Utan mina andetag...

...plaskar jag runt i den här bassängen. Tredje simpasset för veckan avklarat. Om man nu ens kan kalla det simpass när allt jag gör är att andas in, hitta flytläge, paddla på så gott det går på mitt enda andetag, andas in vatten, frusta och fräsa, paddla vidare, simma in i väggen. Och sen en paus vid kortänden på bassängen tills jag vågar ge mig på det igen.

Det är väl konstigt det här med andningen. I fredags hittade jag det. Ett enda litet andetag som kändes perfekt. Det var som en uppenbarelse - just det, så HÄR ska det gå till! hann jag tänka innan jag tappade bort mig totalt medan jag försökte komma på vad det var jag egentligen hade gjort. Sen försökte jag förgäves härma mitt andetag, utan framgång.

Idag fortsatte jag härmeriet. Fick till ett par hyfsade längder. Efter fyrtiofem minuter gick jag upp ur bassängen som då var tömd på vatten. Det jag inte hade svalt under mina sjutusen kallsupar hade jag puttat in i öronen.

Men en dag, mina vänner, en dag ska jag bli simmare också. Hittade för övrigt en fellow järnman in spe vid bassängkanten. Per hette han. Han var maratonlöpare ut i fingerspetsarna. Efter fem veckors simträning ägnade han sig nu åt vändningar. Tänk vilken lycka. Jag längtar till om fem veckor när jag får träna på vändningar.

Tills dess, en favorit i repris. Therese tar på sig simglasögon - stillbildsversionen: