Hoppsan, det blev visst ett nytt pers ändå

Ibland får man skämmas. Eller åtminstone ta tillbaka allt man sagt och hävda motsatsen.

Jag sprang lite fort igår. Min stillsamma förhoppning är nu att det inte ska föra något ont med sig, men jag kunde inte låta bli. Det kändes så bra att ligga där nånstans runt 4.30 och tuffa fram. Och det där var en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva. 4.30-tempo liksom. Så snabbt har jag aldrig tidigare sprungit längre än en kilometer i taget.

Men okej då, jag ljuger om jag säger att benen var pigga och glada ända in i mål. De lade snarare av när jag passerade 4k och varenda liten kvadratmillimeter av min kropp bönade och bad om nåd. Men då var det så dags. Man slutar ju inte kuta när det är en kilometer kvar till mål. Så mina stumma stockar till ben fick finna sig i att fortsätta med exakt det de gjorde, och plötsligt såg jag mållinjen. Klockan tickade sakta mot 23.00 och jag fick plocka fram det tjockaste pannbenet jag har för att öka tempot sista tvåhundra meterna. Man kommer inte på fel sida om minuten, så är det bara.

Klockan stannade på 22.57 när jag passerade mållinjen, och jag behöver nog knappt säga att jag är stolt, nöjd och jävligt glad över mitt nya pers. Förra gången jag tävlade på 5k hade jag nåt på 25 minuter. Du fattar! Sen kan man ju skita högaktningsfullt i att Vårruset bara är ett kalaslopp där inga tider räknas och registreras någonstans, för i min värld räknas 22.57 i allra högsta grad.

Rusig Therese.