Det är märkligt med intervaller. Vid startlinjen och de första femton sekunderna på varje intervall känner jag mig oövervinnerlig. Jag vet att jag kan springa i mål och att jag kan göra det så fort som jag vill. Men så springer jag femton sekunder till och plötsligt börjar jag räkna ner istället för att tänka storartade tankar om mig själv. Jag vet att jag har kapacitet att springa 2x3x400meter med ett snitt på 1.35 på varje intervall, jag vet att jag inte kommer dö och jag vet att benen bär. Men redan efter en tredjedel av tiden flackar blicken och jag märker att hjärnan börjar leta efter ursäkter.
"Men gör det inte lite ont i vaderna?", "Borde det inte kännas på ett annat sätt i låren?", "Varför gör jag det här, egentligen? Jag ska ju bli uthållig, inte snabb!" tänker hjärnan och försöker sten för sten bryta ner min benhårda övertygelse om att jag faktiskt älskar banintervaller. För det gör jag ju. I alla fall under femton sekunder av varje intervall. Men det är ett jäkla jobb att försöka stå emot hjärnans manipulerande och mixtrande och bara springa vidare. Men lyckan är lika stort varje gång jag passerar mållinjen utan att vika mig.
(Och jo, man får springa på Fredriksskans IP. Bara man står ut med friidrottande tonåringar som släpar fötterna efter sig och gärna ställer ifrån sig sina skor här och där på banorna...)
Den vackra, röda tartanen som mina fötter älskar... Bilden är lånad från kalmar.se
Bra där!
SvaraRadera