efter jordgubbar, lunch och lite solhäng kom sedan Jimmy Palm från Naprapatlabbet och pratade träning och löparskador. Heureka! Tack vare honom fattar jag numera varför jag får håll i axeln, jag har fått en möjlig orsak till mitt höftonda och ett sätt att lösa det på, jag förstår varför man måste styrketräna som löpare, och på vilket sätt, och jag har plötsligt fått en helhetsbild av hur min löparkropp fungerar. Fantastiskt!

Vi ser inte jättetrötta ut, så jag skulle tro att det här är före eftermiddagens pass... Malin, Daniel, jag och Anna. Bild lånad från Anna.

När Jimmy snackat klart var det dags att sparka igång den där löparkroppen igen och ge oss ut på ett lätt distanspass i Torups backiga terräng. Eller ja, lätt och lätt. Springer man ihop med snabbfotingar som Sara, Malin, Anna och Daniel så går det fort. Efter att jag flåsat fram att jag behövde sänka tempot lite så sackade jag och Daniel efter de andra. Sköna Daniel som utan större problem kunde snacka när vi tog oss upp och ner för alla backar längs 7-kilometaren fick underhålla mig, själv försökte jag prata när det var platt. En av alla fina saker med att springa med just honom var att han kan terrängen som sin egen ficka, så då kunde han tala om när backarna kom och hur jävliga de skulle vara, helt perfekt!

Sååå, var det värt bilresan? Lätt att det var! Rolig träning, många nya bekantskaper med härliga människor och nya kunskaper, tänk om man kunde få ha det såhär varje lördag!