7 mars 2010 stod jag, darrande av nervositet, i Berga by med en gul nummerlapp fastknuten kring överkroppen. Jag skulle åka mitt livs första Vasalopp. Hur sjutton hamnade jag här?!
Exakt ett år tidigare låg jag som så många andra svenskar och tittade på Vasaloppssändningarna och kollade på de grymma skidåkarna som tog sig fram de där nio milen och tänkte "ja, varför inte?". Och sedan råkade jag nämna det för tillräckligt många människor för att det skulle vara tvunget att bli verklighet. Men när jag väl hade bestämt mig blev jag otroligt målinriktad. Jag skulle inte bara åka loppet, jag skulle göra det bra.
Som ett första steg mot mitt stora mål började jag löpträna i april 2009. Jag kämpade mig fram till längre och längre distanser, och i augusti samma år sprang jag min första halvmara. Löpningen har blivit som en bästa vän - någon jag älskar att umgås med för det mesta, men som jag stundtals inte kommer överens med. Men framför allt något jag alltid längtar efter.
Mina första stavtag tog jag nyåret 2009/10 på Långberget, Värmland. Om man nu inte räknar skidgången jag ägnade mig åt under några uschliga tillfällen som liten. Jag minns dessa tillfällen som riktiga mardrömsdagar. Jag åkte mer baklänges än framåt och jag blev alltid kissnödig. Jag hade ju också lyckats pricka in den första riktiga vintern i Halland på länge att satsa på skidåkningen, och det blev många, många timmar i spår på golfbanor och myrar runt omkring Halmstad under januari och februari.
Och så kom alltså den där dagen, dagen då jag skulle visa för mig själv att jag klarar av världens största skidlånglopp. Fjärilarna hade fest i magen och jag var ett enda stort leende. Jag tog mig helskinnad uppför första backen och hade sen roligt mest hela tiden. Skidåkningen är som ett gift, ett glas bubbelvin som spritter i hela kroppen och som jag inte kan få nog av. Skidåkningen är liksom löpningen en kär vän som jag älskar och hatar. Hatar när mina armar beter sig mer som gele än starka urkraftsmaskiner och jag inte orkar trycka ner fötterna ordentligt för att skaffa fäste, älskar när flytet finns där, när solen skiner och när spåren är hårda och vänliga mot mina nybörjarben. Jag bestämde mig hur som helst vid 87-kilometersskylten att det kommer bli ett Vasalopp även 2011. I mål kom jag på tiden 9.05.38.
När våren sedan kom och skidorna hamnade i förrådet kom löparskorna fram igen. Jag satsade på längre och längre distanser, och i september 2010 sprang jag mitt första ultralopp. Under 2011 sprang jag mitt livs första maraton i Stockholm, och löparäventyren blir bara fler och fler.
Säsongen 2011/12 upptäckte jag triathlon. Det började egentligen med att jag lyssnade på när en god vän berättade om sitt stora äventyr Kalmar triathlon 2011, och då började jag drömma om att göra en Ironman jag också. Så när det stod klart att Kalmar blivit en officiell Ironmandeltävling bestämde jag mig för att köra. Hösten 2011 skaffade jag cykel och lärde mig simma, och 2012 stod jag på startlinjen i Ironman Kalmar. Det var mitt livs upplevelse och jag är nu fast i cykel- och triathlonträsket.
Jag tränar för att jag älskar det, och cyklingen och löpningen såväl som skidåkningen är något jag inte kan leva utan. De skänker mig glädje, livslust och energi.
Och jag är inte rädd för att haka på nya utmaningar. Min inställning till livet kan sammanfattas i den gamla Henry Ford-sanningen "oavsett om du tror att du kan eller inte så har du förmodligen rätt". Jag har en ibland kanske naiv övertro på min egen förmåga. Jag funderar givetvis ibland på om jag verkligen kommer lyckas, men jag kastar mig in i utmaningar som för några kanske skulle verka omöjliga, men som jag mest tänker "varför inte?" om.
Vad jag gör när jag inte springer eller tar mig fram på skidor med och utan hjul?
Jo, jag leker med ljud och berättelser. Jag är radiojournalist och mina arbetsdagar spenderar jag i och just utanför den radiostudio där P4 Hallands morgonprogram sänds, som programledare för Hallands största morgonprogram.