Vasaloppet 2013 - ett jäkla slit (men personbästa ändå)

Årets Vasalopp kommer gå till historien som det tyngsta någonsin. Och det har väldigt lite att göra med eventuella kvarvarande fökylningssymptom.

Jag börjar med tre saker jag upptäckte i söndags:

1. Kroppen orkar betydligt mer än man tror.

2. Det är alltid en bra idé att kolla vilka skidor man tar med sig till startledet. Det är lätt att det blir fel annars.

3. Och så den viktigaste - själv är bäste dräng. Även i vallaboden.

Roland är noggrann. Det här är andra paret han vallar upp. Jag är imponerad av folk som orkar.

Det stora äventyret började nämligen som vanligt i vallaboden. Eller i carporten vid huset nån kilometer från Berga by där klubbens snabbaste åkare får bo (premiär för mig och Johan där - han åkte ju nämligen så bra förra året att han hamnade i tredje ledet. Själv har jag förvisso varit snabbaste (det vill säga enda) tjej i klubben ett tag, men det kanske inte räknas när man harvar runt bland de bakre leden...). Det blåste nåt fruktansvärt, och vädret och snön var inte ens i närheten av vad det skulle vara på söndagen, så att testa några skidor var det inte tal om. Det var i vanlig ordning bara att läsa igenom alla miljoner vallatips och köra på det som man tyckte verkade vettigt. Och eftersom alla märken lovade kallvalleföre så fick det bli så.

Men här gjorde jag mitt första misstag.

En erfaren kille tittade på vårt grundvax och sa "Det där kommer inte hålla. Vallan kommer försvinna. Testa den här istället!" och höll fram en burk av ett annat märke. Och vad gör vi? Vi följer hans råd, trots att vi hittills varit oerhört nöjda med vår egen grundvalla i ett par år.

Nåväl. Skidorna blev vallade och sen var det plötsligt morgon och vi vandrade bort till starten. Där tog jag Johans skidor och ställde mig i kön till led sex. Där stod jag i godan ro en stund tills jag upptäckte att det var Johans skidor och inte mina. Behöver jag säga att paniken liksom kom krypande? Hur som helst, jag lyckades hitta Johan och byta tillbaks, och folk i min kö var snälla nog att låta mig ställa mig på samma köplats igen.

Strax innan start. Jag har lyckats hitta mina skidor igen och börjar känna mig sådär nervösglad som man ska.

Jag lyckades hamna i främre tredjedelen i mitt led, men trots det tog de första tre kilometrarna till toppen på startbacken över 35 minuter (jämfört med 40 minuter från led sju 2012 och 50 minuter från led åtta 2011). Så himla, himla segt. Men jag var vid gott mod, solen sken, kroppen var pigg och jag hade bra fäste uppför på min VR45 toppat med aningen VR60 vid tårna.

Sen började helvetet ganska omgående.

Redan strax efter Smågan började jag märka att det gick tungt. Först trodde jag att det berodde på att kroppen min var trött och seg efter fökylningen tidigare i veckan, men jag kände efter och insåg att nä, jag är pigg. Kroppen mår bra. Jag är visserligen inte lika mycket en stakåkare som jag varit förr om åren eftersom jag varken styrketränat eller åkt rullskidor i nån större utsträckning under säsongen, men riktigt så kass att jag ska bli omåkt av hela världen är jag ju inte. Jag kom till Mångsbodarna och nerförsbackarna och där fattade jag vad som var fel. Hela jädra startfältet verkade glida om mig nerför trots att jag stod på allt vad jag hade. Jag hade vansinnigt dåligt glid!

Här gäller det att inte bli bitter och less. Det är bara att trycka på så gott det går, försöka vila i nerförsbackarna och utnyttja sin styrka uppför. Och det var precis vad jag försökte göra. Jag åkte om massvis med människor upp mot Risberg och Oxberg till exempel, men fick sen frustrerande nog se samma människor passera mig på platten igen.

Jag kämpade mig genom den lite böljande terrängen efter Oxberg förbi Gopshusbacken och Stadiums helt hysteriskt störiga och dåligt placerade sponsorkontroll där det blev tvärstopp eftersom det inte gick att åka förbi alla människor som stannade till för att dricka. Men sen kom de små backarna upp mot Hökberg och då började kroppen verkligen säga ifrån. Fästvallan hade slitits bort och jag fick slita som ett djur uppför när jag knappt kunde använda benen. Och här någonstans började jag fundera på att kanske valla om, men som vanligt tar det emot något ofantligt att stanna när man väl har uppe farten. Även om det knappt är styrfart.

Precis då dök ett annat sponsortält upp, och när en kille stod och ropade "vill du ha hjälp med valla?" svängde jag tvärt av spåret och slängde fram skidorna åt honom. Lite kletig VR65 på fästzonen och jag kunde äntligen använda benen igen. Dessutom blev faktiskt glidet något bättre.

Sista njutningsfulla stunden på loppet var backarna ner från Hökberg. Jag gick ut i vänsterspår och forsade förbi alla som plogade och hoppades att farten skulle räcka till Läde. Vilket den förstås inte gjorde...

Jag vinglade framåt, kämpade mig till Eldris och för första gången i min vasaloppshistoria var 9-kilometersskylten inte något vackert. Jag tänkte istället "fy saaatan, nio kilometer kvar! Det är en evighet, jag kommer DÖ!". Spåret verkade ta nya omvägar runt Hemus innan jag kom in i Moraparken och det var först när jag närmade mig Auklandbron som jag insåg att jag faktiskt skulle klara det.

Skärmdump från svtplay.se. Jag vinglar i mål precis i mitten på bilden.

Jag var så fruktansvärt glad och stolt över att vara i mål och jag inte hade lyssnat på rösten inom mig som försökt få mig att bryta åtminstone sedan strax innan Hökberg, men som dök upp redan efter Risberg nån gång när jag märkte hur trött jag blev av att slita så med stakningen och ändå bli omåkt av åkare efter åkare.

Dessutom är jag stolt över att jag trots allt det här slitet ändå placerade mig bättre än förra året, det känns faktiskt helt osannolikt. Men sant.

När jag analyserar loppet såhär i efterhand så är den troligaste förklaringen till mitt dåliga glid den där fästgrunden som jag bestämde mig för. Glidet blev nämligen sämre och sämre ju mer fäste som slets bort, och det verkade som att grundvallan liksom sög sig fast i snön. Att jag aldrig lär mig. Jag vet själv vad som är bäst för mig och mina skidor. Jag ska sluta lyssna på sistaminutentips från folk.

Lite siffror:

Tid: 7.03.55 (förra året 6.39.15)

Plac i damklassen: 257 (274)

Placering i Smågan: 301 (380)

Plac totalt: 5409 (5916)

Om jag ska åka nästa år? You bet.