Jag lyssnar på Frida Hyvönen. Det är inte bra för hjärtat. Ända sedan jag fastnade i Once I was a serene teenage child för tre år sedan har jag aldrig riktigt kunnat släppa henne, hur sorglig hennes musik än är. Men det såklart, jag ägnar mig ju nästan uteslutande åt deppig nordisk popmusik, så varför skulle jag kunna sluta lyssna på Frida. Dessutom fick min Fridapassion ytterligare bränsle när M totalsågade Once I... utan att egentligen förklara sig närmare. Det gjorde mig sur och efter det lyssnade jag på Until death comes dygnet runt rätt länge och så fort vi pratade musik tog jag upp henne på ett eller annat sätt. (Jag fick förresten förklaringen nu för ett par veckor sedan. Det handlade om texten. Den var tydligen antingen dålig eller fånig. Eller så var den väl bara drabbande, men det ville han väl inte erkänna. För mig kom den texten som en befrielse. Den sa liksom allt om hur jag kände mig just då. Och fortfarande ibland.)

Det är vackert hur som helst.