18 mil cykellycka (och lite motvindsfrustration)

I min stora livsplan ingick lång distans den här helgen. Eller ja, i min "det här måste du göra för att överleva IM"-plan. Jag har blivit lite fixerad vid att någon gång under sommaren klara av IM-distanserna var för sig, bara så jag vet att jag kan. Och den här helgen stod 18 mil cykel på agendan.

Tidigare i veckan slängde jag iväg en fråga till Lina, som nyligen flyttat från Luleå till Varberg, om hon hade lust att möta upp mig och cykla en sväng. Och till min stora glädje hakade hon på! Jag skulle äntligen få träffa den här oerhört coola Järnmannen!

Det pirrade i magen medan jag närmade mig Falkenberg där vi skulle mötas. Alltid lika spännande att träffa någon som man på sätt och vis känner via bloggandet, men som man aldrig tidigare mött på riktigt. Efter lite trixande (vad är det egentligen med Falkenberg? Jag lyckas alltid virra bort mig i den staden!) så hittade vi varandra, och vände norrut längs kusten mot Varberg.

Efter ett litet fikastopp på Kustbageriet i Varberg ledde jag oss inåt land mot de små byarna Valinge och Skällinge innan vi skulle vända söderut igen. Jag visste att den här sträckan var kuperad, men jag hade förträngt riktigt hur kuperad... Men det är bra att slita lite i backar, den här kroppen ska bannemig bli stark som en oxe!

Under cyklingen sög jag i mig allt som Lina berättade om sin upplevelse av Kalmar triathlon förra året. Hon gjorde ett helt otroligt lopp, och om mitt lopp i år ens blir i närheten så kommer jag förmodligen bli lika fast i långdistanstriathlon som hon.

Efter 10 mil började jag känna en ordentlig energidipp medan vi stretade på i en envis motvind. Väderprognosen hade lovat regn från och till under dagen, och det hade jag klätt mig för. Men regnet kom aldrig, istället blev det väldigt varmt. Jag svettades mer än vanligt, och kände hur energinivåerna sjönk. Men när vi närmade oss Falkenberg igen efter ungefär 14 mil hade jag samlat ihop min motvindsfrustration och slängt den all världens väg. För tusan, jag var ute och cyklade i ett fantastiskt vackert landskap ihop med en jättehärlig ny kompis - då kan man inte hänga läpp över lite motvind och trötthet!

Vindögd Therese och strålande Lina efter 14 mil cykel...

Lina och jag skiljdes åt i Falkenberg igen, och jag fick ta mig an de sista fyra milen hem till Halmstad själv. Jag började med att stanna till hos världens mesta och bästa matinspiratör Lisa som nyligen blivit med prästgård i Skrea utanför Falkenberg. Hon mötte mig i renoveringskaoset i det otroligt vackra huset med vinbärskaka och rabarberkaka. Och vattenmelon. Jag fick hejda mig själv för att inte hugga in på melonen innan hon hunnit skära upp den, för hjälp vad törstig jag var.

Mmmm...

Stilton var på lekhumör

Superfika med Lisa!

Efter en skön fikastund i solen hos Lisa gav jag mig av hemåt. Vinden hade inte mojnat det minsta, och de sista drygt fyra milen blev rätt tunga. Men mot slutet räknade jag ner kilometrarna och fylldes av känslan av att vara stark och odödlig. Arton mil cykel är inte fy skam. Jag tänkte på Kalmar, och på att när jag cyklat mina arton mil där skulle jag inte ha särskilt mycket kvar innan jag klarat mitt mål. Tanken skickade rysningar ner genom hela kroppen. Jag längtar så efter den 18:e augusti!

Tack Lina för en fantastisk dag! Jag tror inte att jag hade stått ut med den där motvinden om det inte hade varit för dig!