Veka män och starka kvinnor?

Maratonbloggen-Petra funderar lite kring om män är vekare än kvinnor idag, detta apropå att hon tyckte att det mest var män som klagade på förutsättningarna och kanske till och med bröt den regniga och blåsiga Vätternrundan.

Själv funderar jag fortfarande över varför det är så få kvinnor som känner sig manade att delta i storslagna utmaningar som Ironman, Vasaloppet och marathonlopp. Som exempel kan vi ta Ironman Kalmar. I alla åldersklasser är männen i majoritet, och det handlar inte om enstaka fler män än kvinnor. I de största klasserna - 35-39 och 40-45 - är männen nära 300 medan kvinnorna är runt 40 stycken. Och samma mönster finns i till exempel Stockholm marathon.

Och jag tänker att kanske hänger de här båda sakerna ihop.

Min teori är att de män som anmäler sig till krävande utmaningar gör det oavsett om de egentligen är fysiskt rustade för det eller inte. De har nämligen sedan barnsben fått höra att de klarar vad tusan som helst, så vad är då ett litet sketet Vasalopp? Kvinnor däremot anmäler sig inte förrän de är säkra på att klara av den utmaning de ska ta sig an. Åtminstone ställer de sig inte på startlinjen förrän de har skaffat sig den fysiska kapacitet som krävs.

Och vad har vi då? Jo, en stor majoritet män som förstås består både av vältränade och rustade killar som kommer klara loppet galant nästan oavsett vad som händer, men också av snubbar som tror lite mer om sig själva än de kanske har täckning för.

Utöver det har vi en liten klick kvinnor som tränar järnet, och som vet att de kommer klara distansen, och de har kanske till och med inte helt och hållet koll på riktigt hur bra de är, så de går ofta ut ganska försiktigt för att sedan skrälla.

Resultatet? Jo, ett stort antal män som tar sig i mål med den äran, men också ett antal män som inte riktigt pallar. Som kanske skadar sig, eller får hjärtproblem. Eller går ut för hårt. Och ett litet gäng kvinnor som envist gnetar sig i mål, gärna på betydligt bättre tider än de först trodde.

Och missförstå mig inte. Jag tycker att det är fantastiskt att så många killar får med sig känslan av odödlighet från när de är små. Jag skulle önska att fler tjejer fick med sig den självkänslan in i vuxenlivet.

Men den där känslan av att det är fler män än kvinnor som bryter kan förstås ha lite mindre komplicerade förklaringar. Som till exempel att i relation till antalet män som deltar så blir det till antalet fler män som bryter, men i procent sett kanske det är samma siffra som för kvinnor.

Eller som någon kommenterar Petras inlägg - kanske är det bara så att männens gnäll och klagan hörs mest, därför verkar det som att männen är i majoritet när det gäller att bryta lopp...