Ja okej, det är inte så jävla synd om mig. Jag har fortfarande ett jobb (i åtminstone ett drygt år till), jag är relativt frisk (när jag inte har vansinnesont i magen eller ryggen eller har virrigt i huvudet), jag har en bror som ringer mig så fort han minns mitt telefonnummer, jag har underbara vänner, jag har en fantastisk familj (även om vissa delar kunde jag både ha och mista) och jag verkligen älskar mina vardagar även om jag ibland tror att jag ska falla sönder av trötthet. Så. Kanske ska jag inte gnälla så mycket. Men jag är ändå sur på LAS, på cheferna och på alla som har makt att göra något åt skitsystemet men som inte gör det.

Det står just nu två fat med mer eller mindre runda chokladgrejer i mitt kylskåp. J har varit här. Han hade någon helt obegriplig teknik som gjorde så han inte blev kladdig upp till armarna i tryffelsmet när han rullade bollar. Jag bara geggade ihop dem till små kluttar och fick choklad över hela mig.

Sen väckte han speldjävulen i mig genom att han ville lära sig backgammon. Jag har inte spelat sedan på Åland i våras, och jag hade glömt bort hur roligt det är, och hur besatt jag blir. Men vi slutade nog i tid, efter tre omgångar.

Anteckning till mig själv: Även om det är roligt att spela spel, och även om det är roligt att vinna, så ska du aldrig börja anteckna vem som vunnit vad i en liten blå bok kallad "Spelboken". Det riskerar att spåra ur. Till slut måste man ha spelboksbål eller någon slags bränningsritual som involverar schamaner och Slemmern. Typ.