5

1.57 in i It's my own cheating heart that makes me cry så känns det som att jag ska gå sönder. Varenda gång jag lyssnar på den. Det finns liksom många sätt att säga "yeah" på, men när James Allan sjunger "what's the story morning glory, I feel so low and worthless" och sen exploderar musiken över hans yeah, då går det fan inte att andas.

Förresten har jag funderat mig galen över vad det är med första spåret (The crowning) på A camps nya platta. Ända sedan de spelade den på tv förra veckan så har jag kännt mig tvungen att lyssna på den minst en gång om dagen för att komma på vad den liknar för nåt. Jag som tycker att A camp är musik för vuxna, svala människor, och dit sorterar jag inte in mig. Först kom jag fram till att Nina hade snott från We are all the winners, eller i alla fall raderna "han är glad, alltid lika glad". Men nu känner jag att den största likheten finns med Rufus Wainwrights Rules and regulations. Fast jag känner mig inte helt nöjd. Så det är väl bara att fortsätta lyssna tänker jag.