Häromveckan blev jag kramkompis med en bekant. Alltså, vi gick från att hälsa på varandra genom att ta varandra i handen till hälsa med en kram. Och det var liksom inte riktigt jättespontant och härligt och sådär "nu känner vi varandra jättebra och vill bli hejochkram med varandra", utan snarare bottnade det i en lite tillkämpad dialog förra gången vi sågs och tog varandra i handen om att ja, nästa gång kanske vi borde kramas som hälsning. Detta eftersom våra gemensamma bekanta som var med ju faktiskt var hejochkram med oss båda, och det blev liksom lite pinsamt alltihop. Så nu var det ju oundvikligt att vi skulle kramas den här gången. Vi konstaterade att ja, okej, vi skulle ju bli kramkompisar hehe, och sen kramades vi sådär som man gör med folk man egentligen inte vill vara fysisk med, alltså, med en hand och lite stelt.

Och jag har inte kunnat släppa det här sedan dess. Va fan liksom, jag har inget emot min bekant, tvärtom så tycker jag väldigt bra om henne. Men jag känner henne egentligen inte mer än som nån slags legend, för flera av mina andra kompisar känner henne och tycker hon är underbar. Och var någonstans i den beskrivningen finns belägg för att flytta upp henne på min hejochkram-lista?

Jag har inte så många på min hejochkram-lista, mende som finns där kramar jag gärna, ofta och hårt. Fast nu känner jag att det har blivit lite fel.

Jag kom att tänka på det här när jag läste på mitt så kallade favoritrelationsforum på Aftonbladet, Wendela. Terri Herrara Eriksson satte ord på mina tankar, och jag tänker härmed vägra kramas med folk som jag inte alls vill kramas med.