Allting var som i texterna

Det är nåt med pop på svenska. Och det är nåt med tonåringar. Eller kanske texter med lite tonåring i. Jag får lite kramp i hjärtat varje gång Håkan Hellström sjunger att han svär att han "aldrig sett stjärnorna tydligare ovanför natten vi kysste all skit vi gått igenom här adjö". Lite samma känsla får jag nu när jag sitter och kör Vincent vicious på repeat. När de bygger upp refrängen för tredje gången och det blir "töm mig på luft, stjäl min tid, vi lämnar gatorna och träden bredvid, vi lämnar allt som går att lämna, nu ska jag fanemig bli fri" och rösten spricker på koltrastar och allt det där. Det är fint.