Och nu ikväll har jag upptäckt en sak. Cykling är inte alls en lika bra ventil som löpning. När jag springer försvinner alla bekymmer utan att jag behöver göra något. Jag behöver inte ens tänka på problemen och bearbeta dem under löpningen - de liksom krymper av sig själva och blir inte lika överväldigande.
Jag försökte göra samma sak på cykeln idag. Men efter 150 minuter hade ilskan inte runnit av mig det minsta. Faktum är att den till och med blivit värre. Jag var nämligen en askass cyklist idag. Orkade inte hänga på, cyklade ryckigt och kunde inte fokusera och kanalisera känslorna till något bra. Istället fick jag gråten i halsen när jag blev avhängd stundtals, och orkade inte ens ropa på de andra att lugna ner sig. Nä, jag lade min energi på att grotta ner mig i hur dålig jag var. Väldigt konstruktivt.
Bara för att göra det här inlägger lite roligare får det bli en bild på när jag hade superroligt på ett cykelpass i våras. Och när det smakade vansinnigt gott med en citronglass i en solig grässlänt. |
Huvva, pepp för att morgondagen blir bättre! Har noterat samma sak som du, men nog trott det beror på att jag är så oseriös som cyklist. :) Om du var askass idag är du asgrym nästa gång, tänk vilket härligt pass det kommer bli!
SvaraRadera