Jaha, trots bristen på slav fick jag tag i en febertermometer till sist (och förresten; när det inte finns en familj i huset som man kan beklaga sig för och få en kall hand på pannan av så går det nästan lika bra att vända sig till kvinnorna på Apoteket. De tittar bekymrat på en, frågar hur det är fatt och ställer saker och ting tillrätta på ett alldeles bedårande sätt), och när den visade 36,6 borde jag känt lättnad med tanke på min skenande hysteriska rädsla för att bli sjuk eftersom det inte hinns med i mitt liv. Men nej. Istället blir jag sur över att jag är frisk och önskar mig en legitim anledning att ligga hemma och vara ynklig. Nu finns det ju inte minsta skäl för mig att ömka mig själv.