70

(Bild lånad från gp.se)

Alltså. Det finns nog ingen coolare människa än Karin Dreijer i hela världen. Det går liksom inte att beskriva gårdagkvällens spelning. Den var helt sinnessjuk. Att ljudbilden var rätt rutten på inledande If I had a heart hade liksom ingen betydelse när Dreijer traskar in på scenen klädd i nån slags medicinman/myskoxe-utstyrsel som kunde få Chewbacca att gråta av glädje. Och att jag fortfarande trots över två månader i sällskap med Fever Rays platta inte riktigt fått grepp om alla låtar utan mer betraktar den som ett enda sammanhängande ljudlandskap än enskilda spår blev rätt tydligt under spelningen; jag hade svårt att skilja på låtarna. Men det hade inte heller nån betydelse, för det här var egentligen inte en konsert i ordets rätta bemärkelse; det var en skräcksaga. En skräcksaga som dundrade genom kroppen. Det var inte som att jag upplevde ljudet med öronen enbart, utan musiken och framför allt den monumentala basen manglade sig rätt in i kroppen på alla håll och kanter. Obehaget liksom kröp i hela kroppen under de första låtarna. Scenljuset var i stort sett obefintligt under första halvan, och det gjorde kostymerna ännu läskigare. Kontrasten till det jävligt effektiva och snygga laserljusspelet som utgick strax bakom Dreijer och fortsatte ut över våra huvuden var minst sagt stor, och det gjorde det hela bara ännu mer suggestivt. Och mitt i allt dessa mormorslampskärmar som stod utspridda på scenen och blinkade i takt. Helt stört.

Det var som att kliva in i en galen människas uppdiktade sagovärld, en värld där saker som man tror ska vara söta är förvridna och obehagliga när man kommer närmre.

Hur som helst, nåt av det bästa jag sett på bra längre. Och varje gång jag befinner mig på en spelning av det här slaget blir jag bara ännu tröttare på gitarr-gitarr-bas-trummor-tramset. Kom igen när ni hittat på nåt nytt.