När jag började springa förra året kom jag ganska snabbt i kontakt med något som jag tyckte var helt galet, nämligen ultra. Jag träffade Mattias Bramstång som skulle springa Transeurope footrace. Jag tyckte att det lät helt jäkla sjukt, men fascinerades samtidigt. Själv hade jag just lärt mig springa fyra kilometer sammanhängande, och här skulle ett gäng löpare under 64 dagar springa 450 mil. Vansinne!
Men det var något med Mattias blick, och med hans sätt att prata om sina löparäventyr. Jag ville också se ut sådär när jag berättade om hur det var att springa!
Jag började läsa en massa historier från ultralopp och träffade fler och fler människor som sprang längre än maraton. Och det som de hade gemensamt var dels ett lugn. Det var liksom ingen stress. Man skulle ta sig så långt till fots att det liksom inte var någon mening med att skynda sig.
En annan sak de hade gemensamt var sättet att se på vad som är möjligt och omöjligt. Eller, rättare sagt, det var ingen som ens tänkte att saker var omöjliga. Springa 246 kilometer i ett sträck? Javisst!
Och sedan går det ju inte att komma ifrån att det är kittlande att tänka på att när man någon gång passerar maratondistansen så är man en del av en ganska liten skara. Och det är roligt att vara speciell...
Det är den tjusiga sidan av varför jag väljer ultra före maraton. Den lite tråkigare förklaringen är att jag är rädd för maratonloppen. Eller snarare så är jag rädd för hur jag kommer bli om jag ska hålla på och springa maraton. Jag har gjort maran till en jättegrej i huvudet, och jag kommer vilja springa på en bra tid. Och just nu tror jag faktiskt att en sådan satsning skulle döda min löpglädje. Nu är det ju inte så särskilt mycket längre än ett maraton jag ska springa i Uppsala på lördag, men de där åtta kilometrarna räcker för att jag ska känna lugn snarare än prestationshets.
Mattias svarade för övrigt så här på frågan "varför ultra" på forumet ultradistans.se:
Till dem som ger mig en chans brukar jag säga; att springa är att skapa. (...) Känslomässigt ger skapandet så mycket mer än mellantider och plaketter. Glädjen är ovärderlig. Känslan: ”Jag är den jag alltid velat vara”.Jag tycker att det är vackert sagt.
Att stå i ett startfält, bland likasinnade där ingen frågar varför, alla vet. Ett startfält där alla är vinnare, ingen annan personlighetstyp ställer sig på startlinjen i ett sådant här lopp. Att tänka: ”Släpp loss mig, låt mig få springa, låt mig leva, låt mig flyga.”
Därför.
Efter dagens fartlekande milpass uppe på Galgberget. Trött men lycklig över att benen bär.
Varför ultra? Därför det är längre än maran,som du väl förövrigt kommer att få en tid på i Uppsala. När du gjort 50K på Lördag så vet du varför du sprang ultra,under loppet kan du få tankar om vad du gör där men dem får man slå ifrån. Det är när du gått(sprungit) i mål som du står där och tänker det här får jag göra om.
SvaraRaderaSå lycka till nu på Lördag och ta med det tjocka pannbenet.
Jag förstår dig! Är dödens sugen och velar än hit och än dit. det är mest det praktiska som stoppar.Dels har jag ett möte jag "måste" vara med på och dels är det hiskeligt tidigt! Om jag inte sover över får jag gå upp typ mitt i natten!
SvaraRaderaSen vet jag inte om mina fötter skulle bli så jätteglada på mig heller...
En sann poet den där Mattias :).
SvaraRaderaAnders: Tack! Pannbenet är nerpackat. :) Jag ser fram emot loppet så mycket att jag knappt kan koncentrera mig på något annat.
SvaraRaderaIngmarie: Och nu verkar väderprognosen inte vara på din sida heller; regn efter lunch. :( Det skulle vara kul att hitta dig på startlinjen i alla fall. :)
John: Visst är han! :D