En helt vanlig tisdagkväll i Halmstad. Ett gäng rullskidåkare. Några koner. Och en tränare som säger "åk slalom" och efter en stund "gör det på en skida". Balansträning deluxe.
Och sen, efter lite distansåkning, tar vi trapporna ner från Galgberget. Då konstaterar Jesper att ju mer han åker, desto mindre cool känner han sig på rullskidorna. Ungefär som det där originalet från när man växte upp, den där konstiga killen som gjorde märkliga saker som ingen förstod. Jag håller med. En rullskidåkare kommer aldrig passera som coolaste killen i stan. Folk man åker förbi tycks aldrig sluta stirra. Men det är okej. Jag får min dos coolhet när jag leker triathlet. Jag kan stå ut med att vara en töntig rullskidåkare emellanåt.
 |
| Zickzack kring koner, sen trampa runtrunt kring ett par utplacerade vätskebälten... |
 |
| ...och sen slalom på en skida. Skämskudde på det, jag kan knappt stå still på en skida, än mindre åka. |
Tack för en jätteinspirerande blogg. :) Jag höll med dig ang icke coola rullskidåkare tills i går eftermiddag. Jag mötte nog den coolaste everpå väg hem igår. Det hela såg så lekande lätt, smidigt och självklart ut. Jag tänkte att så där vill jag också kunna åka, med attityd liksom. :) I mina drömmar iaf. :)
SvaraRaderaTack själv! Kul att du gillar bloggen. Och jag håller med dig om rullskidåkare...det finns många som ser ascoola ut när de liksom flyger fram längs vägarna och det ser sådär enkelt ut. Själv känner jag mig som en frustande och osmidig kluns och då är man allt annat än cool. ;)
Radera