Bara en vecka kvar

Vid den här tiden om en vecka kastar jag mig i vattnet för att simma 3860 meter i Kalmarsund. Efter det ska jag upp på land och cykla 18 mil på Öland och fastlandet innan jag springer 42,2 kilometer i och runt Kalmar.

Jag är mer nervös än jag någonsin varit inför en utmaning. Kanske beroende på att det här är det största och galnaste jag någonsin tagit mig för.

Samtidigt känner jag mig på något märkligt sätt lugn.Jag har cyklat drygt 400 mil sedan i höstas (plus ett antal spinningpass mellan skidturerna i vintras), jag har simmat åtskilliga timmar både i bassäng och i öppet vatten, och jag har sprungit mig igenom en del krämpor och kommit ut starkare på andra sidan. Idag har jag hela, fina ben som känns bra när jag springer, och mitt enda fysiska men är ett skavsår mellan benen (ursäkta överflödsinformationen...) som jag hoppas försvinner över helgen.

Jag har kort sagt gjort vad jag har kunnat. Jämfört med andra har jag kanske tränat lite, kanske tränat mycket. Kanske tränat på ett annat sätt. Kanske sprungit för lite efter cykelpassen, kanske cyklat för korta pass. Men jag jämför mig inte. Jag kan bara utgå från mig själv. Och jag känner mig bra. Det är allt som räknas.

Kommande vecka handlar bara om fokus. Om att flytta in i bubblan och ladda mentalt. Om att gå igenom loppet i huvudet, om att förbereda mig på smärtan. Och på glädjen.

Jag längtar.

Det här har jag också ägnat mig åt - energitest. Powerbar kommer finnas på vätskekontrollerna längs banan. Och min kropp verkar inte protestera. Både sportdrycken och barerna känns helt okej.