Kaskadregn och ett oväntat möte

När jag spratt upp ur sängen vid femtiden imorse trodde jag inte att jag skulle ha fått med mig en hel livshistoria från den chilenska landsbygden via ett fotbollslag i Harplinge till ett litet kafé med kokostoppar och piroger mitt ute i Gekåsland när jag klev av cykeln några timmar senare. Livet kan ta såna märkliga vändningar!

Planen var en tolvmilatur med start i ottan för att hinna i tid till ett tvåårskalas som skulle börja med brunch och sluta med tårta. Och det började sådär. Punka redan efter sex kilometer. Jag svor över dumheten att bara ha en slang med mig och bad en stilla bön om snälla, ogrusiga vägar framöver.

De närmsta sex milen blev däremot som en dröm. Fina vägar genom Hallands inland och inte en människa i sikte så långt ögat kunde nå. Däremot fick jag sällskap av harar och rådjur i mängder. Cyklade en lång bit genom Ätradalen där vägen slingrade sig fram just vid åkanten, och där omgivningarna sluttade brant ner mot vattnet. Kändes nästan som om jag var vid en fjord i Norge!

När jag närmade mig den lilla byn Gällared några kilometer från Ullared svartnade himlen och innan jag hann säga regnskur var jag blöt in på bara skinnet av ett kaskadregn utan dess like. Desperat sökte jag skydd intill en vägg eftersom jag inte hittade ett enda vettigt träd eller tak att stå under. Och medan jag stod där tittade det ut en man med hårnät på huvudet och förkläde kring kroppen. Det visade sig vara Alfredo, en ståtlig man från Chile som drömmer om att undervisa i spanska och som älskar att ta en tur ner till Skrea och flyta omkring på vågorna. Medan han bjöd en frusen och blöt cyklist på kaffe berättade han sitt livs historia för mig, och vi konstaterade att vi båda undrar vad som hänt med solidariteten i samhället och att vi inte gillar den kalla, hårda individualismen som präglat landet och politiken några år nu.

När kaffet var urdrucket hade himlen ljusnat och jag insåg att det var dags att rulla iväg igen.

Jag kom fram till tvåårskalaset senare än jag tänkt mig trots att jag tog en genväg som kortade turen en mil och trots att jag trummade på ordentligt de sista fyra milen. Men jag kommer alltid minnas den oväntade fikastunden hos Alfredo med det brötiga skrattet och de många historierna.

Mobilen fick spel efter regnskurarna idag, därför kunde jag inte ta några bilder under cykeläventyret. Men igår var jag här! Sjön heter Simlången och jag ägnade mig åt att plaska runt i min våtdräkt. Sjösimning is the shit! Tusen gånger roligare än bassängsim!

Jag tycks för övrigt vara väldigt tilldragande för  naturens alla små varelser. De här fick jag inte vara ifred från när jag satt och åt efter simturen.