74

Hejdå Sverige på ett tag! Håll tummarna för att jag kommer tillbaka hel och hållen.

73

Fatta! Sista dagen på jobbet på över två veckor!! Men det här med branta backar i Alperna har liksom satt sig på mitt huvud nu. Jag drömmer så märkligt. Häromnatten drömde jag skumma saker om komikern Tobias Persson, det var nåt om en labyrint och vattenpipor. Och inatt drömde jag att J åkte före mig till flygplatsen, för jag skulle bara. Så jag tog bussen en stund senare. Det var bara det att jag glömde min väska, så jag var tvungen att hoppa av mitt ute i obygden och försöka få lift tillbaka till stan. Och det fick jag, typ. Eller i alla fall till nåt tonårsnäste där mina liftgivare skulle hålla på och äta mat och ha sig. Så jag blev superstressad, och då kom en av killarna i gänget på att de ju hade ett alternativt färdmedel stående i en garderob. Det visade sig vara en burliknande flygande stol, kändes inte helt stabilt. Men det var ju inte mycket att be för; bara att tacka och ta emot och sätta igång stolhelvetet. Så jag flög längs kusten men tog fel på stad och hamnade i Falkenberg på nån jävla blomsteraffär. Sen gick planet och jag fick aldrig åka till Österrike.

Sjuuukt jobbigt.

En annan sak jag drömde var att det plötsligt kommer intassandes ett gäng filbunkelugna människor jag aldrig sett förut på redaktionen. De tecknar till oss att följa efter, och så leder de oss in till ett madrassklätt och smått ljudisolerat rum. Därinifrån hör vi bara dämpade dunsar och vrål, och vi har ingen aning om vad som händer förrän nåt ljushuvud kommer på den briljanta idén att slå på tv:n. Då visar det sig att nåt slags monster var löst i stan, och på väg mot oss. Kanske en licensbetalare som lessnat på nåt vis? Ja inte vet jag. Vi satt där och ruttnade i det dära skyddsrummet hur som helst, medan män i skyddskläder kommer in med jämna mellanrum för att säga kryptiska saker.

Hujedamig alltså.

72

Jag har försökt vara vuxen och lugn och inte hetsa upp mig. Men nu får det fan vara nog. Hur i hela friden kan det vara så att 99 procent av Sveriges befolkning inte vet vad som är skillnaden på en cykelbana och en gångbana? Om du sitter som ett frågetecken just nu så kan jag ju upplysa dig:

MAN CYKLAR PÅ EN CYKELBANA OCH GÅR PÅ EN GÅNGBANA.

Inte tvärtom.

Så, förihelvete, alla ni flanörer, promenerare, gångare, stresssmåspringare; håll er ur vägen från mig när jag kommer cyklandes. Och ge fan i att ge mig onda ögat när jag plingar på er för att ni ska flytta er från min väg. Och slå upp GÅNGBANA i en ordlista, ni kan även testa att ringa typ Vägverket eller närmsta trafikskola och be dem beskriva hur en skylt för gångbana respektive cyklbana ser ut, och sen kan ni ge er ut på en liten promenad och studera hur dessa skyltar ter sig i verkligheten. Kanske får ni en liten uppenbarelse. Kanske slutar ni vandra i flock där jag ska cykla.

71

Ytterligare en anledning att gilla Fever Ray: Tröjorna som säljs vid spelningarna är klimatsmarta!

70

(Bild lånad från gp.se)

Alltså. Det finns nog ingen coolare människa än Karin Dreijer i hela världen. Det går liksom inte att beskriva gårdagkvällens spelning. Den var helt sinnessjuk. Att ljudbilden var rätt rutten på inledande If I had a heart hade liksom ingen betydelse när Dreijer traskar in på scenen klädd i nån slags medicinman/myskoxe-utstyrsel som kunde få Chewbacca att gråta av glädje. Och att jag fortfarande trots över två månader i sällskap med Fever Rays platta inte riktigt fått grepp om alla låtar utan mer betraktar den som ett enda sammanhängande ljudlandskap än enskilda spår blev rätt tydligt under spelningen; jag hade svårt att skilja på låtarna. Men det hade inte heller nån betydelse, för det här var egentligen inte en konsert i ordets rätta bemärkelse; det var en skräcksaga. En skräcksaga som dundrade genom kroppen. Det var inte som att jag upplevde ljudet med öronen enbart, utan musiken och framför allt den monumentala basen manglade sig rätt in i kroppen på alla håll och kanter. Obehaget liksom kröp i hela kroppen under de första låtarna. Scenljuset var i stort sett obefintligt under första halvan, och det gjorde kostymerna ännu läskigare. Kontrasten till det jävligt effektiva och snygga laserljusspelet som utgick strax bakom Dreijer och fortsatte ut över våra huvuden var minst sagt stor, och det gjorde det hela bara ännu mer suggestivt. Och mitt i allt dessa mormorslampskärmar som stod utspridda på scenen och blinkade i takt. Helt stört.

Det var som att kliva in i en galen människas uppdiktade sagovärld, en värld där saker som man tror ska vara söta är förvridna och obehagliga när man kommer närmre.

Hur som helst, nåt av det bästa jag sett på bra längre. Och varje gång jag befinner mig på en spelning av det här slaget blir jag bara ännu tröttare på gitarr-gitarr-bas-trummor-tramset. Kom igen när ni hittat på nåt nytt.

69

L introducerade mig för Ladyhawke idag. Oh my god vilken cool brud! Ytterligare en anledning att minimera antalet män i skivsamlingen.

En av de få män som inte känns meningslösa i sammanhanget är Patrick Wolf. Jag längtar så jävla mycket tills han får arslet ur och gör klart den där nya skivan.

68

I feel like I wouldn't like me if I met me
I can't stop talking for fear of listening to unwelcome sound

67

Fick en liten sms-rapport från österrikiska Alperna där en kollega befinner sig just nu. Strålande sol och massa härlig snö. Och umpaumpamusik. Känns lovande. Jag längtar!

Idag har jag för övrigt fixat lite med min hårda image. Har skaffat handskar så jag kan jobba ordentligt med skivstängerna. Jag kommer se stentuff ut. Att sedan handskarna är rosa mellan fingrarna kanske drar ner coolheten något, men de är superfina.

66

Nu är jag lugn och mild som en filbunke. På sätt och vis är det nog bra att jag slutat med boxningen och börjat med combat istället, då slipper ju någon annan lida för att jag är sur och pissförbannad emellanåt.

Jag älskar tisdagsträningen. Body balance först, och det här kvartalets pass kan bli hur bra som helst känns det som, bara jag får koll på de nya grejerna som jag inte gjort förut. Samma sak med Body combat - jag gillar verkligen nya koreografin. Idag körde dessutom mina två favoritinstruktörer teamteach. Jävligt peppande och vansinnigt roligt. Men nu är jag trött som en säl och tänker somna som en sten.

65

Hm. Jag riktigt känner hur ögonen smalnar och mungiporna dras ner i ett vansinnigt bistert uttryck. Man kan väl säga att det ska bli jäääävligt skönt att slåss lite på träningen ikväll. Jag är så förbannad och less.

64

Förresten. Rätt låt vann igår. Jag är fan kär i Malena Ernman. Hon är så himla snygg och cool att jag bara dör. Även om det kanske inte var den bästa låten, bäst var Moving on. Jag är nog helt kär i Sarah Dawn Finer också, framför allt för att den låten är så satans mäktig, och för att hon gör den så himla bra. Och det var så förtvivlat spännande igår, jag har nog aldrig rest mig upp ur soffan och bitit på naglarna och kvidit medan poängen delats ut förut. När tittarnas dom över Sarah kom höll jag på och dö. Jagvar i princip övertygad om att alla småflickor skulle ha röstat på Måns Zelmerlöw eller EMD, så då blev jag så himla nöjd när Måns fick jättelåga poäng av tittarna. KAN HAN HA.

63

I förmiddags orsakade jag ett mindre asgarv över en kopp kaffe. Jag avslöjade mina Vasaloppsplaner för systrar och föräldrar, och de mottogs alltså med stor munterhet. MEN JA BJUR PÅ DE! Fan vad jag ska åka, snabbt som tusan kommer det gå.

62

Jag sitter och tänker på en midjekort turkos jacka i prasselmaterial. Och så tänker jag att jag vill ha den till ett par säckiga chinos. Sen tänker jag att jag ska leta reda på den där parasiten som sitter i mitt huvud och ändrar på allt jag tycker är snyggt. Midjekort turkos jacka?!

61

Jag upptäckte just att jag har stora, blodiga sår på min hälsena. Detta utan att ens ha använt idiotiska skavsårsskor. Någon form av felplacerad stigmata kanske? Men mig veterligen så har jag ju inte precis känt någon slags stark inlevelse i Jesu lidande, eller fått några märkliga visioner och tuggat fradga, så det kanske är något annat då.

60

Såhär såg jag ut igår. Särskilt hade jag en sån där vallgrav mitt på magen som kommer sig av att jag har så magnifika magmuskler. Och så såg jag väldigt mycket ut som snubben i bakgrunden som har slängt upp benet lite lätt i luften samtidigt som han ser sjukt avslappnad ut.

Eller ja, jag var nog lite mer som den här snubben kan jag tänka mig. Jag var på ett danspass där instruktören blandade hejvilt mellan salsa, hiphop, samba och nån slags gorillagång, och jag stod mest som ett frågetecken. Men skam den som ger sig. Det ska bannemig bli en dansstjärna av mig, för hur det än såg ut så var det förbannat roligt.

Men det jag inte fattar är hur någon kan tycka att det känns fullständigt normalt och härligt att vicka sådär på rumpan och åla runt med armarna över huvudet. Nåja. Det kanske kommer till mig också.

59

Så var man låtskrivare också. Eller ja, textförfattare och plagiatör av rang. Jag och min underbara redaktion har skapat ett mästerverk som borde kunna krossa motståndet i ESC om vi kunde få ta över Georgiens plats. Jag känner mig oerhört nöjd.

58

När man börjar rota bland coola brudar som gör bra musik så känns det alltid som att man hamnar i nån slags skattkista. Kom att tänka på Penetration och deras fantastiska one hit wonder Don't dictate. Kan vara en av mina favoritlåtar. Resten de gjorde var väl mest rätt tråkigt, men sättet som Pauline Murray sjunger på i den låten gör mig helt matt.

57

Utesändning på Sottunga sommaren 2008.

Vi hade sommarmöte på jobbet idag för att vi vanliga anställda skulle få chans att tycka till om sommarplaneringen och tablån och allt det där. Undrar om sommaren i Halmstad är lika rolig som sommaren på Åland. En del av mig tvivlar.

Den stora gästhamnen på Sottunga, en kväll i juli.

Midsommar på Åland.

56

Jag har fastnat totalt i en gammal tv-serie som jag började kolla på för flera år sedan när den gick på Tv3. Det är nästan lite pinsamt att erkänna, men det handlar om The L-word. Ibland struntar jag i att sova på eftermiddagarna för att istället hinna med ett avsnitt av denna extremt maniskt lesbiska serie. Alla knullar med alla hela tiden, och när de inte gör det så är det någon som gör slut och någon som blir manodepressiv och en stalker. Vilket visserligen egentligen är som beskrivningen av vilken skruttserie som helst.

Nåja. Vad jag skulle komma till är att seriens musikproducent har sjukt bra smak. I princip all riotgirl, brudfolk och sexelectro som gjordes då i slutet på nittitalet och början av tjugohundratalet finns med, och det är ju inte fy skam. Igår fick det mig att återupptäcka tvillingsystrarna Tegan and Sara. Jag fick ett recensionsex av deras fjärde platta So jelaous för fem år sen och tyckte väl att den var sådär från början. Men med tiden fastnade den som klister, och jag blev helt besatt av I wouldn't like me och Where does the good go. Och de är lika bra idag upptäckte jag när jag rotade fram plattan i min osorterade (och numera också pinsamt olyssnade efter att Spotify dök upp på min himmel) skivsamling.

Vilket leder mig fram till ungefär samma slutsats som jag försöker trumma in i alla människor som vill få mig att upptäcka Ulf Lundells, Neil Youngs eller (fyll i valfri gubbtrött rockidiot)s "storhet": Jag behöver inga gubbar när det finns skitbra, ursnygga och coola brudar.

55

Igår ringde vi Gud. Alltså i programmet jag jobbar med. Vi bad henne hjälpa Drott som just då inte vunnit en enda match i år, och som det såg ut att gå åt helvete för. Det ser fortfarande lite mörkt ut för laget, men de vann i alla fall mot Trelleborg senare på kvällen. Gud bor tydligen i Holland, för dit går telefonnumret. Och om hon nu kan ägna sig åt handbollsmatcher i Halmstad så kanske hon kan fixa lite åt mig också.

Önskelista:

1. Lite mer energi. Jag känner mig orkeslös som en klubbad padda.
2. Tjusigt hår och långa ögonfransar. Imorn ska jag bli fotad. Jag blev fotad ett par veckor sedan, men de bilderna blev inte bra så nu ska vi ta nya. Och då skulle det passa att bli lite snyggare en stund.
3. En knapp som man kan stänga av öronen med. Jag orkar inte med pladder idag.

54

Och när tänker vintern ta slut egentligen?

53

När jag var hos N på Åland fastnade vi av en slump i Jacob Frösséns dokumentärfilm om Olle Ljungström på svtplay.se. Och jävlar alltså, det är fan en av de snyggaste dokumentärer jag sett på bra länge. Den mannen är helt strålande på att uttrycka sig, det finns ögonblick i filmen som är så klockrena att man blir helt matt eller skrattar av förvåning. Har du en timme över så kolla för fan.

52

Det är något konstigt med mig. Jag orkar ingenting. Jag som brukar vara störtpepp på att köra dubbelpass med världens skönaste instruktör på tisdagar, men idag kände jag mig bara matt. Orkade knappt med ett pass. Känner mig lite vilse i min egen vardag. Nåja.

Just nu sitter jag bara och längtar efter ett par sinnessjuka skor. Ju bättre jag blir på att traska runt i högklackat, desto högre vill jag att de ska vara. Så nu kan jag tänka mig de här eller typ de här. Ge mig!

51

Det är inte sant. Jag har varit hemma i tio minuter och är redan less på det. Grannjäveln har dragit igång sitt förbannade skrikande och musikspelande igen efter två veckors lugn. Och på en ännu mer outhärdlig nivå. Jag måste ut härifrån.

50

Nellan och jag vi är goda vänner...

Det var för övrigt schysst att hänga lite på ön igen. Allt var ungefär som vanligt och allra roligast var att intensivumgås med Nellan. Vi rusade hem från middagen vi var på och såg på Melodifestivalen i onyktert tillstånd, vilket medföljde att vi hade väldigt bestämda åsikter om alla låtar, trots att vi egentligen missade de fem första framträdandena och bara såg snabbreprisversionerna av alla utom Sarah Dawn Finer, Next 3 och Malena Ernman. Jag tyckte till exempel att Star Pilots var en klockren Globenlåt (trots plagiatvarning, den lät ju exakt som Waiting for a star!), att Agnes var bättre än väntat, att Next 3 var skrikochpanikkatastrof, att Susanne Alfvengren var kräkdålig, att Anna Sahlene och hennes norska kompis var platt och trist, att Sarah DF hade stora bröst och att Malena Ernman kommer vinna hela Melodifestivalen, och säkert i Moskva också. Sen igår när vi inte orkade röra oss mer än mellan soffan och köket hemma hos Nellan så passade vi på att kolla reprisen på det hela för att se om det verkligen var som vi så stensäkert tänkte på lördagkvällen. Då visade det sig att det mest tilltalande med Agnes var hennes coola guldpaljettcatsuit, att Star Pilots var rätt ospeciella, att Alfvengrens låt inte riktigt förtjänade att bli så tvärsågad och att Anna Sahlene och Maria Haukaas Storeng hade en rätt svängig låt. Och framför allt att Sarah Dawn Finer borde vinna i Globen. Eller möjligen Malena Ernman. För även om den lät typ exakt som Vincero fast på franska så var det ju ett helt strålande framträdande av en supercool kvinna. Och det mest utmärkande bidraget. Och eftersom hon sjöng bättre när hon framförde låten andra gången så har jag stora förhoppningar om att det kommer låta helt fantastiskt i Globen.

49

Sådärja. Nu är jag på väg hem igen.

Helgens märkligaste (och roligaste) uttalanden:

"Jag är så stolt att jag är kurd!" Nellan under Darins framträdande på Melodifestivalen. Nellan är inte kurd.

"Jag ber om ursäkt för att jag har förolämpat dig!", följt av en lite för intim kram och en puss på kinden. Jim på Arken. Första gången vi sågs sa han att jag var en kossa. I hans ögon var det tydligen en komplimang. Jag vet inte hur folk är i Österbotten och Närpes, men det kan ju hända att det är fint att vara en kossa där. Hur som helst var det ju typ två och ett halvt år sedan det hände, och efter att han fattade att jag tog illa upp så har han bett om ursäkt tusen gånger, vilket man ju kan tycka räcker. Men det märkligaste av allt var nog ändå att han tycker att det känns helt naturligt att pussa mig på kinden.