Jag har sprungit maraton - fy fan vad jag är bra!

Jag skulle kunna vara besviken över att klockan inte visade 3.59 istället för 4.05 när jag kom i mål. Jag skulle kunna vara arg på min höft och mitt pannben som inte krigade bättre efter 35k. Men nä, jag är bara så himla stolt och glad över min prestation på Stockholms gator igår.

Efter 12k - oförskämt pigg och glad!

När startskottet gick igår var jag grinfärdig. Allt var så mäktigt och luften var så full av vacker förväntan att tårarna stockade sig i ögonen. Jag kände mig så lyckligt lottad som fick vara med om det här, och trots trängseln njöt jag av första milen. Västerbron dansade jag uppför och när jag undslapp mig ett "var det inte värre än såhär?" så möttes jag av en unison kör från löparna omkring mig som sa att vänta du bara till nästa varv. Kroppen var pigg och glad, mina fötter tycktes älska asfalten och jag passerade Stadion med rak rygg och stolt blick. Det här gick ju bra ju! Enda lilla smolket var att jag började bli toanödig. Funderade länge på att härda ut, men vid 20k bestämde jag mig för att det var lika bra att stanna. Innan bajjamajjabesöket låg jag med god marginal inom 4h, efteråt låg jag sekunder efter. Passerade 21,1 på 2.00.47 och tänkte att det här är inte omöjligt.

Men den knappa milen på Gärdet och Djurgårn tärde på mitt psyke. Jag försökte tänka positivt, på att när jag kom över till Strandvägen igen så skulle det bli roligare, jag körde mina mantran och gnetade uppför alla små knixar med sammanbitna läppar. Nånstans vid 29k började det göra ont lite här och där, framför allt i höften. Jag retade mig på alla människor omkring som uppenbarligen aldrig tränat på att springa utför och som blev som en vägg framför mig i varje liten nerförsbacke där jag bara ville rulla och njuta. Jag morrade och försökte skicka ilskan ner i benen så att de fick lite jävlaranama sista milen.

Efter bron över till Gamla stan stod dagens stora hjälte - min supersupporter Johan. Han var överallt där jag behövde pepp eller bara en kamera att vinka in i, och vid 30k sprang han med en bit och fick i mig en Enervitene. Jag ville bara dö där och då, men han hävdade att jag såg stark ut och jag fortsatte.

Södermälarstrand. Vilket jävla påfund. Lång, seg och med en gungbro som sög musten ur benen. Gick förbi vätskekontrollen och försökte hitta krafter. Lallade upp på Västerbron igen och hade bestämt mig för att vägra låta den knäcka mig. Ställde in mig på en kamp, men fortare än jag hann tänka "aj vad jag har ont i höften" var jag uppe på toppen och förberedde mig för den sköna utförslöpningen. Och blev stoppad av tusen ryggar. IGEN. Hallå, är det aldrig nån som springer utför på träning?!

Jag låg ett par minuter efter vid 35k. Räknade snabbt på det och gav upp tanken på sub 4. Min höft gjorde vid det här laget så ont att jag bestämde mig för att ta gåpauser. Kände mig vimmelkantig. Längtade efter målet. Stapplade mer än sprang. Sista 5k är som en dimma, jag minns knappt vad jag gjorde. Förrän jag såg klocktornet där framme. Plockade fram sista krafterna, rusade (nåja), fick syn på Annika, svängde in på Stadion och försökte spurta. Aldrig någonsin har jag älskat en löparbana så mycket som jag gjorde i det ögonblicket! Där och då spelade ingenting någon roll, jag kunde ha hur jävla ont som helst i kroppen, jag kunde ha sprungit på 5.59 - jag var bara så jäkla glad och stolt över mig själv. Ren magi!

Upploppet. Jag varken hörde eller såg nånting, förutom målbågen långt därframme.

Golgatavandringen mot ÖIP fick avbrytas flera gånger. Stretching var nödvändigt för att jag ens skulle kunna röra mig framåt...

Passerade mållinjen på 4.05.47 och lovade mig själv att ALDRIG MER utsätta mig för något sånt här. Den plågsamma promenaden bort till Östermalms IP övertygade mig ännu mer. Men en dusch senare satt jag på konstgräset tillsammans med några klubbkamrater och hörde om deras fantastiska lopp (Anette persade stort, missade drömgränsen 3.20 med bara åtta sekunder och blev 81:a kvinna i mål och Eskil sprang på 3.02 efter världens i särklass sämsta uppladdning!) och då hörde jag snart mig själv säga att "nästa år, då jävlar!"...

Taggad för att få ännu en Finishertröja 2012!

Fyra av sex SIF:are som sprang i mål. Eskil, Anette, Lasse och jag.