Cykling på Mallorca dag 3: Magi och motvindsvägg

Det finns en backe på den här ön som går under smeknamnet "hängmattebacken". Det är en tio kilometer lång uppförsbacke som aldrig tar slut, den liksom stiger i etapper så när man tror att man ser toppen framför sig så är det bara början.

Jag älskar den backen.

Vi har cyklat den två gånger hittills på vår väg upp från Palma och ut på äventyr, och om jag fick bestämma skulle det bli många fler.

Men så är jag kanske lite backstörd också.

Idag har däremot varit totala motsatsen till backigt. Jag cyklade ihop med ett järngäng som stundtals snittade en bra bit över 35km/h längs en helt magisk väg med böljande nerförsbackar och sjukt roliga flacka partier genom ett vidsträckt grönskande landskap från Llucmajor rakt österut mot kusten och den lilla hamnstaden Portocolom. Där åt och drack vi så kungligt som bara hungriga cyklister kan göra innan vi var fem stycken som drog vidare längs en väg som slingrade sig fram en bit upp längs kusten tillbaka. Så länge jag hade byarna och de små fina vägarna att engagera mig i så kunde jag tänka bort motvinden som blev allt ihärdigare ju längre dagen led, men efter kanske tio mil började energinivån sjunka drastiskt och benen skrek sig stumma. En banan och lite choklad senare piggnade jag till, men det var en stukad cyklist som rullade längs nerförbackarna in mot Can Pastilla där vi bor. Jag hade anat väggen i ögonvrån, men när jag satte mig ner med afterbike-ölen kände jag mig så himla nöjd och glad över att jag ändå bet i så bra som jag gjorde och inte sinkade mina cykelvänner särskilt mycket.

Imorn pratar vi om att cykla upp till Sollérpasset, en tur på drygt 10 mil och 2200 höjdmeter. Backtönten i mig längtar, men resten av mig känner stor respekt för bergen på den här ön. Jag hoppas att kroppen ska vara med mig hela dagen imorn och att väggen håller sig långt borta.

Glad cyklist som just doppat tårna det femtongradiga vattnet i den lagunliknande hamnen i Portocolom.

Sol! Hav!