Vasaloppet 2013 - det här är min plan

Om exakt en månad, den 3:e mars ställer jag mig på startinjen i Berga by för fjärde gången. Jag börjar känna de där spåren nu. Ibland när jag funderar över årets lopp så föreställer jag mig själv som en av alla de där sega gubbarna som åker Vasaloppet lika självklart som de dricker förmiddagskaffe med dopp varje dag klockan 11 - det liksom går av bara farten. Inget att fundera över. Bara göra.

Skidåkningen går ganska bra den här säsongen. All annan kompletterande träning går däremot skitdåligt. Själen och kroppen går på sparlåga, och som du vet så ägnar jag mig mest åt yoga. Löparskorna står tysta i hallen förutom vid enstaka infall, cykeln står i vardagsrummet och väntar på att det ska bli mars och simglasögonen ligger och torkar i en korg i badrummet. För att inte tala om rullskidorna. Jag minns knappt när jag stod på dem senast. Men jag försöker låta bli att oroa mig och väntar in den dag då jag längtar efter träningen igen.

Hur som helst. Jag åker skidor. Förvisso går det lite upp och ner, och kroppen är inte helt pålitlig när den är såhär utmattad. Ibland kan jag köra på som vanligt, ibland måste jag ta det lugnare än jag vill.

Men jag märker att tekniken sitter där, jag har kvar min uthållighet, och jag har framför allt kvar den enorma glädjekänslan och kärleken till skidåkningen. De monotona, strikta rörelserna i de olika växlarna gör mig lugn och skapar en liten mental bubbla som jag tycker om att vara i.

Det kommer gå bra det här.

Målsättningen med årets lopp då?

Min långsiktiga plan har sedan förrföra året varit att ta medalj i mitt sjätte lopp, det vill säga 2015. Årets är alltså det fjärde. Efter förra årets fantastiska lopp var jag rätt så övertygad om att jag kunde knipa medaljen redan 2013 och satte upp det som mål mentalt redan då, men omständigheterna har förändrats.

Så, i år åker jag Vasaloppet för att det är roligt. Jag förväntar mig inga makalösa placeringar, men jag förväntar mig att hamna nånstans i trakterna där jag låg förra året, det vill säga nånstans runt plats 250 till 300. Jag vill försvara mitt startled, och allt över det är bonus. Det kanske låter fegt, men jag har inte råd att tappa glädjen. Och jag vet hur lätt det är att försvinna i tidshets och prestationskrav. Sånt har jag nog med i resten av livet.

Njutning istället för press - det är årets Vasaloppsmelodi.