...att
the runner is back!! Som en yster, nyförälskad tonåring kastade jag mig iväg hack i häl på klubbens snabbaste löpare när vi bestämt oss för att springa en mil runt Simlången. Jag hittar så dåligt så jag tänkte att det var lika bra att haka på för annars skulle jag hamna i Kalmar. Som en gasell flög jag fram i 4.50-tempo, åtminstone tills backarna dök upp efter 1,5k. Då blev det värre. Aldrig har Brödabacken känts mer som en vägg än i kväll
(inte för att det nånsin är lätt att ta 50 höjdmetrar på 500 meter...), och aldrig har jag varit lyckligare. Jag sprang urkasst, körde skitdumma tempoväxlingar och drog på mig mjölksyra som jag inte blev av med - men jag var så lycklig.
Jag kan springa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar