Post Ironman Stress Syndrome

Alltså. Förra året vid den här tiden var jag på väg in i nån slags supermegaträningsdepp (och lite grann av en supermegadepp av det lite mer allomfattande slaget - det som liksom inbegriper typ allt i hela livet), men det fattade jag inte då. Jag trodde att det var den gamla hederliga postloppdeppen som gjorde sig påmind. Det var det förstås kanske också, till viss del. Till en början. Sen spårade det ur.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att samma sak inte ska hända igen. Jag måste ta hand om mig bättre, jag måste låta bli att känna stress över en massa saker. Över livet, över vad jag tränar, över vad jag inte tränar. Du hör ju, det är inte särskilt sunt. Den där stressen över vad jag faktiskt gör i relation till vad jag "borde" göra (det vill säga - hur lite jag tränar i förhållande till hur mycket jag tänker att jag borde träna om jag ska överleva/bli stark/klara av mina utmaningar/nå mina mål) dyker upp när jag är mitt allra mest sårbara jag. När livet i stort är lite för ogreppbart, när jag av nån anledning går från en trygg, välkänd miljö till en ny, okänd och lite läskig situation. Förra hösten handlade det om en ny jobbsituation som jag trodde jag bara skulle älska, men som blev övermäktig av olika anledningar.

I år är jag starkare. I år vet jag vad jag tål och när jag måste säga ifrån. Jag hoppas att det ska leda till bättre balans i livet i stort.

Jag har bestämt mig för att låta träningen vara enbart lustfylld ett tag framöver. Och då snackar vi inte ett tag som i fram till nästa storslagna utmaning, utan snarare på obestämd tid. Jag vill träna för att jag älskar det. Jag vill springa uppför kilometerlånga backar eftersom mitt hjärta skuttar av glädje bara av tanken på det. Jag vill simma tills isen lägger sig på mina sjöar (nåja...) eftersom jag njuter så ofantligt av att känna vattnet leka kring min våtdräktskropp. Jag vill yoga eftersom jag mår bra av det och gillar att stå i hunden tills det snurrar i huvudet.

Så. Jag ser fram emot den här hösten. Shit vad jag ska njuta. Plocka svamp. Syra grönsaker. Dricka te. Springa lopp. För jo, det är inte så att jag kommer vägra nummerlappar bara för det. Jag har råkat hamna på den här startlistan. Och på den här. Och det pirrar i hela kroppen när jag tänker på tjusig skånsk bokskog en gnistrande oktoberdag, och på pannlampeupplyst party längs österlenvägar i november.

Ja, det går fortfarande att simma i sjön! Säkert typ 18 grader. Foto: Johan.

Typiskt njutargrej: Var ute och sprang häromdan. Kom till badplatsen, tänkte hoppa i vattnet för att skölja bort all backlöparsvett. Hittade grymma fotografen Thomas vid en kajak på stranden. Han lånade ut kajaken åt mig en liten stund. Fatta vilken frihetskänsla! Nu vill jag ha en kajak också. :) Foto: Thomas Johansson.