Gubbintressen

Ibland lämnar saker lite märkliga spår. Som en oro i kroppen. Nåja.



Distraherar mig med hjälp av myspace. Just nu funderar jag över vilken känsla jag ska följa när det gäller Okkervil river. Den som säger att det här är ju schysst, eller den som säger att men guuuud vad gubbtråkigt. Nåt är det ju med det som är bra, men samtidigt så finns det nåt lite förutsägbart som gör att jag bara vill byta sida.

Imorn bär det av neråt landet för att spana in en vespa. Jag är så peppad att den omöjligt kommer svara upp till mina förväntningar. Den ska vara vaniljgul eller nåt åt det hållet, men den är förmodligen kräkgul och är väl sönderrostad där man har fötterna. Och så kommer den säkert inte starta heller. Alternativt så startar den men bromsen funkar inte och så kör jag in i ett träd. Med min förra vespa lyckades jag välta på ett övergångsställe. Då körde jag av ena handbromsen och skämdes som en hund. Fast det var förstås efter att jag hade köpt den.

Nyhetspuls

Bankrån i Halmstad!! Fy satan. Nu skulle man vara nyhetsreporter. Eller sändare. ÅÅÅÅH!!

Just nu på Fredsgatan

Vapendragare 1. Numera i London.


Vapendragare 2. Just nu på Åland.

Antingen så är det vattenpipan, eller så är jag bara lite längtansfull sådär i största allmänhet. Men ibland önskar man bara att nån hade uppfunnit den där teleportören, eller att det gick att förflytta folk med tanken.

På promenad genom stan

Imorse när jag kom till jobbet möttes jag av en desillusionerad nyhetssändare som suckade över att den mörka årstiden är här och nu har man inte längre nåt för att man kliver upp i ottan och går till jobbet. Det är bara mörkt, dystert och hemskt allting. Då råkade det sig så att jag just haft en magnifik promenad till jobbet just när det började gry, så jag var förstås på oförskämt bra humör.


Biblioteket ligger bara ett stenkast från mig, och imorse upptäckte jag att den finaste vägen till jobbet går man om man går runt det.


Till höger ligger delar av det som numera kallas Nissastrand. Där bor mest studenter. Cykelvägen här mynnar dock ut i ett försök att göra östra sidan av Nissan till ett lite attraktivare ställe att bo på. Där finns tvåor för några miljoner, om nån känner sig manad.


Varje gång jag går förbi den här byggnaden blir jag helt varm i kroppen. Det är så roligt att en kommun bestämmer sig för att bygga nåt fint ibland.


Tjusigaste bron jag vet.


Till och med Lilla torg med de sorgsna uteserveringarna är rätt fint på morgonen


Framme! SR Halland är inhyst i gamla Telegrafhuset tillsammans med TV4 Halland och ett gäng tonåringar.

Nyhetssändaren påstod att det regnade i morse. Jag måste ha missat det totalt i min glädje över min vackra, nygamla stad.

Jämställdhetsblaj

När kvinnor ska berätta hur det går till hemma när det gäller städning, då verkar det plötsligt som att Sverige skulle vara ojämställt åt andra hållet. Jominsann, min man städar mer än vad jag gör, man skulle kunna säga att han är pedanten i vårt förhållande, själv märker jag inte dammet ens om jag vadar i det! heter det. Ursäkta men, yeah right. Klart som fan man ringer in till radion för att berätta om sin sjuuukt jämställde man, annars är man ju inte en bra kvinna. Det är ju status att ha en snubbe som grejar hemma, att erkänna att man lever med en grottman är ju inte så kul. Fascinerande att se hur idén om den goda kvinnan förändras.

Och annars då? Jo, jag och mina skrivbordsgrannar tävlar i dåliga skämt på temat hörn. Mitt bidrag bestod i "Fryser du? Ställ dig i hörnet, där är det nittio grader." Från skrivbordet bakom mig bidrog H med "Varför bygger norrmännen runda hus? Jo så att hundarna inte ska kissa i hörnen." Vann gjorde dock S med "Varför är turkarna så dåliga på fotboll? Jo, för varje gång de får en hörna öppnar dom ett kebabställe." Härligt och politisk inkorrekt så det förslår.

Vespalady

Det är så jävla roligt att bli besatt av saker. Just nu sitter jag och läser fascinerat på massa trådar på scooterklubben.com där folk håller på och monterar sina Vespa 50:s, lackar dom i fina färger, diskuterar gummilister, undrar om blästring och bodys, köpslår om sadlar och klappar varann på ryggen för utmärkt genomfört arbete. JAG VILL OCKSÅ! Det lutar mer och mer åt att en lägenhet inte är nog för mig. Hur i hela friden ska jag få HFAB att tillåta mig att bygga till ett garage, en syateljé, en studio och en verkstad liksom? Så knepiga som mina grannar är lär dom knappast tycka att det är en sådär jättekul idé att låta mig att expandera mitt livsrum och slå ut lite väggar så att dom får flytta in i sina kök.

Den stora kärleken

Jag har hittat vespan i mitt liv. Hur fan ska jag ta mig till Nyköping innan den femte oktober för att hämta hem den? Och var finns det tolvtusen att avvara? Jag är desperat.

Sportupplevelser i Hyltebruk

Fotbollsmatchen jag just sett kastar ett helt nytt ljus över Drott-Redbergslid häromdan. Den var ju rena undret av välspelad handboll i jämförelse. För välspelat, det är allt annat än vad man kan säga om Hylte mot Böljan idag. Jag tvivlar på att det ens var fotboll jag såg. Under hela matchen åstadkom lagen sammanlagt fem målchanser. Det blev mål på tre. Sorgligt nog var det bara bortalaget som lyckades göra mål. Allt gick i promenadtakt och jag blev så upprörd. Jag borde inte gå på fotbollsmatcher. Särskilt inte i division tremiljoner.

Allting går igen

Ibland undrar jag när det ska gå över. Just nu känns det som aldrig.

Eldeman på armen

Snart är det dags. Och den här gången ska klockan bli min. Jag skulle bära den med stolthet, varje dag.

Nya klokskaper

...ja, så då plockar jag fram Trembling blue stars-skivorna istället. Jävligt smart.

Jävla höst.

Nåja. Idag har jag lärt mig en sak. Man ska inte lita på läkarna. Det visste jag visserligen redan, fast då tänkte jag att det handlade om åländska läkare bara. Men nu visar det sig att det är en komplott. Okej, jag har en viss benägenhet att tro på konspirationsteorier, speciellt när det är kapital inblandat. Men det här låter så ondskefullt så det säkert är sant.

Jag har förresten lärt mig en sak till; att SSU:are har humor. Allra roligast blir det när man ser TV4:s nyhetsinslag om det hela. Där står Mona Sahlin och är indignerad liksom.

Eftersom man ska lära sig tre nya saker varje dag så ligger jag rätt bra till. Jag har ju trots allt ett par timmar kvar att bli klok på innan det blir nytt dygn.

Usch

Vissa saker blir så uppenbara när man flyttar till nya städer. Som vilka människor som man behöver ha i sitt liv. Och hur jävla långt det är till allt. Och vilken musik man inte borde lyssna på. Jag måste lägga ner det här grottandet i pop på dyster svenska. Eller dyster svensk pop som handlar om skolor och att aldrig vilja släppa taget om din kropp.

Du ger sken av ett bibehållet lugn...

Min träningsiver håller på och utvecklas till ett okontrollerbart monster. Snart kommer jag se ut som Ove Lehto.

Med varje flytt upptäcker man nygamla skivor har jag märkt. Jag har inte lyssnat på Franke på flera år, men så hittade jag Optimismens hån igår. Och det gör fan lika jävla ont att lyssna nu som det gjorde då. Den skivan är verkligen en modern klassiker.

Slömonstret anfaller

Man ska inte gå hem efter jobbet om man tänkt sig att gå och träna. Risken är löjligt stor att man aldrig kommer iväg eftersom det är alldeles för slött och trevligt att vara hemma. Och ju längre jag sitter här och tänker på potatisgratänger desto mindre blir chansen att jag kommer befinna mig på det dära löpbandet i eftermiddag. Särskilt när det ligger massa frestande saker omkring mig. En hylla som behöver skruvas upp, en lampa som ska upp på väggen och en tjock modebibel i glansigt papper som jag behöver bläddra i och sucka över alla skor och väskor som jag kan tänka mig att ha i min garderob. Men jag behöver verkligen lyfta tunga saker idag så att jag blir lite normal.

Opottränade killar

Den som kan förklara för mig varför killar tycker att det är en bra idé att kissa utomhus där folk kan se dem får gärna göra det. Detta apropå det här förstås. Det händer mig rätt ofta att jag är på väg nånstans mitt på dagen och så plötsligt får jag syn på en snopp som helt oförskräckt luftas av nån kille som inte fått lära sig att gå på toa innan han går hemifrån, eller i alla fall att det inte räknas som särskilt väluppfostrat att kissa i närvaro av en hel stads flanörer. Jag vill verkligen inte konfronteras med en okänd killes snopp bara sådär.

Killgrejer och tjejgrejer

Det visade sig vara över förväntan roligt att se på handboll. Synd bara att hela laget inte kunde vara lika bra som 11:an och målvakten. Och det där pissmålet i slutsekunderna kunde de låtit bli att släppa in. Men i det stora hela en rätt njutbar upplevelse. Det är nånting med sporthallar alltså. Jag kan inte riktigt låta bli att tycka att det är rätt festligt. En liten besvikelse dock att kaffet kom i pappmuggar och att det var svårt att förstå hur lottsystemet funkade.

Och så gjorde jag världens fånigaste och tjejigaste grej i pausen. Jag fick syn på ett ex (och med tanke på att det är ungefär trehundra år sen jag bodde i den här stan så är det ett många år gammalt ex. Inte nytt och jobbigt alltså) och gömde mig instinktivt bakom en pelare tills han hade köpt kaffe klart. Jag GÖMDE mig alltså. Herregud.

Orkestrar och handboll

Polisorkestern som kom bort kvalar lätt in på min topp tio-filmlista. Helt underbar. Det hära medlemskapet i den lokala filmklubben ser ut att bli en succé.

Årtiondets dyraste lunch har förtärts i Båstad idag. Men satan vad gott. Och jag tycker att man förtjänar sånt. Per visade mig Italienska vägen, och det kändes som att jag åtminstone kunde tänka mig hur det ser ut i Italien. Vilket egentligen mest ledde till att jag blev ännu mer sugen på en ny vespa.

Ikväll ska vi se på handboll. Det känns precis lika konstigt som när jag och Tommy såg på ishockey i Islandia. IFK Mariehamn spelade väl typ i division trehundra och det var ungefär lika hög nivå på spelet som i en knatteliga. Men kaffet serverades i brunvita plastkoppar och man kunde köpa kokt korv i mugg. Bara en sån sak. Jag brukar tycka att handboll är en töntsport när det är VM och annat på tv. Återstår att se hur det ter sig i verkligheten. Men satan vad jag underhåller mig på fritiden!

Otroliga saker

Folk tror bannemig på vad fan som helst. Om de vill se Jesus och himlens alla änglar så ser de fan Jesus och himlens alla änglar. Själv är jag inte ens skeptiker, jag är så otroende en människa kan bli. Men det hindrar ju inte att jag kan vara sjukt fascinerad av folk som tror på gud, utomjordingar, spöken och annat övernaturligt/onaturligt. Jag menar, det är nåt otroligt spännande med att folk kan få vanlig fasadbelysning från ett bostadshus en bit bort att se ut som utomjordiska farkoster.

Onsdagsöl - the Halmstad version

Jag hittar ständigt nya saker att vara lycklig över med mitt jobb. En jävligt bra sak med att vara producent och inte programledare eller reporter eller nån som förväntas att ens då och då höras i radio är till exempel att man kan dricka ett glas whisky och röka vattenpipa en onsdagkväll utan att behöva oroa sig för att ha kraxröst dagen efter.

Topp tre med mitt jobb
1. Jag har roligt hela tiden. Förutom kanske när jag inte sover på nätterna. Då blir det lite trixigt.
2. Jag får jobba med jättefina personer.
3. Whiskyn och vattenpipan.

Idag har jag förresten sett världens största GB-gubbe. Den var lika hög som ett halvt hus.

Läskigt

Usch. Jag mår lite dåligt över Kauhajoki. Fatta, andra gången på inte ens ett år!

Ajaj

Jag kan ju bara konstatera att man får vad man förtjänar. Det vittnar ett blåmärke på min högra underarm om. Satan vad jag slogs igår, och det slogs tillbaka på mig också, således. Kunde jag ha.

Idag är en bättre dag, för övrigt. Det var inte ens jobbigt att jag började min dag med att slå huvudet i väggen för att jag gick ur sängen på fel sida, eller snarare, jag gick inte alls ur sängen eftersom det alltså är vägg på den sidan. Jag gick in i väggen. Efter en sån start kan ju dagen bara bli bättre.

Pophumor

Undrar om jag nånsin kommer kunna lyssna på Italy vs Helsinki utan att le? Jag hoppas verkligen att Laakso inte menade att göra en seriös låt när de ringde Peter Jöback. Man kan ju aldrig riktigt veta. Jag kan i alla fall fortfarande inte låta bli att flina lite när killen sjunger "let's go to Milano, it's fashion week and so am I, weak for love". Stor humor. Och det är så roligt att de har tonartshöjning också. Hade blivit en stor melodifestivalhit.

Nu ska jag ge mig iväg och slå på mitzar. Hoppas jag får slåss med nån som tror att han är stark. Då ska jag bannemig visa honom.

Byggterapi

I ett försök att råda bot på mitt usla humör och min maniska trötthet så byggde jag en pryl från ett Kinderägg efter lunchen. Att bygga saker brukar funka för mig när jag måste distrahera mig, men man kunde ju tro att en Kinderäggspryl inte var tillräckligt avancerat för att jag skulle bli lugnare. Men så satt jag där till slut med min lilla karusell där två apor och en katt eller vad tusan det nu är åker runt om man drar i en blå spak - och jag kände mig faktiskt lite mer harmonisk.

Men det är en jävla skitdag.

Allting var som i texterna

Det är nåt med pop på svenska. Och det är nåt med tonåringar. Eller kanske texter med lite tonåring i. Jag får lite kramp i hjärtat varje gång Håkan Hellström sjunger att han svär att han "aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö". Lite samma känsla får jag nu när jag sitter och kör Vincent vicious på repeat. När de bygger upp refrängen för tredje gången och det blir "töm mig på luft, stjäl min tid, vi lämnar gatorna och träden bredvid, vi lämnar allt som går att lämna, nu ska jag fanemig bli fri" och rösten spricker på koltrastar och allt det där. Det är fint.

Mitt liv i rosa

Jag har skaffat en rosa mp3-spelare. To go med mitt rosa-gröna badrum kanske? Jag fattar verkligen inte var min nyfunna fascination för rosa kommer ifrån. Jag menar, för inte så jättelänge sen när min förra mobiltelefon skrotade ihop sig och det var läge att skaffa en ny så blev det en rosaröd. När blev jag rosa tjejen? När blev jag tjej överhuvudtaget? När jag var liten hade jag missuppfattat systemet med siffrorna i personnumret. Jag trodde att det var den fjärde siffran som skulle vara jämn om man var en tjejbebis. Och eftersom min fjärde är ojämn så misstänkte jag under massa år att sjukvården hade mixtrat med mig på nåt sätt och att jag egentligen var en pojke. Det stämde rätt bra, jag var rätt mycket som en pojke förväntades vara när jag var liten. Bråkig, högljudd och det där. När jag var sådär nio år så fick jag veta att det var tredje siffran som var jämn om man var tjej, och då höll inte min teori längre. Men ändå. Den här tjejtjejen som flyger in i mitt huvud när jag ser rosa prylar nuförtiden gör mig lite nervös.

En producents dröm

Åh, den här dagen är så bra! Livet är underbart! Jag jobbar med så bra människor! Den här veckan har varit så FIN! Kolla (och lyssna) själv så får du se!

Pop att vakna till

Vincent vicious, vårt husband den här fredagen.

För typ två sekunder sedan ramlade det in vad som kändes som tiotusen musiker in i vår studio. Vincent vicious heter de, och om en halvtimme drygt blir det livegladpop i Smakstart! Jag är helt fnittrig. Det här är verkligen det bästa jag vet. Och jag jobbar ihop med världens bästa människor som sliter för att det här ska funka.

Äntligen hemma 3.0

Hallen är färdig!

Det måste vara nåt fel på mig idag. Min energi tycks outsinlig. Till exempel så har min pluggsamling minskat med nio stycken. Bara 689 to go alltså. De nio sitter numera och håller fast skruvarna till mina stringhyllor och min spegel. Jag är så nöjd.

Musikväggen.

Nu tycker jag att jag har tjänat ihop till en middag ute. Sådeså. Och jag lovar, från och med nu är det slut med inredningsbloggande.

Producenten är ute och kör

Nu på morgonen har jag kört runt i en Sveriges Radio-bil, och jag kom på mig själv att tänka att om en tolvårig version av mig själv hade gått på trottoaren och mött mig i den där bilen skulle jag vara sjukt imponerad. När jag var liten var Sveriges Radio typ ouppnåeligt, nåt som de stora killarna höll på med. Och nu kör jag runt i en bil som är helt tapetserad med SR-loggor.

Äntligen hemma 2.0

Min underbara nya färg. Tusen gånger bättre än lila.


Måla, måla.



Hallprojektet är nu inne på sin andra dag, och ja, jag skäms lite över att jag gör min blogg till en amatörheminredningsdagbok. Men jag måste ju bara få berätta. Färgen är på väggarna, nu återstår bara att se om jag måste måla en gång till. Om jag måste det så dör jag.

Idag lärde jag mig två nya saker. För det första att oktober är en sorglig månad. Inte nog med att Den stora depressionen inleddes under oktober på 1920-talet, utan även Den stora besvikelsen. 22 oktober 1844 trodde några stackare att Jesus skulle dyka upp på jorden, och när han inte gjorde det blev de så besvikna så de kallar allt efter den 22 oktober 1844 för Den stora besvikelsen. Och allt på grund av en baptispastor som fick för sig att förutse Jesus återkomst, och misslyckades.

Den andra saken jag lärde mig var att Ostkakans dag och Världsdiabetesdagen infaller på samma dag, 14 november. Är det bara jag som tycker det är åtminstone lite komiskt?

Fönstermarodörer

Världen är fan full av pappskallar. Imorse skulle jag ut på äventyr tidigt som tusan, kvart över sex skulle det bära iväg till Skottorp för att hämta Hallands nya Idol-embryo Laila Adéle eftersom hon behövde bli hämtad för att kunna vara med i studion kvart över sju. Glad i hågen (jodå, jag har faktiskt återigen blivit lika klämkäckt morgonpigg som när det begav sig på Kjellbergsgatan och Olofshöjd så att kliva upp strax efter fem är rena barnleken. Klockan sex är jag pigg som en lärka) traskar jag ut till min bil för att påbörja färden, och då har nån jävel krossat en ruta. FATTA! Vad var syftet? Exakt hur mycket bättre och roligare blev fönsterkrossarens liv efter att han/hon misshandlat min bil? Jag bara undrar. Och mitt i allt började jag förstå varför det finns så många skruttiga bilar som kör runt med pappbitar fasttejpade över trasiga rutor, för min första tanke var "det här tänker jag fan inte laga, jävla skitgrej att lägga pengar på".

Fast jag ska förstås inte yttra mig när det gäller pengar, jag som köper byråer och stolar hit och dit.

Men jag är förbannat förbannad. Skithuvuden.

Äntligen hemma!

Jag hatar min hall. Och idag höll det inte längre. Det var dags att kliva in på det stora HFAB-kontoret och kräva min rätt. Efter att ha blivit hotad med att få ett besök efter tre månader av stora, stygga HFAB-spionen som skulle kolla så jag använt min färg och inte sålt den på svarta marknaden så klev jag ut i friska luften med lite papper på att jag hade rätt att få gratis färg och målarprylar från en färgaffär. Nå, gratis var väl att ta i. Det dras ju på hyran. Men ändå. Två cykelturer senare befann jag mig hemma, redo att börja måla.

Jag i målaroutfiten.

Den otäcka hallen som ska betvingas.

HFAB:s målarkit.

Tvätta, tvätta. Herremingud, såhär grundlig har jag då aldrig varit förut.

Spackla har aldrig varit min starka sida.

Sen fick jag tyvärr erkänna mig besegrad. Det här är anledningen till att jag aldrig kommer bli nån vidare heminredare. Jag vill att allt ska bli färdigt på en och samma dag, och då går det ju inte att ha torktider på spackel och annat trams. Nåja. Det är ju en dag i morgon också. Och då ska jag gå och hämta min byrå och min stol som har stått inlåsta i antikbutiken idag. Ägarinnan ringde mig och bad om ursäkt för att hon höll stängt idag, men hon hade ju blivit tvungen att fara till tandläkaren och operera bort en visdomstand och jag tänkte att okej, för den här gången då.

Tolkningar uppåt väggarna

Svenska män är latast i Europa. Sedärja, ännu ett underbart exempel på misstolkningar och skruvade läsningar av undersökningar. Hur man ur reaktioner på påståendet "Det viktigaste för mig är att försörja min familj" kan utläsa något om lathet är för mig helt obegripligt. Men tydligen är det så att det finns ett likamedtecken mellan att "bara" 63 procent av de svenska männen instämmer i påståendet och lathet. Siffran råkar vara lägst i Europa, vilket man som djävulens advokat istället skulle kunna få till att svenska män är så ofantligt jämställda och allt det där. I relation till övriga europeiska män, visst, men hallå! 63 procent tycker fortfarande att det är upp till dem att försörja familjen!

Och en annan sak, 35 procent av de svenska männen instämmer i påståendet "På semestern vill jag bara äta, dricka och ligga i solen". Det ska tydligen också innebära att de svenska männen är lata. Men jag bara undrar, är inte det vad alla vill göra på semestern? Vad har det med lathet att göra?

Dom jävlarna ska stämmas

Nu har jag rökt hundra cigaretter. I alla fall om man får tro forskarna. Jag skyller på FHI som inte är bättre på att se till att det finns varningstexter på vattenpiptobaken. En bra sak med det är ju att jag kan stämma nån sen när jag dör i lungcancer, eftersom myndigheterna inte tagit sitt ansvar och beskyddat medborgarna från deras egen dumhet. Att jag är en intelligent kvinna som borde kunnat räkna ut att prylar som innehåller nikotin och tjära inte är direkt hälsosamt har inte med saken att göra.

Några andra som borde stämmas är P3 Dokumentär-redaktionen. De gör så satans bra dokumentärer att de håller mig vakna alldeles för länge på kvällarna. Särskilt när man kan lyssna på dem på nätet och slipper bli avbruten med musik.

En dåres försvarstal

På väg hem idag lyckades jag göra av med oförskämt mycket pengar. Igen. Jag fattar inte hur det går till. Och även den här gången fattade jag sånt tycke för expediten att jag tyckte det var dags att öppna plånboken. Men den här investeringen var bra mycket bättre än mina sanslöst dyra, och tillbakalämnade, stövlar. Jag har investerat i en byrå och en stol. Byrån motiverar jag med att jag snart kommer gå strumplös och troslös annars. Jag hittar nämligen ingenting i min provisoriska underklädesförvaringsanordning som består av två kassar i en av alla mina miljoner garderober (jag förstår inte min lägenhet. Vad ska man med tusen garderober till, med omotiverade hyllor som sitter både för tätt och för glest så att det blir ingenting av det, och ingenstans att lägga strumpor, strumpbyxor och trosor? Jag menar, ge mig en trådkorg eller nåt åtminstone!), så risken finns att jag helt enkelt ger upp snart. Alternativt struntar i att byta. Men då skulle jag inte riktigt palla att gå utanför dörren, så då skulle jag sjukanmäla mig och hur skulle det se ut? Så byrån var ett bra köp. En liten teakdröm från 1951.

Men stolen ja. Den var snarare lite av ett barmhärtighetsköp. En Hans J Wegner-inspirerad stol, underbar, dock lite sliten och skev, med en odefinierbar fläck. Men om jag bara får putsa lite på den så kommer den må jättefint i min hall. Jag har saknat en stol att sitta på när jag knyter skorna. Jag har uppnått den åldern då det inte är riktigt okej längre att sitta på golvet som ett annat dagisbarn.

Dessutom tycker jag mig ha rätt att spendera mina surt förvärvade Ålandsproducentpengar på fina saker. Och, som expediten sa, de här prylarna kommer inte minska i värde, snarare tvärtom! Hon försökte alltså få mig att motivera mitt köp med att jag kan sälja dem vidare dyrt. Och jag höll förstås med. En parantes i sammanhanget är förstås att jag aldrig nånsin kommer sälja några förbannade möbler till en liten brat som fått för sig det senaste halvåret att femtiotal är hetast just nu. Men okej, en del har pengar i leksaksbilsamlingar, andra i möbler. En del samlar på bokmärken med drottning Silvia på, andra på förvaringsmöbler med eleganta ben med mässingsavslut.

Serieomani

Jag har för övrigt använt två av mina 700 pluggar. De håller numera upp en sänglampa. Jag tycker om mina pluggar. De är som miljoner små legobitar, förutom att man inte kan sätta ihop dem. Men man kan hålla dom i händerna och låta dem rinna ner i lådan igen.

Undrar när man blir immun mot beräknande manusförfattare och regissörer som vet exakt hur de ska bete sig för att få tittarna att störtgrina? Under de senaste tre dagarna har jag sett alla avsnitt där Big och Carrie gör slut med varandra (varför? För att just de avsnitten är så jävla, jävla bra. Snart ska jag dessutom se avsnittet där Aidan gör slut med Carrie på Charlottes bröllop. En av mina favoritepisoder. Vad det här säger om mig kan vi kanske diskutera en annan gång), och trots att jag sett allihopa kanske tusen gånger så blir jag lika berörd varje gång. Livet suger verkligen för Carrie, och för Big. För att inte tala om avsnittet där Carrie springer ihop med Big på ett kalas i Hamptons tillsammans med hans nya flickvän Natasha som råkar vara typ fem år gammal och skitsöt.

Okej, jag ska sluta nu. Man vet att man inte har nåt liv när man pratar om andras liv hela tiden. Och ännu värre är det när man pratar om personer som inte ens existerar i verkligheten. Ungefär samma känsla man får när mamma ringer och berättar om den fantastiska festen hon varit på i helgen, hon kom inte hem förrän typ sex på morgonen och hon har dansat så att klacken på ena skon sitter löst. Sen frågar hon artigt vad man själv hittat på, och då är det dags att lägga på för att inte förnedringen ska bli ännu värre.

Biocensur?

Är det inte jävligt skumt att hela stan är tapetserad med affischer för Ella Lemhagens nya film Patrik 1,5, men den går inte upp på bio här när den ska? Eller är det jag som har missat nåt? När det står biopremiär 12 september, betyder det inte att den går upp överallt i hela landet då? Eller får småstäder som Halmstad nöja sig med att få en kopia när stockholmarna tröttnat? Om det är så att vi kunde ha fått en kopia hit, men nån bestämde att den inte skulle visas här så är det väldigt mystiskt.

Ååh! Och jag som var så biosugen. Men om man har att välja på typ Wall-E, Kung Fu Panda och The Dark Knight så får det bannemig vara.

Förresten tror jag gud belönar mig för att jag var så duktig och lämnade tillbaka mina överprissatta stövlar. Igår hittade jag ett par ännu finare som bara kostade hälften så mycket, trots att de var gjorda av lika underbart mjukt skinn och kändes som gjorda för mig.

Småkryp

Häromdan blev flera människor stuckna av äckliga spindlar på ett lager i Halmstad. Spindlarna hade kommit med nåt lastfartyg. Äckligt. Och nu det här. Jag dör.

Lördagförmiddag med Anders Eldeman

Anders Eldeman försöker få mig att känna mig dum. Jag hatar när det är filmmusik i Melodikrysset. Hur i hela friden ska man veta vem som komponerat?

Nåja.

Igår upptäckte jag en dålig sak med mitt jobb. Jag höll nämligen på att somna när vi var ute och drack öl igår. Och det skedde inte vid tretiden på natten efter två flaskor vin, utan halv åtta på kvällen efter en och en halv öl. Men fiffig som jag är kom jag genast på en lösning. Eftersom problemet inte är att jag är trött, utan det faktum att folk kan tro att jag är full och tragisk som somnar på krogen så är den självklara lösningen förstås en slags skylt som säger att "jag jobbar med morgonprogrammet i din jävla lokala P4-station, okej!". Således kom jag på att vår lilla redaktion borde ha en gängjacka där det står nåt i stil med det där på ryggen. Tänk vad fint det vore. Jag ser framför mig en midjekort, kraglös jacka i glansigt rosa tyg med glittriga applikationer på ryggen.

Eller inte.

Måndag = klamydia

På måndag ska vi ha klamydia allihopa. Då är det nämligen klamydiamåndagen. Tjoho. Allt har bannemig en egen dag nuförtiden; kanelbullar, menlösa barn, mammor och klamydia.

Innan idag ringde jag regionwebben för att kolla en sak, och då undrade killen jag snackade med om jag var ny på Radio Halland. Jo, ja, det är jag ju. Jaha, hur länge har du jobbat? Ja, hur länge är det nu, en vecka, nej gud, det måste vara två, surrade jag. Tiden går fortare än autobahn när man har skojigt.

Och den som inte lyssnade på programmet idag har verkligen missat nåt. Vi har listat minst nödvändiga prylar. L-Å:s kylväska med inbyggd radio kom inte med, inte heller den där konstiga mikrovågsungäggkokaren som dök upp i mitten av 1990-talet. Men däremot en del andra sjuka prylar.

Dödsångest

När man var liten sa alla alltid massa dumma saker till en. Som att man kunde bli sjuk av typ allt. Konstigt att inte alla i min generation, eller kanske framför allt dom som är födda från mitten av 1990-talet, är superhypokondriker. Jävla geggande det är med ungar sen min föräldrageneration fick ansvar för uppfostringen. Nåja, vad jag skulle komma till var att tack vare allt lallande så tror jag alltid att jag ska dö när jag är lite sjuk. Nu har jag till exempel vansinnigt ont i nacken. Jag börjar förstås genast scanna huvudet efter orsaker till nackont. Just nu har jag kommit fram till att det måste vara hjärnhinneinflammation. Det får man ont i nacken av tycker jag mig minnas. Men den lilla, lilla förnuftiga delen av mig säger mig att det förstås handlar om att jag sovit illa, eller att jag suttit illa och att det bästa jag kan göra är att lämna datorn och den här konstiga sittställningen och ta en promenad. Men istället sitter jag helt paralyserad och funderar ut strategier för att ta mig härifrån levande. Just nu längtar jag mäkta efter en rullstol och en personlig assistent. Fatta hur skönt det vore.

Nåja. G fick mig just att återupptäcka Frida Hyvönen. Jag ryser fortfarande varenda gång jag hör Once I was a serene teenage child. Hon är mäktig.

Håkan Hellström och Lennart Palm.

Dagens bästa felhörning: "Jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om Lennart Palm" ur Håkan Hellströms Tro och tvivel. Vad han egentligen sjunger? Jo, "Jag svär att jag hörde Frälsningsarmén sjunga om att lämna allt [bakom sig]". Poetiskt och vackert i den riktiga versionen, visst. Men satan vad roligt det hade varit om han hade sjungit Lennart Palm.

Stövlarna är för övrigt tillbakalämnade nu. Expediten trutade med läpparna och tyckte det var synd att jag bestämt mig för att jag inte hade råd - de var ju så fina på mig. Jävla expediter.

Omöjliga ord

Jag är grymt imponerad av vår nyhetssändare. Hon klarade att säga Hanapjutten utan att börja skratta. Varför döper man ett ställe till Hanapjutten? För att jävlas med radiojournalister?

Men det här är roligt. I love Sex and the city.

Intellektuella rollatorer

Minnesanteckning till min mamma: Köp aldrig mera Fun light.

Dagens citat står för övrigt Joppe Pihlgren för.

”Högeffektbilen är en rollator för intellektuellt rörelsehindrade”. Stor humor. Man kan utveckla resonemanget och även få in variablar som tvåsitsbilar, cabbar och annat flashigt men korkat. Vad fan ska man med sånt till, egentligen? Förmodligen för att väga upp avsaknad av intelligens och andra sätt att uttrycka sig som person.

Men å andra sidan så kanske man även kan sortera in vespor under kategorin intellektuell rollator, så jag är väl inte mycket bättre jag. Om man måste uttrycka sig själv genom speciella fordon kanske man borde fundera lite över vad man har för liv egentligen.

Den olycksbådande känslan håller så smått på att rinna av mig. Det blir så när man får inleda förmiddagen med att skratta åt folk som glömmer bort att betala sina mobilräkningar.

Och nu kom jag plötsligt på vem Radio Hallands webb-expert ser ut som; Stanford Blatch i Sex and the city. Jag har grunnat på det i en vecka. Jag hoppas att det inte är en förolämpning. I min värld är ju Stanford en underbar karaktär.

Morgonsurr

Jag minns inte igårkväll. Jag tror jag somnade före klockan tio, men jag har ingen aning vad jag gjorde efter träningen. Det är en fem timmar lång minneslucka det.

Men mina nattliga äventyr minns jag minsann. De senaste nätterna har jag drömt om att flytta, om att gå vilse på vindar, om svarta hål eller djupa brunnar där jag står längst ner och knappt ser himlen. Lite otäckt. Och apropå det så känns hela den här dagen lite olycksbådande. När jag cyklade till jobbet kändes det som om hundratals hemska svarta fåglar, kråkor eller vad det nu var, skulle anfalla mig precis som i Hitchcocks Fåglarna, och när jag närmade mig Norre port blev allting liksom lite suddigt, ungefär som att det skulle komma ut något spöklikt och fussigt ur porten. Och sen plötsligt släcktes dessutom gatlyktorna. Obehagligt.

Otäcka företag

Dagens mest provocerande: Företag som går med hundratals miljoner i vinst, men som ändå ska "omorganisera" (läs; göra sig av med folk) på ett eller annat sätt. Jag blir galen. Kan inte nån reglera hela skiten och göra Sovjet av alltihop? Ja, eller i alla fall göra det lite krångligare för företagen att bete sig som as. De får det att låta som om det är en småsak. Det är det inte. Det är bara början.

Dagens sötaste: Biblioteket har inte bara små gröna pluppar på böcker som är extra värda att läsa. De finns dessutom läsglasögon i olika styrkor i tidningssalen om man skulle ha glömt sina egna hemma. Sånt ger mig hopp om mänskligheten.

Dessutom blev jag lite lycklig när jag såg att det går att läsa Husis här. Kanske att jag ska kampanja lite för att de ska ta in Nya Åland också? Eller blir det för mycket då kanske? Förmodligen.

Storband och partytrix

Om man vill kan man få det att kännas som fredag hela veckan när man jobbar som producent. Just nu sitter jag och funderar över de kommande fredagarna och vad vi ska hitta på då. Jag vill veta vad Joe Labero har för partytrix och så vill jag ha ett storband i vår studio. Jag älskar storband. Ju fler blåsinstrument och galna fioler desto bättre.

Apropå partytrix så kom jag att tänka på ett band från Sundsvall, vilket behöver jag inte nämna. En av killarna i bandet tyckte det var roligt att göra helikoptern med en tänd cigarett fastsatt i kuken. Mitt utanför Mårtenson en tidighöstnatt sådär vid tretiden. Själv var jag väl inte mer än sjutton när det hände, och jag skulle dessutom ha bandet sovandes hemma hos mig eftersom jag var konsertarrangör med väldigt begränsad budget.

Och apropå storband så skulle jag sett Vincent vicious i lördags på kulturnatten. Men eftersom jag är lika kvällspigg som en pensionär så gick jag hem och sov istället. Men som tur är så kan man höra dem i Smakstart i Radio Halland nästa fredag! Om inte slöproducenten kan ta sig till bandet får bandet ta sig till slöproducenten. Och så är det med det.

Gummiband

Jag skulle aldrig kunna ha en modeblogg. Jag gör bara dumma saker när det kommer till kläder och grejer. Igår köpte jag dyra stövlar som jag har fortsatt ångest över. Idag har jag satt ihop mina jeans med en gummisnodd.

Jag minns när jag var liten så hade mamma ett gummiband som höll ihop byxorna, för de var uppenbarligen för små så det gick inte att knäppa dem. Det här var naturligtvis otroligt löjeväckande, och jag minns att jag mer eller mindre hånfullt kommenterade detta. Förmodligen var det här i samband med att hon var gravid eller nåt, så att byxorna var för små är förståeligt. Men när man är en otäck liten person som man ofta är när man är barn så tänker man inte på sånt. Nu tror jag inte att min mamma brydde sig sådär värst mycket om vad jag tyckte om saken, men ändå.

Ja, och så idag har jag gjort samma sak. Och jag kan inte ens skylla på graviditet. Mina byxor är bara jävligt snygga och jag lite för tjock och så är det med den saken.

Bergochdalbana i P4 Halland

Efter en timme bredvid Per live i P4 Halland känner man sig lite lätt vimmelkantig. Svårt att hänga med i svängarna ibland, men alltid roligt. Perfekt början på dagen.

Roligast den här morgonen: Slovakien slog Bulgarien med 82-0 i ishockey. Det är sjukt många mål. Målvakten i Bulgarien gav upp vid 79 mål. Hon höll ut väldigt länge måste jag säga.

Mitt liv som biblioteksnörd

Jag har så roligt på mitt bibliotek. Varför ska man ha internet hemma när man kan få sitta här och känna sig beläst och boklig?

En otroligt gullig sak med Halmstads stadsbibliotek är att de märker böcker efter läsupplevelse. Till exempel så finns det en sektion med biografier. Och där sitter det gröna små lappar på böcker om "gripande livsöden". Oerhört charmigt. Mer sånt.

Utanför på Nissan så paddlar folk i kanoter. Det är otroligt vad människor orkar hålla på.

Ännu en onödig skolåda till det Wahlgrenska hemmet

Och just när jag beklagat mig över att jag lägger för mycket pengar på onödiga saker så måste jag förstås motsäga mig själv genom att tycka att det är alldeles underbart att min Sex and the city-skolåda har kommit med posten och numera ligger i tryggt förvar i min väska tills jag kommer hem och kan kasta mig över den helt ohämmat. Med tanke på att jag redan sett serien mer än tre gånger så borde det räknas som en jävligt dum investering. Men det blev som ett gift att ha ständig tillgång till alla avsnitt när jag kunde låna dem av E på Åland. Sen jag flyttade därifrån har något fattats mig. Eller så farligt är det givetvis inte, men allt som kan göra livet lite lättare är ju bra.

En skofetischists dilemma

Jag har just gjort världens mest korkade sak. Jag har köpt ett par stövlar. Dom är skitsnygga och passade perfekt, och såg precis ut som jag ville. Men de kostade 1900 kronor. Jag hade inte alls tänkt köpa dem, jag lovar. Jag såg dem direkt när jag kom in i affären, kollade priset och konstaterade förnuftigt att nej, de här kommer aldrig bli mina hur förälskad jag än är. Och det blir ingen provning här inte, för då vet jag hur det går. Men sen råkade jag ut för expediten. Han var jättehärlig och rolig, och jag kunde inte stå emot. Expediter borde vara förbjudna att tala med kunderna. Satan. De ska lämnas tillbaka, i morgon.

En testosterontopp?

Igår testade jag boxningen på mitt nya träningsställe i min nygamla stad. Jag hamnade förstås tillsammans med en kille som trodde han kunde allt. Han fick för sig att han skulle undervisa mig i boxningens ädla konst och började visa och ha sig, och prata med lätt imbecill röst, ungefär som att jag var ett barn, alternativt en dum brud som skulle slå lösare än min mormor och fnissa mellan varje slag. Jag lät honom hållas och slog sedan så hårt jag kunde. Efter trettio sekunder bröt svetten ut i pannan på honom, han blev röd i ansiktet och senorna på halsen såg ut som om de skulle gå av. Kunde han ha.

Typiskt nog hade jag styrketränat innan, så jag var inte riktigt lika stark och sur som jag brukar när jag boxas. Hade jag varit det hade jag nog boxat benranglet in i väggen.

För övrigt funderar jag över könshormoner. Om man kan ha tillfälliga toppar av könshormon så har jag nog haft det ett par gånger de senaste dagarna. Igår köpte jag 700 pluggar och en skruvsamling på Claes Ohlsson. Jag hade en plan med inköpet, men den försvann rätt fort. Så nu står jag här med mina pluggar och skruvar och undrar vad det var som hände. Var det en testosterontopp som fick mig att plötsligt känna ett intensivt och oförklarligt behov av att lagra byggmaterial? Men det konstigaste måste ändå vara min nya fascination för färgen rosa. Rosa har aldrig betytt nåt särskilt för mig, men så plötsligt i förra veckan kom jag på mig själv med att känna ett starkt begär för ett par rosa handdukar. Sen köpte jag en ljusslinga med rosa rosor som jag satte upp i badrummet. Det kan vara min gamla pepp på kitchbadrum (vad gör man egentligen med ett badrum om inte inreder det med ikoner, plastpelikaner och ljuslyktor med jesus på?) som gör sig gällande förstås. Men ändå.

Fast nu känner jag mig mest arbetsskadad. Pratade med en docent tidigare idag som forskar på hur hormonerna påverkar könen. Jag tror inte alls på att biologin styr oss i nån högre grad, så jag vet inte vad jag håller på med.

Kulturtant-Therese

Jag försöker komma på saker att underhålla mig med i min nygamla stad. Varje gång jag flyttar nånstans så är jag så sjukt ivrig på att hitta på saker, och så får jag för mig att jag är kulturell. Således tänker jag skaffa medlemsskap i Halmstads filmstudio, greja medlemsskap i Estrada och ägna hösten åt att se allt man "borde" se på duk och scen i stan.

Problemet är bara att varje gång jag fixar medlemsskap i alla dessa kulturföreningar och grejer så hittar jag medlemskorten sådär fyra månader senare och medans jag kliar mig i huvudet och undrar när i hela helvete jag betalade de där hundratals kronorna för att bli med i det där obskyra akvarellsällskapet så tvingas jag inse att jag gjort det igen. Jag är inte alls särskilt kulturell. Eller framför allt så har jag inte tid att vara kulturell. Jag tycker alldeles för mycket om att sitta hemma och glo i onödigt glansiga modemagazin, alternativt läsa gamla nummer av Bang. Gärna samtidigt så att min feministambivalens får ytterligare näring.

Men filmstudioprogrammet verkar ju så bra. Och vem tackar inte nej till att få gå på teater för femtio spänn per föreställning?

Hej hej bloggen

Nu är jag officiellt också en av dem. De där med bloggar. Yepp.

Sitter i Stadsbiblioteket i Halmstad. I väntan på Tele2 ska greja min uppkoppling på stadsnätet så ser jag till att utnyttja bibblans fantastiska gratis trådlösa nätverk. Dessutom i en underbar omgivning. Okej, jag visste att den här byggnaden hade fått massa arkitekturpris och allt det där, men jag kunde inte ana att det skulle vara såhär. Hela byggnaden är typ i glas, och delen längst in liksom hänger ut över Nissan. Så här sitter jag nu, med solen i ögonen och jävligt schysst utsikt över Halmstads Norra Älvstranden. Ger mig fan på att det är samma arkitekt som ritat Nissastrand som gjort Norra Älvstranden i Göteborg och Hammarby sjöstad i Stockholm. Det var min nya arbetskollega Per som introducerade mig till den här platsen, och den hamnar lätt i topp just nu på min fina ställen i Halmstad-lista. Det kan dock bero på att jag inte riktigt brytt mig om att leta upp några andra ställen ännu.

En sak som jag upptäckt den här helgen, min första helg här, är att det är sjukt trist att vara ledig. Jag har längtat till måndag ända sedan klockan tre i fredags när jag slutade jobba. Mitt jobb är världens bästa. Det känns nästan för bra för att vara sant.