Ledsen löpare (men glad cyklist)

"Igår struttade jag ut genom dörren, redo för en mil lätt distans på stigar och vägar dit mina fötter styrde mig. Men jag kom inte så långt. Efter knappt två kilometer stannade min kropp. Tvärstopp. Inte en meter till. Smärtan var olidlig...."

Åh vad jag önskar att det där bara var en fiktiv inledning till en bok. Om det hade varit det så hade löparen genomlidit helvetets alla kval till en början och kanske funderat på att överge löpningen, men så hade point of no return kommit där löparen inser att nä, det är värt att kämpa för den här fantastiska friheten som löpningen ger, och så hade hen slitit med styrketräning, smärtsam stötvågsbehandling och långsam stegring av löpmängden - och till slut hade slitet belönat sig och löparen hade sprungit Stockholm marathon på rekordtid och sedan sprungit lyckligt i resten av sitt liv.

Det jobbiga är att det inte är en fiktiv historia. Det är min historia. Och då är utgången lite mer oviss.

Jag har ont i foten. På utsidans undersida, om du förstår vad jag menar. På motsatt sida hålfoten. Det gör inte ont när jag går på tå, men det gör ont i varje steg när jag springer. När jag sätter ner foten. När jag böjer foten. Och det är ingen mild smärta, det är som att någon hugger in en kniv och vrider om.

Med gråten i halsen avbröt jag mitt löppass igår och gick istället till gymmet och rev av en improviserad cirkel som fick magmusklerna att darra. Jag ställde in min medverkan som pacer på TEC i helgen och har istället bestämt mig för att ägna mig åt att att funktionära på heltid. Blanda dricka. Servera våfflor. Ja, vad det nu kommer behövas hjälp med.

Snart ska jag ringa min naprapat och be om tröst och hjälp. Och sen ska jag titta ut lite mer genom fönstret och längta efter eftermiddagens cykelpass. Solen skiner, och jag är mitt i löparmisären så lycklig över att jag kan cykla.

Dumma jäkla fötter.