Therese - Göta älvbron: 1-1

Tänk vad mycket ett års löpträning gör. Förra året satt jag och drömde om 1.55 inför Göteborgsvarvet. Igår fick jag hålla tillbaks allt vad tygen höll för att inte springa massvis med minuter under 1.55. Förra året slutade också i besvikelse på grund av värmen och ett riktigt skitlopp, i år sprang jag med ett leende och älskade varenda meter längs den blå linjen.

Det är ju så att Göteborgsvarvet var något som dök upp väldigt sent i min planering. Eftersom Stockholm marathon är försommarens viktigaste utmaning så tänkte jag först inte springa Varvet, men så fick jag möjlighet att göra det ändå, och jag kunde inte låta bli. Men tanken var att inte ta ut mig helt, utan njuta av en härlig dag, springandes i min favoritstad.

Och just så blev det. Tänkte lägga mig nånstans runt 5.25 i kilometertid, ungefär femton-tjugo sekunder långsammare än jag skulle sprungit om jag hade kört på för fullt. Det gick sådär till en början, för det är bannemig svårt att springa långsammare än man vet att man klarar av. Särskilt i ett sånt här lopp där stämningen är så hög och man blir så peppad både av medlöpare och publik. Men jag hittade ett skönt flyt, och det var verkligen en underbar känsla att springa det här loppet utan prestationskrav. Jag kunde njuta av festen liksom.

Förra året var Göta älvbron som Mount Everest för mig. Jag kunde inte för mitt liv begripa hur jag skulle ta mig över. I år sprang jag med lätta steg förbi jättemånga människor på väg upp, och kände mig aldrig trött. Och det var en sån seger att passera högsta punkten på bron och veta att i år var det jag som bestämde!

Jag fick egentligen bara en enda liten dipp, och det var uppför Avenyn och runt Götaplatsen. Men där är det ju så kort bit kvar, så det kändes aldrig särskilt jobbigt. Rullade vidare längs Vasagatan, highfiveade varenda unge och försökte öka sista kilometrarna och kände sån otrolig löparglädje när jag studsade upp på gångbron över Dag Hammarskiöldsleden och in i Slottsskogen igen. Anade att jag skulle kunna komma in på Slottskogsvallen på prick 1.55 om jag ökade litelite, så det gjorde jag. Det kändes som att det inte var en enda människa som passerade mig från 19k till mål, snarare var det jag som rusade förbi massvis med människor. Och sen kom det, målet. 1.54.46 stannade klockan på, och jag kunde inte varit mer nöjd med min dag. Visst var jag trött, men inte tröttare än att jag kände att nästa halvmara jag springer, då är det PB som gäller. Under 1.50 ska jag i år, så är det bara.

Tack fantastiska Göteborg för en underbar löpardag!