Therese springer

Dokumentär om stakningsteknik

2012-01-30T18:29:00.000+01:00

Om man blev bra på skidåkning bara av att studera teknik på film så skulle jag vara mästare nu. Jag har ägnat en lång stund åt att glo på olika youtubeklipp för att reda ut hur det egentligen är med den där stakningen. Å ena sidan säger folk att man ska sätta i spetsarna så nära bindningen som möjligt. Å andra sidan säger andra att nä, det viktiga är att du sätter i stavarna rakt uppifrån och ser till att hänga ordentligt med överkroppen.

Hur som helst. Medan jag satt där i godan ro och youtubade så snubblade jag över en helt märklig trailer som du kan se här ovanför. Hallå, är det liksom sant? Har någon på riktigt producerat 49 minuter dokumentär om enbart stakning? "Den största filmproduktionen om stakning som någonsin gjorts". Jo jag tackar jag.

Och av någon märklig anledning känns det helt rimligt att klicka hem ett ex. 49 minuter om stakning till fredagsmyset? Oh yes. Give me!

Kan man ha en cykel i vardagsrummet?

2012-01-30T14:56:00.003+01:00

Medan halsontet lämnar kroppen ägnar jag mig åt träningsrelaterad inredning. Jag lånade en trainer av en klubbkompis häromdagen. Har inte hunnit testa den ännu eftersom jag haft fullt upp. Idag hade jag tänkt ta en första provtur, men jag får nöja mig med att sätta fast cykeln och beskåda mästerverket. Tycker nog att den passar riktigt bra in med resten av vardagsrumsinredningen måste jag säga. Bakom cykeln står det en treskärmad golvlampa som man kan rikta åt lite olika håll. Känns givet att åtminstone en av lamporna ska riktas mot min hjulförsedda snygging när mörkret faller...

När jag ändå är inne på inredning. När man nu måste förvara cykeln inne i lägenheten eftersom man inte har ett stort hus på landet med hobbyrum och diverse biutrymmen så måste man ju hitta på en bra lösning. Hittills har den stått på golvet bredvid matsalsbordet och jag har behövt rulla in den i ett annat rum när vi haft gäster. Känns onödigt stökigt. Om jag fick bestämma helt själv skulle jag bygga nån slags hänganordning på väggen som var enkel att sätta fast cykeln på så att det var lätt att sätta dit den efter tvätt och torkning, och lätt att plocka ner den igen när det är dags att ge sig ut och cykla. Hittade en underhållande tråd på temat på Happy MTB igår och kan konstatera att det inom cykelvärlden verkar finnas väldigt många medelålders män med väldigt "oförstående" flickvänner. Eller så är det bara så att de väldigt många männen har väldigt många cyklar och väldigt liten förståelse för att andra kan tycka att det inte är jätteroligt med cyklar överallt...

Inställt pga sjukdom

2012-01-29T10:02:00.000+01:00

Idag var dagen då jag skulle få revansch i Ryfors strax utanför Mullsjö. Stråkenloppet var mitt livs första seedningslopp när jag körde det i januari 2010, och det var en riktigt jävlig upplevelse. Men till årets lopp hade jag hunnit hämta mig (eller ja, för tusan, jag hämtade mig förstås rätt fort och sedan dess har jag åkt ett och annat långlopp och njutit av många mil på tävling...) och blivit sugen på att köra igen.

I år skulle det inte bli samma bana som sist jag åkte, då var det snö i överflöd och arrangörerna kunde spåra 21 kilometer som kördes två varv. I år har de i stället skottat ihop 8,5 kilometer på en golfbana, och det blir således fem varv att forcera. Och varje varv börjar med en backe på 50 höjdmeter...

Men jag står inte på startlinjen i Ryfors idag. Jag har nämligen gått och skaffat mig halsont. Känns ruskigt tråkigt, för jag var så laddad för att köra loppet. Men det är inte värt att riskera något. Om jag vilar och tar det lugnt idag och i morgon så är jag förhoppningsvis pigg och glad i slutet på veckan. Då bär det av till Orsa för en veckas träningsläger, och då har jag verkligen inte lust att vara sjuk. Så håll tummarna för att det här går över fort!

Efter målgång 2010. Nöjd över att äntligen ha besegrat de där spåren...

Ny vänner i skohyllan (och i löpspåret)

2012-01-27T16:02:00.001+01:00

Idag är jag som ett litet barn på julafton. Jag har nämligen varit och hämtat paket!

Jag har gått och dragit ut på köpet av nya mängdlöparskor eftersom jag i ärlighetens namn inte springer särskilt mycket nuförtiden. Då spelar det liksom ingen roll att de båda mängdskor som står i skohyllan knappt har tillstymmelse till mönster kvar på sulan, det känns ändå lite onödigt då med skor som det är meningen att man ska nöta mil i.

Men nu kan jag springa igen. Och att jag kan det beror på att jag verkligen satsat på min rehab. Jag har gjort mina urtråkiga knäböj, jag har övat på dynamiska utfall och jag har rullat omkring på min rulle. Den ihärdigheten förtjänar en belöning. Så nu säger jag därför hej och välkommen till:

Asics Gel DS Sky speed 2! En sko som till stora delar liknar DS Trainer, men som inte har någon pronationskil. Nu tycker jag visserligen att pronationsstödet i DS Trainer knappt märks, men eftersom jag inte behöver pronationsstöd så är det ju rätt meningslöst ändå. Och den stora skillnaden är att hälkappan på Sky speed ser ut ungefär som på gamla DS Trainer, det vill säga från nummer 15 och tidigare. Från och med nummer 16 gjorde Asics en förändring som inte mina fötter tycker om särskilt mycket. Så det ska bli sjukt roligt att prova hur de här känns i löpspåret!

Fira Löpningens dag i Halmstad

2012-01-26T18:10:00.000+01:00

Så är det äntligen dags! För tredje året firar vi den fantastiska träningsformen löpning. Och vi gör det på Löpningens dag som i år infaller den 4 februari, det vill säga första lördagen i februari.

Plats: Vid fontänen i Norre katts park, Halmstad
Tid: Kl 10 lördagen den 4 februari
Runda: Laxaloppetbanan (5km). Vi springer så länge vi har lust, ett eller flera varv. Och alla kan följa med oavsett nivå! Vi lämnar ingen efter oss.

Det är bara att dyka upp, och har du några frågor eller funderingar så är det bara att höra av dig! Mejla eller skriv en kommentar.

Såhär såg det ut i Halmstad förra året när vi firade. Då hade våren kommit till stan.

Löpning som andningshål

2012-01-25T22:04:00.001+01:00

Jag är iväg på jobbresa i Stockholm, och en sak slog mig imorse när jag var ute och sprang. I vanliga fall brukar jag tycka att det är lite trist att andra löpare inte hälsar eller glor ner i marken när man möts, men idag förstod jag plötsligt varför en del gör så. De vill ju vara ifred! Kanske en alldeles självklar insikt och nåt jag borde fattat för längesedan. Men det var först nu när jag själv verkligen kände att jag ville stänga ute resten av världen och vara helt och hållet ensam med mina tankar som jag fattade grejen. Behöver man löpningen som ett andningshål så måste man få vara ifred. Så förlåt alla löpare som jag gett arga ögat när ni inte hälsat glatt på mig förut!

En annan sak som jag kommit på är en smart, reseanpassad löparknämassagepryl. Måste bara testa funktionaliteten först, sen ska jag berätta.

Än slank hon hit, än slank hon dit...

2012-01-23T21:26:00.003+01:00

Jag har skidat lite idag. Vi var typ sju personer som harvade fram och tillbaks på spåren på myren, och det var lika sjukt fantastiskt som igår. Jag älskar verkligen att åka skidor! Körde på samma koncept som igår med skejtskidor och ingen fästvalla och stakade järnet. Men så händer det. Jag trillar omkull. Gärna i princip stillastående, i det enda lilla ögonblick då jag tänker på något annat. Och jag undrar:

Varför i hela friden ska man ramla omkull just när en av Hallands bästa skidåkarkvinnor med lovande skidåkarson kommer runt kröken just i tid för att se mig dratta på ändan? Jag ramlar åt höger och vänster i princip hela tiden, vad jag än sysslar med. Jag bju'r på det. Men det är ändå lite typiskt.

På väg genom snövädret i lördags. Jag satt helt fascinerad och bara tittade på snöfallet. Jag hade nästan glömt hur det kunde se ut när snön vräkte ner.

Skidåkning på natursnö på hemmaspåren!

2012-01-22T15:20:00.000+01:00

I fredags morse när det började snöa lite lätt i Halmstad så vet jag att att jag tänkte "nämen skit också, nu kommer det ju inte gå att åka rullskidor längre!". Sen rodnade jag lite och insåg att den rätta tanken istället borde vara "jävlar, nu kanske man snart kan åka skidor på snö häromkring!".

Och idag gick det.

Långhulten. Foto: Therese.

Vi åkte iväg ett par mil inåt land, upp till Långhultamyren som ligger ett antal hundra meter högre upp än min lilla kuststad. Där är alltid mer snö än här nere, och det är lika häftigt varje gång man kommer körandes uppför backen som leder fram till den Natura 2000-skyddade myren och märker både hur temperaturen sjunker och hur snötäcket blir märkbart tjockare.

Vi hade inga förhoppningar om spår, men vi visste att snön åtminstone skulle vara packad, och det räckte för oss. Men när vi kom fram var våra fina spårare ute och körde med skotrarna, så snart hade vi så bra spår som gick att göra på den snö som kommit på den blöta och förhållandevis varma marken. Men eftersom jag inte åkt skidor tillräckligt länge för att ha hunnit degradera ett par klassiska skidor till fulskidor så valde jag att köra på skejtskidorna och enbart staka mig runt spåren.

Sagoskog! Foto: Therese.

Det kändes jättebra! I en mil. Sen blev det en kamp - skidåkarglädjen versus trötta stakningsmuskler. Och den förra vann en jordskredsseger. Satan i gatan vad roligt jag har haft det idag! Jag har känt mig superstark, jag har njutit av ett magiskt snölandskap ihop med ett helt gäng skidentusiastiska vänner och jag är så glad, så glad!

Gänget! Foto: Jesper.

Skidglädje. Foto: Jesper.

Snubben till vänster brukar vara ungefär sju gånger starkare än jag. Men idag var det jag som var starkast i stakningen! I alla fall i de första sju kilometrarna... Foto: Therese.

Misärskidor

2012-01-20T17:39:00.001+01:00

Nä. Jag skojar bara. Jag har ju trots allt åkt skidor på snö utan att behöva åka sju miljoner mil tvärs över hela landet. Då spelar det ingen roll att fästet var askasst eftersom jag inte orkade kladda med klister utan valde VR45 och sen inte orkade trycka ifrån lika mycket som den vallan krävde eftersom jag jag var trött som en gnu efter en tuff arbetsvecka.

Nu önskar jag bara att jag hade tänkt på att ta med mig skejtgrejerna. Hade varit grymt att köra lite fristil imorn. Skejt är bannemig det snyggaste man kan pyssla med.

Packa skidorna!

2012-01-20T12:04:00.002+01:00

Den lilla snö som föll över Halmstad imorse försvann snabbare än någon hann sjunga "nej se det snöar". Men i Ulricehamn däremot, där finns det snö. Och inte bara det, där finns skidspår också! Nu jäklar. Kommer inte snön till Therese så måste Therese komma till snön.

Skärmdump från skidspår.se

Mina bästa tips

2012-01-19T13:39:00.000+01:00

Det tipsas ju hit och dit i träningsbloggvärlden. Man får tips om hur man tränar effektivast, hur man bygger muskler snabbast och hur man gör för att hålla för ett marathon. Till exempel.

Jag vill förstås inte vara sämre. Så här är de - mina supertips för att livet som rullskidåkare ska bli så bra som möjligt:

1. Slipa stavspetsarna. Särskilt när du ska ut och åka på köldhård asfalt i Halmstad en helt vanlig onsdagkväll i januari. De tio minuter du sparar på att låta bli att slipa rullar snabbt iväg medan du kämpar med trubbspetsar mot stenhård, kall asfalt som i sin tur gör sitt bästa för att sabba rullet på dina skidor.

2. Ställ inte skotorkmaskinen i köket. I alla fall inte om du har tänkt använda den till dina rullskidpjäxor. Värme + inpyrd svett = inte hallondoft som sprider sig i hela lägenheten.

Ja, det var väl ungefär det. Lycka till!

Mycket seriös rullskidåkare.

Löparpepp och Rolf-Göran

2012-01-17T21:09:00.001+01:00

Det är så himla roligt att tänka på löpning just nu. När jag plötsligt kan springa igen dyker det upp så mycket roliga små grejer som jag vill göra. Plötsligt planerar jag kring Löpningens dag (lördagen den 4 februari kl 10 tänker vi fira i Halmstad! Lovar att komma med mer info snart) och filar på en liten kalender över smålopp i trakterna som jag gärna vill springa. Kanske inte satsa helhjärtat på rent resultatmässigt, men springa och njuta av.

Och för övrigt är jag ingen hästtjej och ridsport har aldrig engagerat mig så mycket. Men trots det fattar jag hur mycket jobb som ligger bakom att bli en världsryttare. Och precis som Sara blir jag skogstokig på alla hockeybufflar som yttrar sig till höger och vänster om Jerringpriset och Rolf-Göran Bengtsson. Egentligen skulle man bara tiga ihjäl dem, men jag kan bara inte låta bli att argumentera emot. För ärligt talat, den som säger att ridsport inte är riktig sport borde plocka ur hockeypucken ur huvudet och stoppa tillbaks hjärnan. Det dummaste av allt måste väl ändå vara kommentarerna om att hästen borde haft priset. Det är lika korkat som att säga att Daniel Sedins klubba skulle ha det, eller varför inte hans materialare, eller tränaren, eller lagkompisarna som fixar assistsen eller...

Heja Rolf-Göran Bengtsson, heja ridsporten och heja alla 200 000 utövare av en av Sveriges största sporter! Ni förtjänar uppmärksamheten, och jag önskar i min enfald att det här kanske är första steget till att hockey- och fotbollsmaffian fattar att Zlatan inte är allt.

Förra året var vi ett gäng som firade löpningen.

Tio smärtfria kilometrar och friskförklaring!

2012-01-16T16:14:00.002+01:00

Löpklädd i Tierp mellan Uppsala och Gävle. Ett lite annat klimat där än hemma på bästkusten - kallt och halt. Och underbart!

Man vet inte hur mycket man gillar något förrän man inte får det längre. Det är helt uppenbart under min senaste månad som nästan totalt löpfri. Efter mitt naprapatbesök idag inser jag hur jag försökt förtränga och låta bli att tänka på vad en långvarig rehabilitering av ett löparknä skulle innebära för mina planer för 2012. Det har bland annat märkts i att jag inte ens har några planer för första halvan av året. Jag har virrat runt i mörkret och inte orkat tänka längre fram än till Vasaloppet.

Men nu är det dags att tänka framåt. För vet ni - i lördags sprang jag igen. Tio kilometer. En timme. Smärtfritt! Inte minsta känning!

Var tvungen att dokumentera. Den här Forerunnern har inte klockat 10k löpning på mycket länge!

Smärtfri löpning! Tårarna trillade och jag log urfånigt sista två kilometrarna på min lilla runda. Löpning är verkligen livet, och nu när jag kommit ut på andra sidan och kan se ljuset så kommer "tänk om"-tankarna. Tänk om jag inte fått bukt med det här. Tänk om jag inte kunnat springa ordentligt inom en snar framtid. Vad hade då hänt med min Ironman?! Jag är så jäkla glad att jag förmodligen inte behöver bry mig om de dära tänk om:en.

Dessutom sa naprapat-Gabriel att nu är jag friskförklarad. Jag är mycket stabilare i höfter och knän och jag har fått en mycket jämnare styrka i höger- och vänstersidan. Jag ska fortsätta med mina utfall och enbensknäböj, och framför allt fokusera på att bli bättre på dynamiska utfall. Mina svagheter och orsakerna till att jag fick ont från första början var ju ett svagt högersäte och högerlår. Jag orkade helt enkelt inte hålla höften rak när jag sprang, utan landade med höften snett och liksom utputtad så att Tractus Iliotibialis eller ITB-senan blev utsträckt och nötte på knät. Det här måste jag jobba vidare med.

Jag vet att det kan komma bakslag, och jag är beredd på det. Och jag tänker fortsatta foamrolla och styrketräna. Jag tänker aldrig mer tillåta mig själv att belasta så fel att jag får ont.

Men, du fattar. Smärtfri löpning. Jag får hålla mig på mattan för att inte ge mig ut och springa jorden runt på en gång. Jag är så jävla lycklig.

Inte ens ett såhär läskigt underlag skrämde en nyfrälst löpare.

Rullskidssnorkkning

2012-01-13T11:54:00.001+01:00

Ju starkare man blir och ju längre man kan ta sig för egen maskin, desto onödigare känns det att åka bil. Det blir nästan som en sport att så ofta som möjligt ta sig till ställen med kolhydrater som bränsle snarare än bensin och annat dumt. Idag hade jag inte ens två timmar på mig att ta mig ungefär fem-sex mil, något som är praktiskt omöjligt på rullskidor för mig. Men jag tog mig åtminstone en bit skidandes innan jag skuttade upp på en buss som nu tar mig resten av vägen. Så var dagens träning utförd och jag har fått lite sol och frisk luft på en dag som annars mest kommer bestå av inomhusugglande.

Men "snorkkning", vad är det för ord? kanske nån vän av ordning undrar. Många av er har förstås koll på transportlöpargudinnan som gett namn åt företeelsen, men annars så finns hon här.

Och just det - gårdagens sjukkänsla gick över. Antar att det bara var kroppen som ville ha en vilodag. Idag är jag piggare!

Sjuk?

2012-01-12T17:13:00.001+01:00

Det där med att plötsligt rivstarta snösäsongen med 11 timmar skidåkning på tre och en halv dag. Är det så smart? Egentligen? Kroppen blev kanske helt totalchockad.

Jag känner mig hur som helst lite ynklig och påvägattblisjuk. Eller så är jag bara trött i största allmänhet. Jag liksom andas sådär varmt som man kan göra om man har eller är på väg att få feber. Jag tar det som ett tecken. Dagens korta löptur och simning med mina triathleter får vänta. Istället blir det varm choklad.

Fast oavsett vilket så vill jag inte ha mina skidtimmar ogjorda. Jag lever på de där snöiga dagarna fortfarande.

Actics samarbete med En svensk klassiker: VasaCirkel

2012-01-11T20:38:00.000+01:00

Jag tränar på Actic här i Halmstad. Egentligen är jag en ganska lat gymbesökare. Jag bytte gymkedja när jag flyttade till en ny lägenhet för ett par år sedan, för den nya lägenheten låg ungefär femton utfallssteg från det hära Acticgymmet. Mer än så låg inte bakom mitt val. Jo, att det hör en simhall till gymmet, det är grymt.

Men från och till ångrar jag mitt val. Som när jag inte hittar spinninginstruktörer jag gillar. Jag har liksom inte råd att prova runt, att skaffa kort på flera ställen eller att gå och träna en gång här och där till överpris. Även om jag vet att Form, Träningskompaniet och Friskis har Skiergs, nåt som jag är sjukt sugen på att testa, så väljer jag hellre att tjata på mitt eget gym att de ska skaffa såna maskiner än att prova att träna någon annanstans. Och just i den frågan verkar det som att platschefen lyssnar på mig (och ett gäng andra som också verkar ha frågat efter stakningsmaskinen) - förmodligen kommer vi få ett par maskiner inom en snar framtid.

Och konstigt vore det väl annars, nu när Actic dragit igång ett samarbete med En svensk klassisker och säger att de vill satsa på styrketräning specifik för varje gren i Klassikern. Just nu är det Vasaloppet som står i fokus. Det syns framför allt genom att det på utvalda gym finns en särskild cirkelklass som utger sig för att vara inriktad på Vasaloppet - VasaCirkel.

Den här klassen provade jag idag. Det var min första cirkelklass någonsin, och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, förutom det mest uppenbara - att vi kommer jobba i stationer i högt tempo.

Och jag konstaterade två saker:

1. Var nånstans var de grenspecifika övningarna?
2. Jag är alldeles för ohurtig för cirkelklasser.

Vi körde en blandad kompott av massa skuttande och lagom ociviliserade övningar i alldeles för kort tid (40 sekunder arbete, 20 sekunder vila/förflyttning) i två varv. Det tog typ tjugo minuter. Sen var det nån slags final med massa springande fram och tillbaka i olika varianter. Efter knappt femtio minuter var det hela över - trots att klassen skulle vara i femtiofem.

Jag kände mig mest förvirrad och lite oförstående. Varför så kort arbetstid? Och varför skulle vi skutta runt så mycket? Det kändes som att förflyttas femton år bakåt i tiden och högstadiejympa all over again. Det var dessutom väldigt lite corestyrka, något som jag påpekade för instruktören.

Men jag gillar verkligen tanken på skidåkarträning, så jag tänker ge det hela en chans till nästa vecka. Kanske hamnade jag bara i chock av att det var en helt ny form av träning för mig.

Och domen över mitt knä lyder...

2012-01-10T21:21:00.002+01:00

Alltså. Man borde inte tillåtas låta bli yoga som löpare. Jag har en gång skrutit om att jag är relativt smidig och dessutom otroligt bra på att hålla igång med yoga och annan smidighetsträning. Nu tar jag tillbaks allt jag en gång sagt och hävdar motsatsen. Man får härmed tillåtelse att kalla mig fröken kylskåp. Värst är det med mina lårbaksidor, ljumskar och insida lår. Jag fattar inte hur jag lyckats få dem så stela och korta.

Jag har alltså varit på yoga ikväll. Och jag ber rodnande kroppen om ursäkt för det långa uppehållet och lovar att ta tag i det här.

Men det var egentligen inte yogan som var det viktigaste med kvällen, utan min lilla löptur. Den skulle inte bli så lång, och den skulle avbrytas vid smärta. Medan jag tog de första trippande stegen insåg jag att jag inte hade tänkt så långt som att det skulle göra ont. Eller ja, med hjärnan hade jag ju tänkt på det, men hjärtat var helt övertygat om att det skulle gå bra. Men medan jag sprang slog det mig med full kraft. Tänk om! Jag valde genast en lite mer enslig löprunda, för om det började göra sådär ont igen skulle jag förmodligen börja grina och det ville jag göra ensam.

Så jag sprang. Fem minuter. Tio minuter. Stannade och pratade med en kompis jag mötte. Tolv minuter. Och där var knät. Eller? Ingen smärta, men en annorlunda känsla. Tänkte på Daniels ord om höften och fixade med hållningen. Känslan försvann.

Femton minuter. Lugn andning, lycklig känsla. Tjugo minuter. Mörkt. Var tog mina gatlyktor vägen? Lika bra att springa bort från min lilla ensliga stig och ut på en väg, jag ser ju ingenting. Tjugofem minuter. Känslan igen. Vad är det här? Trettio minuter. Ingen smärta, men känslan är kvar. Ska jag vända hemåt nu? Nä, jag fortsätter. Trettiofem. Stannade till på ett av mina gym och snackade med en annan kompis. Fyrtio minuter. På väg hemåt. Trött i högerbenet. Trött av att tänka och känna efter. Fyrtiofem. Trippande steg, hur var det med hållningen nu igen?

Femtio minuter. Hemma.

Har jag ont? Känns knät?

Man kan säga såhär: Det här benet springer inte ett maraton i morgon. Men det är på bättringsvägen! Naprapat-Gabriel kommer att bli stolt.

Idag ska det ske...

2012-01-10T14:17:00.001+01:00

Knät. Kom igen nu! Det är dags att bekänna färg. Är du fixat och helt igen? Eller måste jag rehabba vidare? Inte för att jag hunnit rehabba nåt värst. Jag har ju åkt skidor dagarna i ända. Idag är i alla fall dagen då jag ska springa en sväng för första gången sedan julafton. Jag är nervös och ser inte alls fram emot det. Är väl i någon slags förnekelsefas. Sitter och tänker på mina rullskidor med en lycklig suck istället. Jag älskar mina rullskidor.

Men springa var det ja. Naprapat-Gabriel har sagt att jag måste prova. Det duger inte att gå runt och vara nervös. Ut och spring!

Jag återkommer.

Tolv mil total skidlycka

2012-01-09T14:53:00.000+01:00

På skidstadion i Hemus efter tre spurtstrider mot Johan som avslutade helgens skidåkning. Jag är stark i stakningen, tillräckligt stark för att hålla undan åtminstone en av tre gånger från Johan som agerade Northug och kom avancerandes bakifrån från sextonde plats...

Jag är hemma nu. Hemma efter fyra dagars intensivt skidåkande. Kärleken till snön och åkningen fanns från första ögonblicket, diagonaltekniken kom tillbaks till mig efter ett par mil.

Gopshusgården.

Det har verkligen varit en fantastisk helg som jag kommer bära med mig i hjärtat för en lång tid framöver. Vi bodde på supercharmiga Gopshusgården där vi blev väl omhändertagna av Ingemar som kom och pysslade med brasan och snackade lite strunt titt som tätt, helt underbart. Vi var nästan ensamma i ett stort gammalt stationshus (Ingemar berättade att det byggdes för stationen i Eldris, men av någon anledning kom det aldrig dit utan ställdes av i Gopshus utan att någon skulle ha det till nåt. I några omgångar har det byggts till och om och nu är det ett underbart, familjärt litet vandrarhem.) som kändes som ett riktigt hem för några dagar.

Kontrollen i Hökberg. Väldigt märkligt att se den utan flaggor, blåbärssoppebord och trängsel. Och jag vill bara säga att om man nånsin får för sig att åka Vasaloppet baklänges så är det då man blir medveten om hur branta nerförsbackarna efter Hökberg är...

Och det var magiskt att åka på de där Vasaloppsspåren utan press och utan trängsel. Jag tittade mig omkring och konstaterade att jag verkligen inte hade någon som helst aning om hur spåren var och hur det såg ut runtomkring efter Oxberg, de sista tre milen på loppet har jag förmodligen ägnat mig åt att stirra i backen...

Men visst. Jag hann tänka både en och två gånger att de dära nio milen i mars kommer jag få sänka förväntningarna kring. Jag har ju ännu inte riktigt satt upp något mål för årets lopp, det är svårt innan man stått på skidorna för säsongen. Men jag har ju min femårsplan, där det ingår att inom fem lopp (räknat från och med 2010) så ska jag ha medalj. 2010 kom jag i mål som 512:e dam, ungefär en timme och fyrtiofem minuter från medalj. För att knipa den där medaljen är det minst topp 150 som gäller. Och när jag for runt på Vasaloppsspåret mellan Oxberg och Eldris i olika omgångar i helgen så svajade självförtroendet. Vem tror jag att jag är? Medalj, jag? Jag ska vara glad om jag kan försvara förra årets placering!

Ungefär så.

Mellan Läde och Eldris.

Men för tusan. Det är tufft att träna inför ett skidlopp när bristen på snö är så uppenbar, självklart. Men det går! Jag fortsätter min kamp för medaljen, och målet i år är att vara bättre än förra året placeringsmässigt. Som Johan krasst konstaterade - förmodligen kommer man inte bli bättre tidsmässigt och i förhållande till toppåkarna, men för alla de andra motionärerna så är ju läget detsamma, det vill säga taskigt snöläge. Så det är fortfarande en vits med att jaga placeringar.

Jag vill gärna upp ett startled innan den fjärde mars, men än så länge verkar det kanske bara bli ett seedningslopp, och det är Orsa skimarathon som jag kör efter en (förhoppningsvis) hård träningsvecka. Inte optimal uppladdning, således.

Hur som helst. Jag har åkt tolv fantastiska mil och nu är skidsäsongen ÄNTLIGEN igång på riktigt!

Nöjda efter säsongens första skidmil!

Snöskidpremiär!!!

2012-01-05T14:01:00.001+01:00

Jag har hittat snön! Den finns i Dalarna, närmare bestämt i Gopshus mellan Hökberg och Oxberg. Här är så vackert så man dör! Kul att se den här delen av Vasaloppsspåret när man är någorlunda pigg och faktiskt kan registrera omgivningen...

Första passet är åkt, och det kändes ungefär lika stabilt som ett enbent rådjur. Det är liksom bara att börja från början med diagonalåkning utan stavar och hitta tekniken igen. Det är tufft, men förbannat roligt!

Ack denna smärta!

2012-01-03T16:33:00.001+01:00

Naprapat-Gabriel har jävlats med min höft, mitt knä och mitt lår idag. Mina miljontals knäböj sen sist har resulterat i en starkare rumpa och jag känner mig stabilare i enbensknäböjen och utfallen. Men min kära ITB-sena känns spänd som en fiolsträng och det här vill Gabriel fixa med massage. Och då snackar vi inte mysmassage, vi snackar smärta som inte är av denna värld. Stundtals kändes det som ett vettigt alternativ att aldrig någonsin mer springa, bara jag inte behöver ligga där på britsen med en tumme intryckt i min gluteus maximus någon gång mer i mitt liv.

Men nä. Jag vill såklart springa många, många fler mil i mitt liv. Jag blev inte alls särskilt glad när julaftonsjoggen kändes i mitt högerknä, för tanken på att inte kunna springa är skittrist. Just nu har jag annat för mig, jag rullskidar och simmar och har det i största allmänhet hur fint som helst, men i en snar framtid vill jag kunna påbörja min marathon- och ironmansatsning ordentligt, och då är inte ett gnälligt knä något jag känner att jag vill brottas med. Så jag SKA bli bra. Så fort som möjligt. Och då får man tugga i sig helvetessmärta. Men satan i gatan vad det känns trist att tänka på löpningen just nu.

Jag har lovat Gabriel att rulla mer på min foamroller. Det är dock svårt att komma upp i lika höga nivåer av plågsamhet själv.

Starkare än någonsin förr

2012-01-02T18:39:00.001+01:00

Inspirerad dels av Fia och Gustaf som radar upp stentuffa backpass och 4x4-minutrare och dels av Johan som på nyårsaftonens grispass i minusgrader peppade mig till att tro att jag kan mer än vad jag tror om jag bara vågar ta i, så stakade jag iväg i solskenet i eftermiddags. Jag ville se vad som hände om jag vägrade ge mig när det blev tufft, om jag hela tiden tänkte på att staka tekniskt rätt och om jag verkligen gjorde mitt bästa för att få ut mesta möjliga kraft i åkningen. Det är svårt att lyckas med det när man kör själv, för då går det att fuska lite. Med någon annan bredvid mig maskar jag inte, jag vill liksom inte vara svagast och sämst. Men den här gången skulle mitt huvud få kämpa lite, tänkte jag.

Så efter ett par inledande kilometrar innehållandes uppvärmning och Högalidsbacken (femhundra meter lång och med sisådär tjugofem meters stigning) dundrade jag på. Varje gång tanken på att andas ut och ta det lugnt någon minut dök upp så stoppade jag den långt bak i huvudet och stakade istället tre snabba, hårda tag och fick upp farten en aning. På slätten kom motvinden och sidvinden en stund, men jag fokuserade på horisonten på solen långt där framme och lyckades hålla uppe farten. Jag höll mig ifrån att kolla på klockan oftare än var femte kilometer och lekte gissningsleken istället däremellan. Jag försökte gissa tempot och om jag trodde att det gick långsammare än jag tänkt mig så var det bara att ta i lite till.

När jag klockade 20 kilometer och rullade sista kilometern som gick lätt utför så hade jag åkt mina snabbaste två mil på träningshjul någonsin. Och detta utan att känna mig tröttare än vanligt! Istället var jag full av energi och helt euforisk. Jag som trodde att den här kroppen inte orkade hålla ett högre tempo än jag tidigare harvat runt i under mina distanspass! Visserligen skiljer sig underlag och väder och vind så mycket från pass till pass, så helt jämförbart är det inte. Men de blöta vägbanorna och motvinden på slätten gjorde inte passet till de mest lättåkta jag gjort.

Hur som helst är jag jävligt nöjd! Jag känner mig urstark!

Nyårsaftonsrullskidåkare i tävlingstights. Fint ska det vara.

Så var mitt 2011

2012-01-01T18:20:00.000+01:00

Året var 2011. Och jag hade tänkt springa Stockholm marathon under 4.30, åka Vasaloppet på en tid som motsvarade en placering bättre än 6800 bland herrarna och dessutom satsa mer på rullskidorna. Jag sprang på 4.05 i Stockholm och hade roligt i tre mil, så roligt att jag anmält mig också till årets lopp. I mitt livs andra Vasalopp nådde jag inte mitt mål, och hade inte riktigt lika roligt som under premiäråret, men jag vet att jag gjorde mitt bästa, och jag är full av revanschlust inför kommande års lopp.

Men det är faktiskt inte de där stora målen jag minns allra bäst av året som gått. Det här är istället vad jag tar med mig från 2011:

En liten bit av Skåne, under en liten bit av en gästgifveritur under valborgshelgen.

Ultradrömmen
2010 var året då jag sprang mitt första ultralopp. 2011 blev det ingen målgång i mitt andra, Markusloppet, men däremot sprang jag 7 mil i Skåne mellan några fantastiska gästgiverimåltider tillsammans med underbara människor.

För Världens barn genom Halland

Och några månader senare, nervös men lycklig, stod jag redo att springa ett välgörenhetsrace på då obestämd distans tillsammans med Susanne Johansson. Jag hade någon månad tidigare fått en infall att lova att springa några meter per samtal vi fick in till P4 Hallands insamlingstelefonnummer till Världens barn. Det slutade med att vi fick springa sju mil genom ett soligt Halland, ivrigt påhejade av medmänniskor som gav oss mat och kramar längs vägen. Och jag kommer minnas den 13 oktober i resten av mitt liv.

Sjukt peppad under Göteborgsvarvet.

De lyckliga loppen
Trots undertiteln på den här bloggen gillar jag att springa fort också, i alla fall ibland. Jag kämpade med målet sub 48 minuter på milen under sommaren, och sprang ett Varbergslopp som inte gick som jag ville. Grispassen och långintervallerna som behövde springas för att jag skulle bli snabb kände jag en otrolig hatkärlek till, och sen plötsligt så sprang jag Falkenbergs stadslopp med en helt otrolig känsla i kroppen. Det var ett riktigt drömlopp, där benen kändes lätta och starka, och där inte ens min hjärna lyckades bråka ner mig. Och jag klarade sub48 med god marginal.

Men det är inte bara persloppen jag minns. Mitt halvmarapers satte jag i augusti i Halmstad, men det är känslan från Göteborgsvarvet jag tar med mig in i 2012. Det var ett lopp som kom in i min planering sent och som jag inte fick persa på eftersom jag hade Stockholm marathon helgen efter. Så jag sprang långt under max och njöt av varenda steg. Det var så roligt att jag undrar om det inte är just så man ska springa, alltid.

Skadorna
Men som alltid är det något som krånglar. Redan i början av sommaren fick jag känning i min högra höft, och jag bestämde mig för att ta tag i det ordentligt efter att ha fått en möjlig orsak till det onda under en sväng till Skåne. Jag körde Myrtlrutinen efter varje träningspass, och kände mig starkare och stabilare efter någon månad. Men sen glömde jag liksom bort de där höft- och sätesövningarna och plötsligt blev det vinter och mitt högra knä började göra ont. Så nu sitter jag här och löpvilar och rehabtränar och hoppas på det bästa.

Peppad inför det första av årets två rullskidslopp.

Rullskidorna
Min rullskidssäsong kom igång sent. Årets stora mål, Alliansloppet, ställdes in och jag var lite less på allt i början av säsongen. Men som vanligt växer min kärlek till rullisarna ju mer jag åker, och just nu, trots att jag förstås längtar efter snö, så drömmer jag om slitiga rullskidspass på nätterna och längtar ut nästan så fort jag kommit in efter varje pass. Och dessutom var 2011 året då jag provade riktiga plasttävlingshjul och körde snabbare än någonsin förr.

Löparvänner!

Vännerna
En otroligt vacker sak med löpningen och skidåkningen är alla fina människor man lär känna. Jag älskar att träffa vännerna i Simlångsdalens IF som inspirerar, sporrar och sparrar mig.

Vänner och jag på skåneäventyr

Jag lärde också känna sköna Daniel under året, Daniel som jag dessutom fick den stora äran att göra en dokumentär om. I Skåne träffade jag många människor som jag tycker om att ha i mitt liv. En utav dem är Zäta som är en bidragande orsak till att jag anmält mig till mitt livs äventyr...

Cykel-Therese.

Triathlon
...nämligen Ironman Kalmar 2012. Det började med en liten dröm som funnits i mig i något år om att kanske testa cykling och eventuellt nån liten triatlonsprint. Men jag kan ju inte låta bli att göra det största när jag ändå håller på, så efter att jag köpt min cykelpärla och testcyklat den i oktober så bestämde jag mig. Jag avslutade 2011 som wannabetriatlet, och 2012 ska bli året då jag blir triatlet på riktigt.

Årets sista träningspass

2011-12-31T19:42:00.001+01:00

Frost i gräset, is på marken och minusgrader. Perfekt för rullskidor! I alla fall om man vill ha det riktigt slitigt. Det blev arton tuffa kilometrar med stakningsspurter uppför backarna. Underlaget sög något djävulskt, men det var såklart en riktigt bra avslutning på träningsåret 2011. Gott nytt år!

...och där tjänade jag minst hundra placeringar

2011-12-29T15:10:00.000+01:00

På väg hem från julfirandet i måndags tog vi en liten avstickare till Tranemo, hemorten för min skidklubb. Anledningen var att jag hade ett litet paket där, innehållandes tävlingsdräkt och träningsjacka i klubbens fina, rödvita färger.

Igår på ett slitigt rullskidpass i blåsten provade jag inte tävlingsdräkten, men väl klubbjackan. Och hade jag inte haft den hade det förmodligen varit ännu slitigare och jag hade åkt ännu långsammare. Man skräpåker liksom inte när det står Tranemo IF på ryggen! Tänk då hur det kommer bli när jag ålar mig i tävlingsdräkten. Den kommer att hjälpa mig till nya höjder på Vasaloppet.

Snyggejackan och ett par riktigt smutsiga rullskidor som åkt genom alldeles för mycket slask och lera.

Snölängtan och träningsångest

2011-12-27T14:00:00.002+01:00

Jag kan inte låta bli att tänka på förra året. Vid den här tiden på året åkte jag skidor. Hela tiden. Jag försökte utnyttja varje ljus timme efter jobbet till skidåkning. Och det är natursnö vi snackar om.

I år finns det inte ens konstsnö på rimligt avstånd. Jag blir så ledsen.

I trettonhelgen har jag och Johan ett rum bokat i Gopshus, i princip på Vasaloppsspåret. Men av de rapporter jag får från trakten så verkar det i princip vara barmark på massa ställen i Dalarna. Urtråkigt!

Hur ska det gå? Kan man åka Vasaloppet utan att åka särskilt många mil skidor tidigare under säsongen? Hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? Jag känner mig orolig.

Rullskidorna används åtminstone ganska flitigt. Igår fyrtiofem minuter annandagsrunda mellan hemkomst från julfirande och bio...

...och på juldagen testade jag något så absurt som terrängrullskidor som man kan köra på grusväg. Kändes skumt. Och eftersom det var lite mantagervadmanhaver-läge med lånade pjäxor i storlek jättestora och tio centimeter för långa stavar så var det mest på leknivå. Festligt var det hur som helst.

God jul(jogg)!

2011-12-24T11:35:00.001+01:00

Årets julaftonsjogg innehöll som vanligt glögg och lussekatter. Och tyvärr ett knä som ömmade lite, fast jag rehabbat duktigt och löpvilat sen den 6e december. Men det ska jag inte tänka på just nu.

God jul mina fina läsare! Hoppas ni får en underbar dag ihop med människor ni älskar!

Dagens långsamlöparcitat

2011-12-22T11:59:00.002+01:00

Jag hänger en del på jogg.se, och ibland snubblar man över riktiga små pärlor i forumet. Som dagens citat, upphittat i en tråd med maratonnybörjare som tänker debutera på distansen 2012. Bernt-Åke, 73 år berättar att han ska springa sin tredje mara 2012, och befarar att det kommer ta tid:

"Jag springer inte med tidur. Jag använder almanacka."

Klockrent. Jag har märkt att jag går mer och mer åt det hållet. Jag funderar på att sluta jaga tider och istället springa alla lopp med utgångspunkt att bara njuta.

Hjärnan måste med

2011-12-22T09:00:00.002+01:00

Innan jag knappt visste vad en Ironman var för några år sedan så visade någon mig det här klassiska klippet på Sian Welch och Wendy Ingraham som vältrar sig fram i kampen om en fjärde plats på VM 1997. Jag tyckte att det var helt sjukt, totalt över min fattningsförmåga. Varför slutade de inte bara springa?

Nu när jag googlat fram det hela när jag själv fått för mig att jag ska stå på startlinjen till en Ironman så känns det lite annorlunda. Jag förstår deras kamp på ett annat sätt, fast det är fortfarande sjukt. Och så mår jag lite illa. Eller mycket illa. Vem vet vad som händer med kroppen och hjärnan efter 3,8k simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning?

Medan jag tittar på klippet så inser jag att det här kommande året är det förmodligen inte kroppen som behöver tränas mest - jag kommer behöva arbeta ordentligt mentalt. Jag ger upp alldeles för lätt, och fastnar gärna i negativa tankespiraler. Det måste jag lära mig hantera. Men hur gör man det? Med hjälp av en idrottspsykolog? Alla snackar så mycket om att det bara är att bita ihop, att fokusera, att tänka på de bra sakerna, att skjuta ifrån sig negativa tankar... Yeah right. Det är lätt att säga, men svårt att genomföra när det är en mil kvar på maran och hela du skriker NEEEEJ, jag vill inte! Jag behöver ordentliga verktyg. Metoder. Nån som har några idéer?

Anmäld

2011-12-20T17:26:00.000+01:00

Det är inte utan att jag stämmer in lite i kören av människor som undrar om jag är riktigt klok. Men jag funderar inte över min egen intelligensnivå just för att jag tänker genomföra en ironman (folk tycker av någon anledning att det är lite knäppt det här med att simma 3,8k, cykla 18 mil och sen springa ett marathon), utan för att jag är villig att betala över 4000 kronor för det. Men har man bestämt sig så har man. Nu ska jag bara se till att träna lite också, och bli lite mer övertygad om att jag faktiskt kommer klara av det här. Imorse simmade jag min längsta sträcka i sträck utan att få en kallsup. Jag kom tvåhundra meter. Det tar sig, kan man ju säga. Men samtidigt - det är några hundratals meter till som ska simmas i Kalmarsund.

Men jävlar i min låda vad det pirrade i magen när jag såg mejlet som bekräftade den här galenskapen! Det är lite samma känsla som när jag bestämde mig för att åka Vasaloppet. Det känns korkat men samtidigt så fantastiskt spännande att jag knappt kan stå still.

Är det här verkligen triathletmaterial?

Gårdagens viktigaste lärdom

2011-12-19T21:41:00.000+01:00

Det sägs att man ska lära sig tre nya saker varje dag. Jag minns inte vilka två andra grejer jag lärde mig igår, men den första saken var i alla fall att en stel löparkropp inte bråkar med juijitsugolv.

Efter att jag kört ett någorlunda långt långpass alldeles allena på mina rullisar mötte jag upp intervallspringande klubbkompisarna i ett rött litet hus några kilometer utanför stan. I huset ligger en hyfsat anrik juijitsuklubb, och innan vi lånade bastun fick vi prova på några enkla grepp och självförsvarsgrejer på det mjuka golvet. Bland annat skulle vi rulla baklänges över axeln och komma upp stående igen efter att ha fallit. Över axeln alltså. Men min stela löparkropp tyckte att axel var lika med nacke och sen gick det som det gick. Imorse vaknade jag med en nacke som inte mådde så bra. Mycket klokt gjort. Nästan i samma division som att stuka foten i högklackat och sen inte kunna springa på nån månad.

Nåja. Jag lärde mig i alla fall något. Och kunskap är väl alltid bra. Eller?

Världens svagaste rumpa

2011-12-18T20:56:00.000+01:00

Naprapat-Gabriel som jag träffade i torsdags tryckte och drog lite i mina ben och konstaterade att jag har världens svagaste rumpa. Eller nä, riktigt så sa han inte. Men han sa att mina höfter och mitt säte måste bli starkare, särskilt på högersidan. Sen plockade han fram pilatesbollen och sa åt mig att göra enbensknäböj med bollen mellan väggen och min rygg. Jag klarade en och en halv på mitt högerben. Gabriel tittade på mig med bekymrad blick och sa att om jag hade varit en nybörjarlöpare hade han inte släppt ut mig i löparspåret förrän jag klarade av minst tio, helst femton. Jag skyllde på att jag var trött som en gnu efter att ha klivit upp fyra på morgonen och sen jobbat röven av mig hela dagen. Plus att jag har sovit riktigt uselt överhuvudtaget senaste veckan. Dålig ursäkt, jag vet. Men till mitt försvar kan jag säga att igår fixade jag tio stycken på samma ben när jag var lite mer utvilad. Så det så!

Hur som helst. Min plan framöver ser ut som följer:

- 30 djupa knäböj med pilatesboll mot ryggen

- 30 "sidförflyttningar", det vill säga, ner i nittio grader i knäna i typ en knäböj, sen flyttar man överkroppen åt sidan till man har höften och knät i en rak linje, sen över till andra sidan och så vidare. Det ska kännas i utsida höft.

- 15 (eller så många jag klarar av) enbensknäböj per ben med bollen mot ryggen

- 30 sidgång med gummiband runt fotlederna - man går som en krabba typ och är noga med att både ta ut steget och hålla emot när man flyttar ihop fötterna.

- 15 "höftlyft" per ben. Stå med sidan mot en vägg. Lyft upp benet närmast väggen i nittio grader. Slappna av i höften och liksom "tappa höften" utåt. Lyft sedan upp höften igen.

Allt ska göras så ofta jag kan, men minst tre gånger i veckan. Jag tänker mig att varje dag är en bra grej. Annars blir det som när jag tänker att jag ska yoga. Säger jag två gånger i veckan så går det alltid att skjuta upp "för att jag inte hiner/orkar/har lust" och sen står man där på söndagen och har inte gjort en enda gång.

Och så ska jag inte springa förrän på den traditionella julaftonsjoggen. Gör det ont i knähelvetet då så är det bara att rehabba vidare. Och rulla på min rulle.

Balans är inte min bästa gren...

...och därför kommer jag inte särskilt djupt i enbensknäböjen. Men jag jobbar på det!

Glöm inte lyssna på P4 ikväll!

2011-12-18T16:54:00.001+01:00

Grymma Daniels historia i P4 Dokumentär ikväll. Kl 22.05 ska du slå på radion. Och kan du inte lyssna ikväll är det bara att följa länken och lyssna i efterhand eller ladda ner podden.

Jag är kär

2011-12-15T21:16:00.000+01:00

Under mina tre år som springtokig har jag talat mig varm om alla underbara löpare som jag träffat och lärt känna. Som min fantastiska klubb SIF som jag tycker så mycket om att jag blir helt fånfnittrig när jag tänker på dem. Löpare är ett oerhört sympatiskt folk.

Ikväll har jag simmat med triathleter. Och frågan är om inte de är ännu härligare! Jag tror bannemig jag är kär. Om man nu kan vara det i ett gäng människor man aldrig träffat förut och knappt minns namnen på eftersom man i vanlig ordning var så fokuserad på att säga sitt eget namn rätt när man hälsade att man inte lyssnade på vad de andra sa...

Det jag är kär i är det oerhört stora hjärta och den öppna famn som jag möttes av. Jag sa typ "hej, jag vill bli triathlet och jag skulle vilja hänga lite med er ikväll" och de bara "shit, kul, hoppa ner i bassängen bara så ska vi lära dig allt vi kan!". Ungefär. Och trots att jag simmar som en padda som har svårt att få luft så var det ingen som skrattade. Vid varje vändning var det någon som gav mig något tips, alla var så himla uppmuntrande och hjälp, jag sitter här och blir helt känslosam. Men det är så jäkla vackert med prestigelösa människor som vill dela med sig av sin kunskap.

Efter passet snackade jag och en annan tjej som också var nybörjarsimmare om det där sympatiska, hjälpsamma draget hos individuella idrottare. Man kunde ju tro att det är i lagsporter man hittar lagkänsla och där folk tar hand om varandra, men min erfarenhet är att det är precis tvärtom. Jag har aldrig upplevt konkurrens och missunnsamhet bland löpare eller skidåkare till exempel. Alla hejar på varandra och det finns liksom inte att man blir hånad för att man är långsam eller sämre. Och det är något man inte kan låta bli att älska.

Några av alla mina underbara träningsvänner i SIF.

Som att sola solarium för att våga gå till stranden

2011-12-14T20:15:00.000+01:00

Imorgon tänkte jag våga mig på att träna ihop med folk som faktiskt kan simma. Jag är nervös. För att råda bot på det har jag simmat lite idag. Jag inbillade mig att jag hade glömt allt och kände att nä, nu får jag nog se till att damma av det jag lärt mig och se till att bli lite bra. Annars vågar jag inte simma med triathleterna.

Så dumt.

Jag kände mig ungefär som de där människorna som aldrig vågar gå i kjol på sommaren eftersom de har så vita ben. Eller såna som solar solarium i tre månader innan sommaren kommer för att se brun och fräsch ut när solen tittar fram.

Poängen är ju att jag ska få tekniktips av triathleternas tränare, och att jag är där för att lära.

Förresten är det nästan galet vad jag längtar till efter Vasaloppet när min triathlonsatsning kan komma igång ordentligt. Jag har just läst igenom Halmstadtriathleternas träningskalender och de har så mycket roligt för sig att jag nästan önskar att vintern kunde vara över nu.

Fast bara nästan.

Kalmar triathlon blir Ironmantävling

2011-12-13T11:01:00.003+01:00

Skärmdump från ironmankalmar.com

Här sitter man i godan ro och arbetar med lite av varje och så får man ett litet meddelande på Facebook. Och två sekunder senare har man i princip bokat hotell och planerat för att göra av med hiskeligt mycket pengar på en liten tävling. Och fått fjärilar i magen. Och bitit ner alla naglar till nagelbanden.

Nu är det nämligen klart. Kalmar triathlon blir en Ironmandeltävling. Anmälan öppnar den 20 december. Gissa vem som kommer hänga på låset?

Lösningen på mitt knäonda

2011-12-12T17:10:00.000+01:00

Idag har jag träffat Anna. Anna är en synnerligen sympatisk naprapat. Hon har knäckt och dragit lite i mig och gjort fasansfulla saker med min ITB-sena. Jag är sned i mitt bäcken och dessutom har jag en låsning mellan skulderbladen, och det har hon försökt fixa. ITB-senan och min lårkaka fick sig en omgång av någon slags värmepistolsliknande apparat som skulle stimulera cirkulationen, sen plockade hon fram sugkoppen, efter det masserade hon senan (fysatanigatan vad det gjorde ont!) och sen stretchade hon mina ben i alla möjliga och omöjliga vinklar.

Och vad är det då som har hänt? Varför har jag ont i knät?

Anna menar att det hela hänger ihop med min cykelvurpa för sisådär sex veckor sedan. Lårkakan sitter ju på högersidan (ja, sitter - den är fortfarande kvar och gör lite ont), och när musklerna svullnade upp där så irriterade det min (förvisso redan ganska stela) sena och när jag dessutom gick lite snett för att kompensera smärtan så blev det knas. Kombinerat med ett snett bäcken blev det inte så bra.

Jag är nöjd och glad över att det verkar vara en så "enkel" orsak. Det hade varit tusen gånger värre om jag snedbelastat under lång tid, sprungit "fel" och så vidare - kort och gott liksom slitit på senan under lång tid. Nu verkar det som att det här kan gå att lösa ganska fort.

Men jag fick förstås höra också att det minsann inte är bra att slarva med enbensknäböjen och alla de där andra bra balans- och styrkeövningarna. Och även om Anna var super på alla sätt så erkände hon att hon inte är bäst i världen på träningsprogram och sånt, så hon gav mig en tid hos sin kollega Gabriel som jag ska träffa på torsdag för att snacka rehab och prehab, löpteknik, stretching och lite annat smått och gott. För jag behöver bli starkare i höfterna och kring knän och fotleder.

Märklig känsla förresten, det här med att någon knäcker och drar i en. Det gjorde inte direkt ont när det knäckte, men det var sjukt obehagligt att höra knakandet. Och efteråt var jag lite lätt vimmelkantig och mådde lite illa. Förmodligen av anspänningen.

Hur som helst känner jag just nu att jag inte riktigt tycker om läkaren på VC som jag träffade för att kolla vad jag skulle göra åt min lårkaka. Läkaren verkade mest förvånad över att jag kom dit och ville ha den kollad ("inget att göra något åt, och den kommer nog läka och försvinna snart ska du se") medan naprapat-Anna konstaterade att när de är så omfattande som min är så vinner man mycket på att massera och få igång cirkulationen, särskilt eftersom man då kan slippa att få massa följdverkningar av kakan.

Radiodokumentär om Daniel

2011-12-12T12:44:00.000+01:00

Foto: Sofie Erman.

Jag har stundtals världens bästa jobb. Eller vänta, jag har världens bästa jobb. Och de senaste veckorna har jobbet bland annat inneburit att jag fått jobba med en dokumentär om min fantastiska vän Daniel som jag gissar att flera av er som läser min blogg känner till redan. Daniel fick diagnosen MS för några år sedan, men om man inte vet om det kan man verkligen inte tro det. Diagnosen var det som fick honom att börja löpträna för drygt tre år sedan, och numera springer han maraton snabbt som en vind.

På söndag kan du höra P4 Dokumentären "Spring för livet". Kl 22.05 är det som gäller, eller så kan du lyssna via webben.

Motvindshelvete

2011-12-11T15:03:00.001+01:00

Ibland känner man sig stark. Nästan oförskämt stark. Man njuter av känslan och blir gärna lite övermodig. Till exempel kan man efter fyra kilometers lätt rullskidåkning tänka att "nämen om man skulle ta och köra en liten omväg så passet blir dubbelt så långt som jag tänkte från början...?" och när man svängt av och tagit sig ut på den lite längre rundan är det plötsligt inte så lätt längre. Då har man upptäckt att det visst blåser lite idag och att de där första fyra kilometrarna var det medvind.

Jag har verkligen haft kanske tidernas jobbigaste rullskidpass. Vasaloppet var ingenting mot de här två milen på fullkomligt urblåsta och uselt asfalterade vägar runt Halmstad. Det blåste så mycket att jag fick köldhuvudvärk!

Men inget ont som inte har något gott med sig. Sista två kilometrarna på rundan går utför och idag med sidvind. Rena rama återhämtningen, således. Och där fick jag sällskap av en triatlet på cykel som tyckte att det var dags för mig att haka på Halmstadtriatleternas simträning. Ska jag bli triatlet får jag lägga på ett kol, liksom. Och det är ingen ursäkt att jag är dålig på att simma. Man blir inte bättre om man låter bli. Så nu jäklar. På torsdag ska jag simma med übercoola triatleter.

Jag minns december 2010

2011-12-09T07:10:00.000+01:00

För ett år sedan vid den här tiden hade jag redan kört årets första skidpass. På natursnö! Och innan jul hade jag åkt längre än ett Vasalopp på träning. Snön var som maräng, solen sken och livet var allmänt glittrande i december 2010. Eller ja, jag var visst rätt sjuk och trött också märker jag när jag kollar träningsdagboken från förra året. Men jag minns december som vacker.

Det är rätt bra att kolla träningsdagboken från tidigare säsonger ibland. Jag har nämligen suttit och inbillat mig att jag varit lat på rullskidorna i år, särskilt jämfört med förra hösten då jag tyckte att jag åkte hysteriskt mycket. Gissa hur mycket jag åkte totalt förra hösten?

Exakt lika mycket som jag åkt den här hösten.

Minnet är selektivt.

Men snö, det hade vi i december förra året. Jag önskar att världen kunde bli lika vit snart igen.

Förra årets andra pass på natursnö bjöd på sol, stenhårda spår och tre mil tillsammans med överlyckliga och sprittande skidvänner.

Jävla knä. Hej foamroller!

2011-12-08T22:00:00.001+01:00

Jag har varit och flängt igen. Hälsat på Stockholm och bland annat fått mig en halkig promenad tillsammans med Z. Z är bra. Han är en sån person som plockar ner det mesta ett par pinnhål bara genom att vara klok som en bok. Säger att man ska skynda långsamt och sånt. När jag säckade ihop på Markusloppet tidigare i höstas var det han som sa att hallååå det är väl inte så konstigt, du sprang ju sju mil för bara nån vecka sedan och du är inte så jättevan vid de där distanserna ännu och det är inte så farligt att det inte gick så bra nu, ta det lugnt för du har ju hela livet på dig! och även om jag knorrade över att få höra den sanningen så nickade jag inombords, för jo, visst hade han rätt. Det är inte bråttom! Jag måste inte vara superultralöparen varje dag, hela tiden. Det är okej att ta en sak i taget. Jag måste inte springa 24-timmars numedengång bara för att jag klarat av att springa sju mil. Skynda långsamt.

Hur som helst. Jag har fått ett litet ont i mitt knä. Inte ont så jag dör, men tillräckligt ont för att jag ska bli orolig. Jag tänker ungefär sjutton steg framåt och målar världen helt svart. Åååh, nu kommer jag behöva vila i hundra år och näää vad jobbigt jag kommer bli ur form och det kommer bli jättetufft att komma tillbaks och kommer jag verkligen kunna springa maraton igen och blablabla. Och så vidare. Och eftersom jag har ett litet ont i mitt knä så blev det en promenad istället för en löptur tillsammans med Z. Och Z lugnade mig. Det är inte hela världen. Livet är inte slut. Det kommer fler lopp. Och så vidare.

Jag har hur som helst slagit på stora trumman. Bokat naprapattid på måndag. Köpt skumgummirulle. Så ungefär i den här positionen kommer man hitta mig lite då och då framöver:

Berit har stulit ljuset!

2011-12-05T18:14:00.001+01:00

Jag var inte direkt stora, starka löparen igår när jag skulle ge mig ut och springa en sväng. Snarare var jag jordens mest ynkliga och ömkansvärda.

Du vet känslan när det är varmt och skönt under täcket och utanför väntar iskallt golv och du är inte så sugen på det? Så, fast upphöjt till tusen, kändes det. Här sitter man liksom med en solvarm kropp som fått mysspringa i sommarvärme i en vecka och så plötsligt ska täcket dras undan och piskregnet och nästanminusgraderna kommer fram och visar sina fula trynen. Jag var oerhört svårövertalad.

Men du vet ju hur det är. Så fort man tagit första löpsteget känns allt lika jublande härligt igen. Regn, snö eller sol, det spelar ingen roll.

Fast en sak som jag tycker om när jag springer är ljus. Finns det ingen sol går det bra med artificiell belysning, bara jag slipper famla fram i dunklet.

Igår var det tvärmörkt. I alla fall på ungefär sjuhundra meter av mitt tre kilometer långa elljusspår. Det måste vara Berit som har snott mina lampor! Vafalls! Jag som trodde att jag sluppit undan stormens konsekvenser. Nåja. Inget stoppar förstås en löpare, och vi var många kvällssuddare som snurrade varv efter varv på det där spåret, springandes i ljuset, tassandes i mörkret. Och jag kom hem en löparupplevelse rikare!

Ge mig mer ljus!

Vulkanön i bilder

2011-12-04T12:12:00.001+01:00

Jag erkänner. Jag önskade att jag hade haft Bianchin med mig till Lanzarote. Vi hyrde en bil en dag och körde runt ön, och överallt var det cyklister. Och det såg så himla härligt ut! Nästa år vill jag åka på cykelresa!

Men jag har haft en fin vecka även utan cykel. Morgonjoggarna fick göras på en stenlagd strandpromenad, några svarta vulkanstränder såg jag inte nånstans. Vem har lurat i mig att sanden är svart på Kanarieöarna? Och eftersom jag är en badkruka som tycker att allt under 23 grader är omänskligt så blev det ingen havssimning. Måste jobba på det nästa sommar. Det blir tufft att simma i Kalmarsund om jag ställer såna krav på vattentemperaturen...

Fotograf: Johan

Förutom några morgonjoggar bestämde vi oss för att springa till de vackra stränderna på Papagayohalvön en förmiddag. Det som såg ut som klippor precis vid havsbandet på håll visade sig mer likna grushögar när man kom upp på dem. Men snacka om mäktiga vyer!

Det var riktigt roligt att springa i värme igen!

En morgon efter frukost vandrade vi upp på vår närmsta vulkan. En promenad på sisådär fyra kilometer upp på kanske trehundra meters höjd.

En av dagarna ägnades alltså åt en biltur runt ön. Vi hade hört talas om att det skulle finnas vinodlingar, men hur stora de var hade vi inte riktigt greppat. När vi kom in i La Geriadistriktet och såg hur murarna med varsin vindruvsplanta bredde ut sig över bergväggarna blev vi helt stumma.

Vi bodde på södra delen av Lanzarote där det för det mesta var frånlandsvind och dessutom en massa vågbrytare överallt. På norra delen av ön låg vindarna på in mot land och vi fick äntligen lite vågor.

Men ibland är det förstås bra med vågbrytare, så att de små härliga barnen man reser med kan leka som de vill utan att risker att försvinna ut i havet.

I den lilla byn Haria hittade vi en lustig liten butik där en långhårig hippie sålde sjukt roliga skor i alla möjliga färger. Ett par med nån slags myra på fick följa med mig hem.

På en vulkanö finns det förstås grottor också. Djupa, fina grottor.

En av de mäktigaste grejerna var nationalparken Timanfaya som består ungefär av en tredjedel av det område som täcktes av lava under de senaste vulkanutbrotten för trehundra år sedan. Det var mörkt, tyst och oerhört märkligt att åka runt bland de svarta bergen.

Nästa gång jag reser söderut hoppas jag det blir i sällskap med en cykel. Fy tusan så roligt det vore!

Hej Sverige och världen!

2011-12-04T11:16:00.001+01:00

Jag hade mina funderingar på att blogga från min vulkanö, men bestämde mig till slut för att logga ut från internet totalt. Och du anar inte hur skönt det var! Hjärnan har fått en välbehövlig paus och jag känner mig totalt utvilad. Nu har jag landat i ett blåsigt och höstigt inferno och försöker hitta adventsstämningen. Det går verkligen sådär. Men kanske är det så att Vinterstudion om en timme kan ändra på det? Efter en vecka med sol längtar jag efter snö...

Papegojhalvön var ett av de vackraste ställena vi var på förra veckan.

Vulkanlöpning eller sandintervaller?

2011-11-24T14:52:00.001+01:00

Jag har mig veterligen aldrig varit på en enda kanarieö i hela mitt liv. Men nu ska jag till en. Och jag utgår från att det finns en vulkan som man kan ta sig upp för på ett eller annat sätt. Och jag hoppas på långa, vulkansvarta stränder att trippa fram på i morgonsolen. Eller springa barfotaintervaller på.

Gud vad jag längtar efter sol och d-vitamin. De senaste veckornas gråa lock som legat över Halland har inte varit bra för mitt välbefinnande.

Morgonjogg längs stranden och sanddynsintervaller på Kap Verde. Mmm!

Therese ryter ifrån

2011-11-23T19:09:00.001+01:00

Nu har jag varit på spinning. Igen. Herregud, jag kommer väl tröttna fortare än jag hinner få vältränade ben. Nåja.

Jag testade en ny instruktör idag. Igen. Och inte heller idag blev jag nöjd, fast vi fick faktiskt flera riktigt långa, tuffa partier stående i uppförsbackar. Så jag samlade mod till mig och gick fram efter passet och frågade hur hon tänkte kring det här med position två, som hon själv kallades runnings, eller nåt åt det hållet. Och det där ständiga hoppandet mellan positionerna efter åtta takter. Hon visade sig vara helt ny på instruerande och väldigt glad över att jag undrade saker. Och det där hoppandet var hon själv inte så förtjust i så det hade hon redan funderat på att sluta med. Långt och segt, det var det bästa sa hon. Kulkul. Kanske blir det bättre framöver. Jag skämdes nästan lite som kritiserade henne, även om jag försökte vara konstruktiv. Hon var ju så snäll och tillmötesgående. Sen fick jag tips om två killar som var cyklister själva och som gillade bubbeltänket och körde instrumentalmusik och rätt enkelt och rakt på. Så det löser nog sig det här.

Men medan jag satt där på cykeln i dunklet så slog det mig att när jag är åter på svensk mark (reser utomlands på fredag och även om det är till en ö med massvis med bra vägar att cykla på så är jag ännu inte så mycket cyklist att jag tar med mig cykeln på flyget...) om en och en halv vecka så kan det vara kallt som satan. Kanske till och med snö, även om jag tvivlar på det. Så kanske, kanske har jag redan cyklat årets sista tur på Bianchin. Tråkigt. Jag saknar henne redan.

För övrigt - svettas man inte helt obegripligt mycket i en spinningsal? Eller
är det bara jag? Jag har stora pölar under min cykel efter passet, och kläderna
kan man vrida ur.

Vad är grejen med position två?

2011-11-22T20:01:00.001+01:00

Jag tycks ha blivit helt spinningtokig. Eller så är jag bara cykeltokig och tar varje tillfälle jag kan att få trampa runt litegrann.

Men jag undrar ett par saker, så alla ni andra spinningfrälsta, hjälp mig!

Hittills har jag inte hittat någon instruktör som jag tycker sådär värst mycket om. Det är mest en himla massa tjo och hejhopp nu kör vi tio korta snabba intervaller här kööööööör hååååååårt LITE SNABBARE KAN NI frustfrust. Fast det står jag ut med just nu, jag tänker att det löser sig med tiden. Men, jag fattar inte grejen med att man ska hitta en kompis bredvid och en av oss ska bestämma vad vi gör i en halv låt och sen byter vi. Jag vill inte bry mig det minsta om de andra i salen, jag vill bara bry mig om mig själv. De andra ska vara där och flåsa och svettas i periferin och gärna ge ifrån sig ofrivilliga ljud av ansträngning (det gör nämligen jag, och det är roligast om alla andra också har det lika jobbigt som jag). Men de ska inte lägga sig i mitt cyklande.

Sysslar alla instruktörer med sånt?

Och en annan sak som jag funderar över är det här med position två. Alltså den där då man liksom står upp och cyklar som en tant. Jag känner mig som att jag är ute med gammelcykeln och försöker ta mig upp för en backe på det mest osmidiga sätt. Ska man inte vara cool landsvägscyklist där i spinningsalen och liksom fara fram som en liten välformad, aerodynamisk projektil?

Jag kanske gör fel, vad vet jag. Men jag försöker i alla fall vara den dära projektilen när vi slipper tantcykla och kan hänge oss åt den tredje positionen. Och framför allt kanske när vi sitter ner. Då drömmer jag om Bianchin och tänker på regnbågar och andra tjusigheter som man kan få se om man cyklar på riktigt.

Dagen då jag blev spinningfrälst. Men det kanske berodde på att vi cyklade
för sjukt coola Åsa Erlandsson. Bild lånad från The Convention.

Det bästa sättet att spendera en vilodag på

2011-11-21T18:16:00.001+01:00

Jag består just nu av 4,5 deciliter mindre kropp. De 4,5 decilitrarna ligger i en blodpåse uppe på sjukhuset och har det bra, i väntan på att bli kontrollerade och sen förhoppningsvis välanvända.

Jag älskar att lämna blod. Visserligen är den där nålen sjukt stor, och det är inte alltid sköterskorna lyckas med bedriften att träffa rätt i mina konstiga ådror, men det spelar liksom ingen roll. Trots lite yrsel och skit så mår jag så himla bra när jag ligger där i stolen och ger bort en liten bit av mig själv till någon som behöver den bättre. Jag har blodgrupp 0, och kan därför ge till alla andra blodgrupper men bara få från min egen. Viktigt, viktigt att såna som jag går till blodcentralen och delar med oss. Och jag blir glad över att det alltid är fullt med folk i stolarna när jag är där. Alla våra 4,5 decilitrar tillsammans kan ju rädda liv!

Men som löpare är det där med Hb-värdet inte alltid sådär himla bra. Senast jag fick ge blod var för ett år sedan, och då låg jag bra när det stack mig i fingret, men sedan visade det sig att det verkliga värdet var 118 g/l. Alldeles för lågt för en blodgivare. Därför fick jag ett brev från nån form av läkare som informerade mig om att numera blir det bara en gång om året för mig, istället för tre. Surt att jag som så gärna vill ge inte får, när det finns så många andra som kan men som inte vågar.

Hur som helst. Idag visade sticket i fingret Hb 137, men eftersom fingerblodet alltid visar högre än det verkliga värdet så trodde sköterskan att jag låg precis på 125 som är det som kvinnor ska ligga på för att få ge. Sköterskan godkände hur som helst och nu finns det alltså lite, lite mindre av mig själv i mig. Och Cancerfonden har fått några kronor till.

Tänk vad bra man kan ha det på en vilodag ändå!

Allt är väldigt blodigt i mitt liv känns det som. Det är inte bara i blodpåsar och
längs cykelvägarna här hemma som mitt blod finns. Den här bilden är från
i våras när jag lade lite blod i ett dike när jag snubblade över en sten på Kap Verde.

Frotterar mig med medaljörer och backar

2011-11-20T17:46:00.001+01:00

Jag sitter och känner mig lite som en amöba. På ett bra sätt. En pösig och nöjd blobb som bara ligger och jäser och njuter av livet och tanken på den gångna helgen.

Och det är ju inte så konstigt att jag är en nöjd amöba, så som jag frotterar mig. Igår följde jag med Daniel till ett av Löparprojektet i Skånes träningspass i Bokskogen. Vi kom till den charmiga och roliga engelsmannen och före detta landslagslöparen Ian Manners hus där det fanns en massa truliga tonåringar som skulle springa runt, runt på en slinga bland röda höstlöv i närheten av Yddingesjön. Och det var inte riktigt vilka tonåringar som helst - där fanns till exempel 16-åriga Sara Lahti som häromveckan blev silvermedaljör i Nordiska mästerskapen för juniorer i terräng. Helt grymt, särskilt med tanke på att hon i stort sett är tre år yngre än de andra tävlande. Själv sprang jag inte särskilt mycket, men jag roade mig med att kolla in löpsteg och hållning och blev riktigt inspirerad. Och Ian pratade sig varm om vikten av stretching, något som fick mig att börja fundera över min egen stela kropp. Kikade lite i smyg på Sara (som det för övrigt var roligt att se springa igen, hennes tå kan vara löparsveriges mest kända...) som kunde böja sin kropp i helt osannolika formationer och jag kände mig som ett kylskåp. Kanske värt att börja på projekt smidig igen? Ett tag kände jag ju att jag hade något på gång, när jag yogade två gånger i veckan minst och magen började närma sig låren när jag gjorde framåtböjar. Men av någon anledning är även svårt fånget lätt förgånget. Nu har jag knappt yogat alls sen i våras, och jag drar mig lite för att börja igen. Det är inget kul att vara stelast i klassen.

Löparprojektet kommer springande!

Från skånska bokskogar, NM-löpare och ermanska ostkakor igår till halländska bokskogar, VSM-silvermedaljörer och kräks i svalget idag. Jag tog cykeln inåt land och efter lite omvägar och uppförsbackar klockade jag tre mil när jag rullade ner på Simlångsdalens IP där mina alldeles egna klubbkompisar droppade in en efter en, redo för ett jävulskt backdistanspass som tränar-Eskil hade kokat ihop. Själv hade jag det riktigt jävligt i löparskorna den här förmiddagen och kände flera gånger frukosten i halsgropen, men jag roade mig istället med att spana på mina medlöpare som springer så tjusigt. Där finns bland annat Anette som springer som en vind och plockar veteran-SM-medaljer på löpande band, där finns Lennart som jobbar på femtio maror före femtio och är på god väg med Bromölla förra helgen som den fyrtioåttonde. Där finns cykel-Sara som springer så lätt, så lätt uppför väggbackar, där finns Martin och Karl-Bertil som knotar sig uppför backarna och som känns segare än livet självt. Och mitt i allt tränar-Eskil som aldrig tycks bli trött, och som alltid har de rätta peppande orden att plocka fram när de sista tio metrarna upp till backens krön känns som sista milen på en mara.

Gud, jag känner mig helt frireligiös. En frireligiös amöba. Men jag är bara så himla, himla glad över alla underbara människor jag har fått träffa tack vare löpningen!

En dryg timme backar blev det, och sen var det dags att sätta sig på cykeln igen. Jag struntade i omvägarna och kom hem efter två mil, rätt så nöjd med dagens insats. Visst fick jag mig en liten tankeställare när tre mils cykling följt av nästan tolv kilometers löpning kändes så jävligt, men herregud, det är ju ändå nio månader kvar till Kalmar. Och väl där tänker jag inte springa ett maraton i uppförsbacke precis.

Snygg-Bianchin. Som inte fått något namn ännu. Måste fundera på det.

Att springa som en pensel

2011-11-15T21:33:00.001+01:00

Jag har lekt brickpass idag. Femtiofem minuters spinning med sjukt tunga backar följt av femtiofem minuters lugn löpning på mitt berg. Det gick bra. I alla fall i de tre kilometrarna i mitten. Första tre var konstiga. Sista tre var mina vader rätt trötta på mig.

Nåja. Medan jag sprang omkring däruppe funderade jag över min runda. Den är sig rätt lik. På kvällen kan man bara springa elljusspåret, resten av berget är beckmörkt. När man sprungit färdigt och laddat upp passet ser rundan ut som en tjock båt, ungefär. Och häromdagen tyckte jag att mitt rullskidslångpass såg ut som en knubbig Karlavagn. Om man kisar lite. Men oftast ser passen mest ut som stora blobbar. Det är tur att jag inte har en Iphone. Då skulle jag lätt ladda ner appen och börja med Figurerunning. Om jag tycker att ticset att nödvändigtvis alltid springa upp till jämn kilometer är lite störigt ibland så är det ingenting jämfört med hur besatt jag skulle kunna bli av det här. Springa rundor som ser ut som grejer. Fatta så roligt.

Bild lånad från Figurerunnings Facebooksida.

Vilka skidskor/skidpjäxor ska man välja?

2011-11-15T11:12:00.000+01:00

Okej, du har valt vilka rullskidor du vill ha. Nu måste du bara hitta lämpliga skidskor också. Hur ska du veta vilka som är bäst?

Det enkla svaret är egentligen att de skor som är bäst är de som sitter bäst på dina fötter. Bestäm dig för en summa du är beredd att ge för dina skidskor och prova alla skor som ligger i den prisnivån. Köp de som passar dina fötter.

Jag visste ingenting om någonting när jag köpte min första rullskidutrustning för drygt två år sedan. Jag var lite snål och köpte ett par "fina" skidskor på rea, ett par Madshusskor i silver och blått. De satt helt okej, men jag borde ha köpt de som kostade några hundra till som passade mina fötter bättre. Dessutom hade de en snörning som liknar Salomons snabbsnörning, det vill säga ett tunt snöre som man liksom drar i och reglerar med hjälp av en plastbit som håller snöret så fastspänt som man vill, men den var inte alls lika bra kvalitet. Den lossnade ofta, framför allt när det var kallt ute. Jag reklamerade dock och fick vanliga snören att stoppa i istället, och nu funkar de utan problem. Jag använder dem bara till rullskidåkning.

Men du kan absolut använda samma skidskor till rullskidorna som till snöskidorna. Själv har jag en tendens att frysa riktigt ordentligt om fötterna och märkte en enorm skillnad när jag köpte nya skidskor i vintras (ett par Alpina RCL) med tjockare sula och mer foder. Och när jag köpte de nya skidskorna valde jag att ha dem enbart till snö, för de håller lite bättre då. Rullskidskorna får jag spola av och hålla ordning på noga för att de inte ska bli väldigt slitna av allt grus och vatten som skvätter upp när jag är ute och åker under hösten. Men som sagt, det är inte nödvändigt att ha två par.

Mina skidskor som får följa med när jag ska åka på snö. De har ett litet spänne
på hälen som gör att man kan reglera hur tight de sitter kring hälen. Bra för mig
som har smala hälar och breda kalleankafötter.

Då ska jag bli en Järnkvinna

2011-11-14T16:35:00.001+01:00

Jag gillar att kaxa mig. Och det får sina konsekvenser. I princip hela min löpar- och skidåkarkarriär bygger på att jag gillar att säga att jag ska göra saker nån gång inom en hyfsat snar framtid men ändå tillräckligt långt fram för att det inte ska kännas riktigt på riktigt. Sen är jag liksom tvungen att fixa alla grejer jag kaxar mig om.

Således är det ju inte särskilt konstigt att jag mer eller mindre lovat att bli en järnkvinna nästa sommar. Detta trots att jag knappt cyklat eller simmat i hela mitt liv. Men om det fortsätter i den här takten (hittills totalt 17 mil på räsern - bara en mil kvar tills jag cyklat allt man ska cykla för att bli en järnkvinna! Fast i sommar ska jag göra allt i ett streck. Och gärna efter att ha simmat fyra kilometer...) så kommer det nog gå alldeles strålande. Det tänkte jag i alla fall fram till för en stund sedan. Och vad hände då för en stund sedan? Jo, jag fick reda på att det är bestämt vilket datum som den där lilla tävlingen ska genomföras i Kalmar nästa år, oavsett om det blir en riktig Ironmandeltävling eller "bara" en vanlig Järnman. Den 18 augusti är det som gäller.

Herrejisses.

Det är ju snart!

Jag har redan bitit ner naglarna till nagelbanden.

Hittills har mina idiotprojekt gått rätt bra. Jag genomförde ju det dära Vasaloppet 2010 som var min första dumhet, och jag är på god väg att bli den där ultralöparen jag drömmer om. Men nu snackar vi triathlon. Och vi snackar inte sprintdistans.

Kan inte nån jävel hejda mig?

Wannabecyklisten. Som för övrigt inte ramlade en enda gång i fredags
när jag cyklade ihop tre mil ytterligare till min lilla cykelpott.

Att tänka på vid köp av rullskidor

2011-11-14T13:48:00.001+01:00

Jag får ganska ofta frågor om min rullskidutrustning, vad som är bäst, vad man ska välja, hur man ska tänka om man ska köra både rullskidor och snöskidor, kan man använda samma stavar och skidskor och så vidare. Så jag tänkte att jag skulle berätta det lilla jag vet.

Årets säsong är min tredje, så jag anser fortfarande att jag är nybörjare. Jag har inte hunnit prova så många olika grejer ännu, men jag kan ju ge lite tips för någon som precis som jag för tre år sedan tänker prova på rullskidor för första gången!

Och jag tänkte börja med det viktigaste - vilka rullskidor man ska köpa.

Jag åker på ett par Elpex Wasa 610, en rullskida med stomme av aluminium som beskrivs som en bra nybörjarskida. Lite som en gammal Volvo - stabil, men utan några finesser. Hjulen är något bredare än de flesta andra (det handlar om ett par millimeter) och det är därför den känns så stabil. Men den är också rätt tung, och släpar liksom efter i diagonalåkningen och framför allt i andra växeln, det vill säga stakning med frånskjut. Där upplever jag dem som vingliga. Man kan väl säga att det är en rullskida som gör sitt jobb, men inte så mycket mer.

Det lilla jag har provat andra skidor att jämföra med så kan jag säga att jag upplever Swenor Fibreglass som en skida som är mycket skönare att åka på. Till skillnad från Wasaskidan så består Fibreglass av en laminerad träkärna och glasfiber, och det säger sig själv att en sådan skida blir lite mer flexibel och stötdämpande. Åker man på knögglig asfalt är de båda skidorna som natt och dag. Jag kan säga såhär att hade jag köpt rullskidor idag så hade jag förmodligen satsat på ett par Swenorskidor, men kanske då Swenor Carbonfibre som är ungefär samma skida som Fibreglassen, men lite lättare och anpassad för folk som väger lite mindre. De har dock tio millimeter smalare hjul än min Wasaskida, och det är frågan om jag hade gillat det från första början, när jag kände mig otroligt osäker och vinglig.

Själv blir jag förresten väldigt nyfiken på Marwe Classic 700C när jag läser om den lite här och där. Det är en klassisk rullskida med spärren på framhjulen istället för bak. Låter spännande tycker jag. Rullskidorna försöker ju efterlikna snöskidornas vallafäste med hjälp av en spärr på bakhjulen (förutom i Marwes fall då) som liksom tar emot när man trycker ifrån i frånskjuten, men spärren är väääldigt förlåtande och du kan i princip gå uppför backarna utan att trycka ifrån det minsta eftersom spärren hindrar dig från att åka baklänges. Frågan är om det blir mer skidlikt med spärren i fram? Det vore isåfall grymt!

Men, för att summera - utan att vara expert tycker jag att det viktigaste att fundera på innan man köper rullskidor är vad man vill använda dem till, och hur ovan man känner sig.

Har du aldrig stått på ett par skidor ska du kanske inte köpa de med smalast hjul. Men å andra sidan, har du bra balans i vanliga fall är smala hjul inte direkt någon nackdel. Smala hjul betyder ofta smalare stomme och lättare skidor.

Ska du tävla på rullskidorna? Om du inte tänker köpa två par rullskidor och ha ett par för träning och ett par för tävling så kanske det är värt att kolla upp ifall det finns tävlingshjul till de skidor du köper. Till mina Wasaskidor finns det inga tävlingshjul, men det går förstås att lösa genom att sätta dit smalare hjul av annat märke och sätta distansplattor mellan stommen och hjulen. Men det känns inte helt optimalt. Återigen, hade jag köpt rullskidor idag hade jag köpt Swenorskidor som det finns tävlingshjul till. När jag köpte mina rullskidor visste jag inte ens att man kunde tävla på rullskidor, men när jag fick reda på att det faktiskt fanns rullskidtävlingar kände jag redan till säsong två suget efter att stå där i ett startfält och nervöst vänta på att få dra iväg längs asfalten i jakt på den bästa tiden...

Mina Elpex Wasaskidor.

Ett superbra sätt att hitta motivationen

2011-11-13T17:50:00.001+01:00

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)

Tio intervaller uppför var det som gällde.

Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.

Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.

Drömmen om landslaget

2011-11-11T12:48:00.001+01:00

Alltså, ibland känner jag mig lite som ett barn. Du vet det där med när någon frågar vad man ska bli när man blir stor så svarar man astronaut för det är ingen som har sagt till en att "nänä, det blir nog knepigt för dig, vet du hur många som vill bli det och som aldrig lyckas?". Om nån frågade mig nuförtiden vad jag ska bli när jag blir stor så skulle jag lätt kunna säga medlem i skidlandslaget. Ibland drömmer jag att jag är med där. De verkar ha det så himla mysigt. Och inte bara drömmer, jag tänker att jorå, där kommer de vilja ha mig snart. Vilket ju givetvis är helt befängt. Jag skulle inte ens platsa i ett skånskt skidteam, och då snackar vi inte bara om det faktum att jag inte är skåning.

Nåja. Jag blir i alla fall lite glad över att Anna Haag står där i en vallabod i italienska Val Senales och vallar sina skidor själv. Det känns som att vi åtminstone har något litet gemensamt då.

Landslagsmaterial...?

Dumma höft, dumma stress

2011-11-10T14:01:00.000+01:00

Jag har en motivationsdipp. Ibland blir det liksom inte så mycket med veckorna. Jag längtar mest till att jag ska få sova, eller i alla fall slippa göra något särskilt. Jag hade ett litet bryt i början på veckan och fick lite hjälp från kollegor och chefer att få perspektiv. Det är alltid bra. Att få hjälp alltså. Jag vet inte hur du funkar, men för mig är det lätt hänt att jag känner att jag måste hinna precis allt. Jag får svårt att prioritera, särskilt när allt jag ska göra är så fruktansvärt roligt. Jag samlar saker på hög, saker jag borde göra, saker jag aldrig känner att jag hinner och sen blir det bara kris och katastrof. Då är det bra om någon kan säga "hörrudu, vad är egentligen viktigast? Vad kan du låta bli att göra? Och vad spelar det för roll i det stora hela?".

Jag har svårt att hitta en väg ut ur stresstunneln själv. Ibland funkar det ju att träna sig ut, genom fysisk aktivitet blir kroppen och hjärnan lugnare, och dessutom får man en stund på sig att fundera. Eller kanske ännu hellre en stund som är helt separerad från resten av livets måsten och som blir ett litet andningshål.

Men den här veckan har det inte riktigt funkat. Jag har varit less på mitt höftonda (som för övrigt fortfarande inte är bra. Det är en sjukt fånig skada som bara känns dum och irriterande. Skadornas motsvarighet till förkylning på nåt sätt - inget som gör livet omöjligt att leva, men som är tillräckligt begränsande för att man inte ska kunna träna som man vill) som har hindrat mig från att springa. Det går helt enkelt inte för det känns obehagligt. Och det är springa jag vill göra. Jag kan yra hur mycket som helst om spinning och andra roligheter men i slutändan är det ändå bara löpningen jag längtar efter. Träffade på en springkompis utanför gymmet häromdagen. Hon hade sprungit snabbdistans med Halmstadtriatleterna. Jag hatar snabbdistans. Men ändå fick jag sån löparcraving när hon berättade om passet att jag höll på att krypa ur skinnet.

Ja, det var väl dagens lilla gnällkvot. Nu ska jag äta glass.

Kom igen, ge mig träningslusten åter!

I verkstan

2011-11-09T18:14:00.001+01:00

Snart dags för spinning igen. Och i min värld är det inte bara att dra på sig ett par jympaskor och köra. Nejnej. Jag har sneglat lite avundsjukt på alla klickskor under de två pass jag varit på under den senaste veckan och tänkt att om jag nu ska bli lika spinningtokig som alla andra så ska jag vara det med stil. Spinningskor är således inköpta. Men ack vad mycket nytt man måste lära sig med varje ny sak man provar. Inte visste jag att man var tvungen att plocka fram insexnyckeln för att kunna gå på spinning med någon slags värdighet. Nåja.

Herrejisses vilken instruktionslapp, by the way. Nästan som om de trodde jag var helt korkad.

The Convention 2011: Vi ses 2012!

2011-11-06T21:45:00.000+01:00

Nu såhär i efterhand var alla mina oroligheter inför lördagens jätteträningsgalej i Göteborg alldeles knasiga. Jag rodnar nästan när jag tänker på att jag var så nervös. Det var ju bara sjukt kul!

Jag och Anna. Anna som kurerar ett löparknä och därför bland annat yogat över fyrtio dagar i sträck. Den rutinen skulle jag också vilja ha. Funderade en kort stund på att börja gå upp klockan fyra istället för kvart i fem för att hinna med tjugo minuters morgonyoga varje morgon... Foto: Privat.

Dagen började tidigt, tidigt på en Statoilmack utanför Halmstad. Jag och miljoner kajor stod och väntade på en skånebil innehållandes Anna, Linda och Camilla som räddade mig från SJ:s pengalystna klor. Det första jag gjorde när vi nån timme senare kom fram till gigantiska Elixia i Sisjön (jag har bott i de där krokarna för en massa år sedan, och då var Sisjöns industriområde sunkigt och tråkigt. Raka motsatsen till idag, känns det som. Och verkligen raka motsatsen till Elixia. Snacka om supersnyggt gym!) var att byta bort min första klass. Akrobatyoga mot Cyclocrosspinning. Jag vet att jag sagt att jag skulle kliva utanför ramarna och prova nya saker, men akrobatyoga var liksom bara för mycket. Spinning däremot kändes lagom otheresigt och bra. Jag har bara varit på tre spinningpass i mitt liv, alla lika urtråkiga. Men folk älskar ju spinning, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Och herrejävlar vad kul det var! Åsa Erlandsson var lugn som en filbunke och sa bara precis lagom mycket för att jag skulle fatta vad jag skulle göra, och det bästa av allt - ingen skränig listmusik och tjo och tjim. Istället var det bara instrumentalt med skön puls som man kunde sjunka in i och bara fokusera på att bli fruktansvärt svettig och utmattad. Det var för övrigt nån som sa till mig att det var viktigt att inte köra slut på sig totalt på första passet. Det verkade min kropp strunta blankt i, så när jag klev av från cykeln var det på darrande ben. Och med en helt annan syn på spinning (till och med så annan att jag rusade iväg på en spinningklass på mitt eget gym när jag kom hem från Göteborg i eftermiddags, och hade roligt då också!).

Pass nummer två var Jari Ketolas Atletisk muskelfys. Sjukt jobbigt, men kanske inte superinspirerande. Massa "vanliga" övningar fast på ett lite annorlunda sätt. Och massa hoppande som inte funkade alls för min höft, det högg till på ett riktigt obehagligt sätt. Jag var ganska nöjd med att få ett par timmars vila med lunch och sen en föreläsning med inspirerande och roliga landsvägscyklisten Mattias Reck som pratade om uthållighet och hur viktigt det är att kunna arbeta med fett som bränsle.

TRX-salen. Foto: Orka mera-Anna.

Totalt vilse kände jag mig när det blev dags att kliva in bland remmar och öglor i Stina Albihns TRX-sal tillsammans med bland annat Keron. Det var en sak att ha händerna i de där öglorna och göra diverse bakvända plankor och benböj, men när fötterna skulle upp i luften och händerna sitta fast i golvet så blev det värre. Jag vinglade och kände mig svagare än svagast. Å andra sidan var det bra att jag fick svart på vitt att det finns saker att jobba på. Balans och corestyrka till exempel...

Allt avslutades med Träningsglädje-Saras föreläsning/diskussion om hur man lyckas som träningsbloggare. Det var spännande att höra både hennes tankar och hur andra i salen funderade kring både sitt eget och andras bloggande. Tur för övrigt att Sara gillade att vi brötade in med frågor och påståenden, för jag kunde såklart inte hålla käften. Jag har så mycket tankar kring bloggande som jag aldrig hinner tänka klart och få ur mig. Funderingar kring integritet, kring innehåll och avsändare, kring journalistik versus bloggeri och så vidare. Jag får se till att ta mig tid att tänka färdigt nån dag. Jag kan dock konstatera just nu att jag är en usel bloggare som knappt fick med mig en enda användbar bild hem...

Jag lämnade Sisjön igårkväll med en glad och varm känsla i magen. Förutom att jag tror att jag hittat en ny träningsform som jag kan bli vän med så tar jag också med mig det där underbara apropåingentingsamtalet med en supertrevlig tjej från Elixia Masthugget medan vi smälte lunchen och jag hoppas att jag kommer stöta på Oscar och hans kompis gamlaelitmedeldistanslöparen som jag tyvärr glömt namnet på under nästa års Convention.

Jag blev tydligen lite biten.

The Convention. Hjälp?!

2011-11-02T13:46:00.000+01:00

På lördag ska jag till Göteborg på mitt livs första konvent. Det råkade bli så när jag under ett ögonblick i somras fick lust att utmana mig själv att göra saker jag aldrig vågar göra. Jag är livrädd för konvent. Mest eftersom jag är övertygad om att jag kommer göra fel. Jag är inte typen som fattar koreografi särskilt fort, och jag får lätt prestationsångest. Men under den här hösten har jag dock lärt mig gilla gruppträningspass, eftersom jag hittat en dansklass som jag verkligen älskar. Så det ska nog gå bra det här också.

Men när jag kikade lite på klasserna jag anmält mig till så ångrade jag mig lite. Varför i hela fridens namn har jag fått för mig att Acroplay ("En sprudlande och dynamisk teamklass med inslag från både akrobatik och yoga. På ett lekfullt och svettigt sätt får du uppleva världen i ett upp och nedvänt perspektiv") var något för mig? Jag kommer ramla omkull och skaffa mig ännu en lårkaka. Jag borde satsat på kettlebells istället.

Nåja. Det kommer säkert bli bra.

Fast en sak som jag helt ärligt undrar över är det här med att duscha och byta om. Eftersom det här är min första gång så jobbar jag lite efter devisen "jag gör som alla andra gör". Således - hur många ombyten ska man ha? Ett för varje klass? Det är ju typ bara en kvart mellan varje pass, så det är inte direkt så att man hinner med stora duschceremonin. Eller?

Ser ni en förvirrad löpare irra runt i Sisjön på lördag så kan ni väl ta hand om mig!

Alla möjligheter i världen. Choklad, någon?

2011-11-01T18:05:00.000+01:00

Det kom ett mejl...

What to do?! Jag som hade förberett ett litet tal för att förklara för mina medsimmare varför jag ser ut som ett misshandelsoffer. Nu får jag spara det till på torsdag. Och kvällen ligger plötsligt öppen. Jag gillar inte öppna kvällar utan ordning. När jag plötsligt kan göra vad som helst blir jag lat och vill göra ingenting- Förutom möjligen att äta upp alla chokladkakor jag bakade tidigare idag. Johan ska köra testlopp på rullskidorna. Jag borde följa med och fisåka i bakvattnet. Fast jag är ärligt talat lite skraj för att ramla omkull och slå mig. Töntigt, jag vet. Jag håller på att bli tant.

Fast nu är stavspetsarna slipade och det finns liksom inga ursäkter längre.

Rövblåmärkevila

2011-10-31T17:57:00.001+01:00

Jag kommer knappt genom porten hemma eftersom höftkakan aka rövblåmärket har växt och brett ut sig något otroligt över min lekamen. Det gjorde dessutom så ont i natt att jag blev lite orolig, och gick således till min alldeles egna vårdcentral efter jobbet för att höra mig för om jag borde vara orolig eller om jag kunde sluta upp med det och ägna mig åt viktigare saker. Sjuksköterskan tittade på min svullnad och sa att det där kan du inte göra så mycket åt. "Smörj med Hirudoidsalva och känn dig glad över att du har lite hull så du landade mjukt!" bräkte hon ur sig. Jag höll på att storkna och fick bita mig i tungan för att inte säga några väl valda ord.

Hur som helst. Jag går och transportcyklar med viss möda. Det känns ungefär som att någon helt hjälpligt klistrat fast en bit kött på höften och som att i varje steg så är köttbiten farligt nära att lossna. Jag har således ställt in kvällens planerade träning, för att springa runt med en dåligt fastlimmad köttbit på höften känns inte så lockande.

Så jag vilar. I träningsdagboken har jag antecknat rövblåmärkevila.

Nä. Det blir inget springaochsparkairödalöv för den här löparen idag.

Skräckfylld cykeltur och en kaka

2011-10-30T14:43:00.000+01:00

Du vet den där känslan när man precis innan något händer ser framför sig vad som ska hända? Som en blixtsnabb föraning. Och man kan inget annat göra än att konstatera att jaha, nu går det jävligt illa. Det hände mig igår.

Jag cyklade på i godan ro och hade planerat en liten tur på drygt fem mil hem till min syrra. Samma sträcka har jag både sprungit och rullskidat, så jag känner den rätt bra. Hade en grym bra känsla i benen, det var som att de skulle orka ta mig jorden runt om jag ville.

Så kom jag in i det lilla samhället Sennan som ligger precis vid ån Nissan drygt tretton kilometer inåt land från Halmstad. Sennan består typ av ett gäng söta hus och en järnväg. Jag gillar inte järnvägsövergångar i största allmänhet (plankorsningar är ett jäkla påfund), och särskilt inte när jag åker rullskidor eller cyklar. När jag åker rullskidor bromsar jag in och liksom kliver över spåren, för jag är så rädd att fastna nånstans och fara framstupa. Riktigt så nervös är jag inte på cykel, men jag gillar't inte.

Bara några meter innan jag passerar järnvägen får jag en olustig känsla i hela kroppen. Det här kommer aldrig gå, tänkte jag. Just den här speciella järnvägen korsar vägen på ett mycket märkligt sätt, tänk dig som en sax som är nästan helt ihopfälld. Dessutom är mellanrummen mellan betongplattorna runt rälsen onödigt stora. Jag såg framför mig hur framhjulet skulle halka ner i mellanrummen och längre än så hann jag inte tänka förrän jag flög genom luften och landade tungt på högerhöften med cykeln över mig.

Det kändes som en evighet innan jag kunde ta mig upp från marken. Aningens skärrad, eller nä, faktiskt riktigt skrämd ställde jag mig upp och kände på alla delar av kroppen som varit i kontakt med marken. Allt verkade helt, men från ena knät forsade det blod och högerhöften kändes märkligt öm. En söt liten tant med hund kom fram och kollade läget och berättade att det inte var första gången det där hände. Folk på cyklar och mopeder far omkring som vantar just vid den här järnvägsövergången. Tanten försäkrade sig om att jag kunde gå och mådde bra, och sen promenerade hon vidare. Jag linkade framåt, ur vägen för trafiken, och satte mig ner på en stenmur. Höften bultade och kändes svullen, men inte värre skadad än att jag förmodligen kunde fortsätta cykla.

Ringde syrran och talade om vad som hade hänt, så att hon kunde vara beredd på att hämta mig om det gick åt helvete. Trampade försiktigt vidare.

Efter diverse felcyklingar som trots att det kändes bra att cykla gjorde att syrran fick hämta mig ändå när jag cyklat längre än vad jag tänkt men ändå var över två mil från målet så landade jag i duschen. Såg med fascination på medan höften liksom växte och blev blå.

Slog mig ner i soffan med en fryst fläskkarré på höften (det fanns inga kylklampar). Svullnaden gick ner något, och istället för blått blev hela området mest rött.

Och nu sitter jag här, dagen efter, med en höftkaka av modell enorm Det jag funderar mest över är hur sjutton jag ska våga gå till simhallen i bikini imorn, jag ser ju helt missbildad ut. Får kanske simma i shorts. Nästa gång tänker jag ta ut kurvan ordentligt om jag ska åka på den där förbannade järnvägsövergången.

På grund av alla felkörningar hamnade jag till slut på en hårt packad
grusväg. Jag bad om ursäkt till min fina, fina cykel för varje liten sten den
tvingades köra över. Och stackars, stackars cykel som har en så värdelös
ägare som verkar tro att det ingår i cykleriet att köra omkull på varje pass...

Materialsportaren är i farten igen

2011-10-29T12:26:00.000+02:00

Jag firar att räsern blivit min på riktigt med att lägga ännu mera pengar på cykelprylar. Skulle egentligen bara ha en reservslang och så blev det såhär istället... Nu ska jag ut på vägarna och prova!

Den kassa bildkvaliteten skyller jag på att jag blev så till mig
bland alla fina saker som man kan köpa på en cykelaffär...
Svårt att hålla händerna stilla då.

Jag kan springa!

2011-10-27T20:55:00.000+02:00

Konstig rubrik kanske. Men det blir alltid så tycker jag, både efter ett längre uppehåll och efter en begynnande skada eller en riktig skada - det känns liksom inte som att jag ska komma ihåg hur man gör.

Nu har jag varit duktig löpare och löpvilat ordentligt sedan i lördags. Tränat alternativt och haft mig. Stretchat. Känt efter. Och så ikväll tyckte jag att det kunde vara på sin plats att testa högerbenet. Mötte ett litet gäng från klubben på springberget intill där jag bor, och hängde med dem ut på 3k uppjogg. Sen när de skulle springa kenyanskt och öka tempot efter varje kilometer så fortsatte jag lulla runt i 6.00-tempo. Kände efter i varje steg - hur mådde benet? Ont? Stelt? Inte? Nä. Det kändes faktiskt ingenting! Efter två varv på elljusspåret vars första halva är hyfsat kuperat så vände jag om och sprang baklänges för att undvika nerförsbackarna. Trots allt så var det ju just nerförsbackarna som utlöste smärtan förra gången, och jag ville inte riskera nåt. Sprang således de sista tre kilometrarna på platten och njöt av varenda steg.

Det här med löpning alltså. Vilken fantastisk drog det är!

Brickpass, någon?

2011-10-26T21:43:00.002+02:00

Om det var någon som undrade så kom jag faktiskt hem igår. Jag var inte värre vilse än att jag hittade tillbaks till mer kända trakter efter en stund. Och det blev bara fyra extra kilometrar. Vurpan orsakade däremot inte bara ett skrapat knä utan också ungefär femton blåmärken.

Jag längtar efter dagen då jag försöker ryggmärgsklicka mig ur pedalerna på min vardagscykel.

Annars känner jag det mer och mer som att triatlon verkligen är grejen för mig. Jag har ännu inte testat ett riktigt brickpass med de olika grenarna i rätt ordning, men under flera dagar den senaste tiden har jag i alla fall cyklat och simmat efteråt, eller sprungit och simmat efteråt. Och jag är så överväldigad över hur roligt det är med allt det här. Idag kom jag till exempel på en ny grej när jag simmade. Jag är ju total nybörjarcrawlare och håller som bäst på att fatta hur jag ska bete mig för att inte svälja precis hela bassängen när jag försöker andas, och idag fattade jag! Om jag dröjer kvar med nedre armen liiite längre än jag gjort förut så håller jag mig flytande bättre, och då når jag över istället för under ytan när jag försöker få i mig lite luft. Jag blev så lycklig över min upptäckt att jag simmade fyra längder till av bara farten.

Förresten, låter det helt sjukt när jag säger att jag längtar till den dagen då jag är så stark att jag klarar av ett pass som ser ut såhär:

Nio mil cykel. Öka ansträngningen varje 15k. Kliv av cykeln och spring 10-15k, stegra upp till ditt långdistanstempo och håll detta i de sista trettio minuterna.

Eller:

Cykla i en timme, spring 20 minuter. Upprepa fyra gånger. Håll pulszon 2, dvs 60-70 procent.

Undrar hur lång tid det tar att bygga upp sig till supertriatlet. Hoppas att det inte går lika långsamt som att bygga upp sig till blixtsnabb skidåkare.

Det är väl okej att cykla vilse när det ser ut såhär när man gör det.

Men det var då själva fan...

2011-10-25T16:20:00.001+02:00

Jag tycks ha svårt att hålla mig på benen. Dessutom känns det som att jag har cyklat vilse. Ojoj.

Bildbevis

2011-10-24T14:39:00.000+02:00

Ett sista inlägg, sen ska jag sluta tjata om mitt favoritterränglopp. Men bilderna från Markusloppet finns numera att beskåda. Och satan i gatan vad lycklig jag blir av att se alla dessa löpare i den här magiska terrängen. Jag önskar det var oktober 2012 nu.

Som vanligt ser nerförsbackar aldrig särskilt branta ut på bild. Men jag höll
på att trilla ordentligt på näsan... Foto: Markusloppet.

Ledsenhet

2011-10-23T20:02:00.002+02:00

Okej, det finns värre saker i världen. Men jag sörjer faktiskt mitt brutna lopp. Så mycket förväntan som föregick lördagen, så mycket längtan. Och sen bidde det ingenting. Nåväl.

Lite mer ändå sörjer jag mitt knasiga ben. Var ute på promenad tidigare (eller ja, promenad och promenad. Jag sparkade lite löv en stund på Galgberget medan Johan fotade träd. Försökte andas lite frisk luft en halvtimme istället för att grotta ner mig i tv-serieträsket och grina hela eftermiddagen) och på väg ner i en liten bokskogsbacke smärtade det i smalbenet. Inte värre än att det gick alldeles utmärkt att gå, men det kändes. Ett litet hugg. Nu måste jag fundera lite. Känna efter. Det är inte benhinnesmärta, det är den alldeles för specifik för. Men det gör heller inte ont när jag trycker på benet, och det känns mer som ont i mjukdelar än skelett, så jag tror heller inte på stressfraktur. Smärtan är heller inte krampliknande, och benet är inte svullet så det känns inte som nåt kompartmentsyndrom. Fast vem vet, man kanske inte ska pyssla med egendiagnostik. Hur som helst så har jag, såklart, inte sprungit idag, och jag tänker inte springa imorn. Känns det bättre testar jag kanske senare i veckan. Annars får det bli alternativträning för hela slanten.

Foto: Johan.

Markusloppet - DNF och revanschlust

2011-10-23T11:58:00.000+02:00

Nånstans i mitt huvud är det felkopplat. Jag har just nu noll respekt för distans och terräng. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte gett gett mig iväg till de skånska skogarna för att springa fem mil terräng igår.

Markusloppet är ett fantastiskt lopp, och innan jag säger något mer så har jag i alla fall bestämt mig för att det är ett lopp jag ska fullfölja innan jag dör. Således ska jag springa nästa år. Och nästa igen om det behövs.

Det blev mitt första DNF någonsin. Redan efter första milen kände jag mig oroväckande matt, och efter 15k längtade jag bara efter att det skulle ta slut. Jag kunde aldrig riktigt njuta av den tjusiga naturen och den fina leden, och till råga på allt började mitt högra skenben knorra och gnissla efter knappt två mil. För varje steg utför stegrades smärtan, och till slut gjorde det ont till och med när jag gick. På platten och uppför var det ingen fara, men utför kändes det som knivhugg.

Jag hade sällskap av makalösa Kenny som liksom jag var ordentligt trött den här dagen. Vi låg i stort sett sist i fältet när vi hann upp Rikard strax innan vi mötte tätklungan som hade hunnit nå vändpunkten i Genarp och påbörjat sista två milen hemåt. Rikard hade kraftfull kramp, men tuffade trots det på. Själv tvivlade jag på om jag ens skulle ta mig fram till Genarp. Jag hade gråten i halsen stundtals, för jag hade sett fram emot den här dagen så länge - ända sedan förra året när loppet hann bli fullt innan jag hann anmäla mig. Och nu var det bara skit med allt.

Nådde vätskekontrollen i Genarp och meddelade att jag inte skulle fortsätta. Fick en kladdkaka och lite kaffe i min kåsa. Satte mig ner. Imponerades av Kenny och Rikard som efter lite energipåfyllning vände om och gav sig iväg hemåt. Reste mig upp, kände på benet. Det gjorde inte ont längre. Eller? Jag vet att det hade varit förödande att ge mig ut på leden igen och springa knappt 2,5 mil till, men det kändes ändå riktigt uselt.

Fick skjuts till målet i lagom tid för att se vinnaren gå i mål efter strax över fyra timmar. Kändes helt surrealistiskt. Hur kan man springa 50k i såhär tuff terräng i det tempot? Helt galet. Jag missade damvinnaren Emelie Eklöf eftersom jag slickade mina mentala sår i bastun alldeles för länge, men hon sprang in på 4.20-nånting, och jag tror att hon är min nya terrängultraidol. En helt otrolig löpare!

Anders trippar mot målet

Tvåa kom Björnstorps-Lotta som berättade för mig att hon hade haft det riktigt jävligt därute, kräkts ett par gånger och dessutom sprungit riktigt fel nån gång. Då kände jag mig som världens klenaste människa. Vad trodde jag egentligen, att det skulle bli lätt? Fem mil terräng är tufft, riktigt tufft. Det ska göra ont, det ska vara jävligt. Några av de mer erfarna ultrarävarna bedömde Markusloppet som ett av de tuffaste terrängloppen i Sverige. Frustrationen och löparlängtan bara växte i mig med varje löpare som trillade in över mållinjen. Grymma Daniel såg fantastiskt fräsch ut när han kom rusandes efter 5.15 efter en imponerande fartökning sista två milen. Anders kom en stund senare, lika glad och pigg som alltid.

På några minuters övertid kom sedan de riktiga kämparna, mina klubbkamrater Kenny och ett par minuter senare Rikard. Trots svårigheter tog de sig i mål, och jag är så stolt över och imponerad av mina vänner.

Fantastiska Kenny som jag hade sällskap med till vändningen, och som
var så trött, så trött. Men som ändå genomförde och gjorde det otroligt bra.

Krampande ben stoppar inte Rikard. Jag tror nästan inte något kan stoppa den killen.

Det är verkligen med otroligt blandade känslor jag sitter här dagen efter. Jag ville så gärna komma i mål, och som Mikael skriver äga känslan av att ha klarat de där 50 kilometrarna genom den ljuvliga men ändå grymma skåneterrängen. Men som Z så klokt påpekade för mig så är det inte värt att riskera att aldrig mer vilja springa. Tänk om jag hade slutfört och kommit i mål som en sorglig liten löparspillra och börjat hata löpningen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv det.

Nu ska jag hitta ett sätt att manövrera ut ur den här DNF-sorgen. Sen får vi se.

Kalmar nästa!

2011-10-20T21:17:00.002+02:00

Fy tusan vad mäktigt det var att cykla! Efter lite inledande trassel med växlarna eftersom jag inte begrep nånting (har i princip aldrig haft annat än max treväxlad stadscykel i hela mitt liv) så kom jag iväg bra. Tänkte mig först en liten tur på två mil, men när jag kom till den lilla byn där jag skulle vända tillbaks mot stan tyckte jag att det var lite klent och fortsatte istället längs vägar jag aldrig varit på tidigare. Under en tjusig regnbåge och i ambivalenta regnskurar cyklade jag backe upp och backe ner och njöt av att ta mig fram snabbare för egen maskin än jag någonsin gjort tidigare.

Men så skulle jag stanna. Klickade ur vänsterfoten och fick sen plötsligt för mig att sätta ner högerfoten i marken. Som ju satt fast på pedalen. Strålande idé, verkligen. Ett blodigt knä blev resultatet, och jag var glad att alla älgjägare höll sig i sina torn och inte svassade runt på vägarna där de kunde se mig när jag vältrade omkring.

Kom till slut fram till Simlångsdalen på den för mig okända vägen, och kände mig fortfarande inte färdig med det hära cykleriet. Efter en timmes färd hade rumpan börjat vänja sig någorlunda och jag ville bara cykla mera, mera! Men förnuftet sa mig att om jag vände hemåt där och då skulle jag ändå landa nånstans mellan 40 och 45 kilometer, och det kunde faktiskt duga som premiärtur. Man ska inte utmana ödet, jag har ändå ett litet terränglopp att springa på lördag och jag har ingen aning om hur min rygg och mina ben tänker reagera på cykling.

Efter att ha fajtats mot kastvindar längs banvallen mellan Simlångsdalen och Halmstad började jag känna mig världsvan och som en supercyklist. Det höll i sig ungefär till femhundra meter från min port. Där försökte jag stanna för ett par bilar. Och här straffade sig mitt lilla anfall av hybris. I princip stillastående drattade jag på ändan IGEN. Eller snarare så drattade jag på vänsterhanden. En handflata är inte så mjuk och stötdämpande som man kan tro, ska jag tala om. Och den här gången hade jag publik, en äldre herre som rusade (nåja) fram och ropade "men herregud flicka lilla, akta så du inte slår ihjäl dig!". Generat muttrade jag nåt om att alla ramlar i början och han tittade på mig som att jag inte var riktigt klok.

En cykeltvätt och femtio minuters simning på banan bredvid tjusiga och coola Halmstadtriathleterna (som jag nån gång i en avlägsen framtid tänker mig att jag också vill träna med, men då måste jag bli cool och tjusig först) senare konstaterar jag att nu är det bara att köra. Kalmar 2012, nu jävlar är jag på gång!

Jag lyckades såklart få kedjan att hoppa av. Kände mig bara cool som
fick bli oljig om händerna...

Blodvite! Nästa gång ska jag hålla mig på benen.

Cykelpremiär!

2011-10-20T14:18:00.000+02:00

Ju mer jag tittar på den fina lilla Bianchin som står i min hall desto mindre inser jag att jag vet. Om cyklar alltså. Jag letade febrilt just igenom en jädra massa broschyrer för att hitta kapitlet om hur man växlar. Du fattar. Det kommer gå bra det här, verkligen. För nu ska den provköras, den vita skönheten. Jag är så oredo som man kan bli. Funderade ett kort ögonblick på att bara köra med en cykelsko på ena foten och en löparsko på andra foten, för att vara på den säkra sidan. Jag kan ju inte klicka ur. Men eftersom Z skrattade åt mig när jag berättade min plan så inser jag att det bara är att kasta sig ut i verkligheten och liksom omfamna spd-vurporna när de visar sitt fula tryne. Trilla gör visst alla. Hej å hå. Nu kör vi!

Drömmen om sexton mil

2011-10-19T13:54:00.001+02:00

Det sitter ett träningsschema på mitt kylskåp. Och det är inte mitt. Johan har plötsligt blivit så strukturerad! Igår medan jag studsade runt och sprang backintervaller tillsammans med Halmstad OK lite sådär halvpåskoj eftersom jag kunde ta ut mig helt då jag skulle iväg och simma efteråt, ja då sprang Johan testlopp. Sånt gör man när man har ett seriöst träningsschema för att åka Vasaloppet skitsnabbt.

Jag blev lite sporrad att hitta på ett eget upplägg att följa framöver ett tag. Som det ser ut just nu flyter jag mest omkring och försöker komma på vad jag vill göra med livet. Visserligen är det ganska rimligt att ha en sån period nån gång under året, det mår man förmodligen bara bra av. Lalla runt och träna det som verkar roligast för stunden, liksom.

När jag läser om Mirandas schema inför satsningen mot Bislett så blir jag helt sugen på att bygga en ultramaskin. Seriöst satsa på att bli uthållig och stark. Inte mesa. Och som förra året vid den här tiden börjar jag drömma om 16-millopp. Kan det verkligen vara möjligt att genomföra...?

Seriöst träningsschema. Jag vill också ha!

Nä nu kör det ihop sig

2011-10-18T12:55:00.002+02:00

Det händer alldeles för mycket roliga saker hela tiden. Och jag vill vara med på ALLT! Ta bara helgen 12-13 november. Då springs det ultraintervaller runt om i landet, en kompis planerar för en träningshelg med massa roligt och så är det KUL-helg i Halmstad. På exakt samma, små korta dagar!

Och det finns alldeles för mycket saker jag vill göra just NU. Nya kompisen till exempel. Den borde jag ta ut på en testtur. Jag vill simma. Eller framför allt vill jag bli bättre på att simma. Jag vill springa. Helst av allt i nåt dygn. Och dessutom jag vill springa intervaller. En av alla mina klubbar (jo, jag har några stycken. Jag är föreningsnörd och vill helst vara med i alla på en gång. Snart ska jag skaffa mig en triathlonklubb också!) kör kvalitetspass bara några hundra meter från mitt hus på tisdagarna under vinterhalvåret. Det är ju nästan omöjligt att låta bli att vara med. Men jag ska inte hålla på med några intervaller, jag ska hålla på och vila min kropp lite så att den är pigg och glad till på lördag när jag ska ta mig an skåneland igen. Fast det är ju svårt att motstå. Ikväll ska vi springa "10*(1+1min) en kombination av backe och flacklöpning". Du fattar. Man säger inte nej till det. Enminutsintervaller är superroligt.

Jag ska önska mig fler timmar och fler dygn i julklapp.

Gröna och fina Markusloppet

2011-10-17T13:36:00.000+02:00

Trots att även skåneträden är på god väg att bli höstfärgade så är det en väldigt grön känsla över trakterna öster om Lund kommande helg. Markusloppet satsar nämligen ännu lite mer på att vara ett grönt och miljösnällt lopp. När preracemejlet trillade ner i min mejllåda idag blev jag helt lycklig. Det kommer inte finnas några engångsmuggar med vätska vid vändningen, istället uppmanas vi löpare att ta med en egen kåsa att dricka ur. Dessutom kommer det inte att delas ut några nummerlappar, istället ska vi ta med oss redan använda lappar, RBT-stajl. Jag gillar't! Markus och de andra arrangörerna uppmanar oss också att samåka, och att själva skriva ut en eventuell karta om vi vill ha det, för det kommer inte delas ut några papper vid start. Alldeles underbart. Allt som innebär mindre slöseri och mindre skräp är bra.

Dessutom finns det en alldeles strålande anledning att fullfölja - för varje löpare som kommer i mål skänker Team create femtio spänn till välgörenhet. Bara en sån sak! Man kan inte låta bli att älska Markusloppet.

Skånsk kohage. Utan skräp.

Superjättesist och en ny kompis

2011-10-16T17:11:00.001+02:00

Det är danande för tålamodet att syssla med rullskidåkning. I alla fall för mig. Det gäller liksom att inte bli sur och arg och hålla på med onödiga jämförelser. Idag kom jag till exempel ohjälpligt sist på Björnstorps tävling BIF-rullen utanför Eslöv. Ungefär 33k på en varvbana avverkade jag på 1.58.45. Och med ohjälpligt sist menar jag inte bara efter Fia Jobs, utan efter precis alla andra i hela startfältet. Vinnaren och typ topp fem varvade mig när jag hade kanske 11k kvar. Jag hade hoppats att jag skulle komma ut på sista varvet innan de bästa gick i mål, men icke.

Jag blev så lycklig för en stund när jag åkte om en snubbe i slutet på mitt sista varv. Men när jag kom i mål och funktionärerna började plocka ihop visade det sig att han hade brutit och bara var ute och slöåkte.Men det är så det är. Jag är inte snabb på rullisarna, och jag kommer knappast bli snabbare så länge jag är rädd för nerförsbackarna. Förresten var det väldigt roligt att åka trots att kroppen kändes seg och inte det minsta följsam och seg, och det räcker som anledning för mig att tävla. Dessutom är det alltid kul att vara med i ett startfält där man får möjlighet att studera åkteknik hos de riktigt bra åkarna. Det är givande att härma och försöka bli bättre. Och jag kom trots allt tvåa i D21, och det innebar att jag fick pris i alla fall...

En ny kompis fick följa med mig hem från där utanför Eslöv också. Jag får ha henne
på prov och testa och se om hon är något för mig. Gissa om jag är cyklingssugen nu!

7 mil och 25 000 kronor till Världens barn

2011-10-14T18:24:00.000+02:00

Jag kommer aldrig att glömma gårdagen. Vet knappt hur jag ska kunna berätta om den utan att börja grina. Och det är väl lika bra att jag varnar för ett lååångt inlägg...

Foto: Sveriges Radio.

Det var en nervös löpare som trippade iväg bredvid Susanne och babyjoggern Fanny igår morse. Fullmånen lyste upp vår väg, och medan vi sprang ägnade sig programledarna för morgonprogrammet i P4 som jag jobbar med åt att uppmana folk att ringa fler gånger och skänka mer pengar och samtidigt ge oss fler metrar att springa. När vi startade hade vi två mil på kontot. Tre timmar senare hade vi över fem. Och det bara fortsatte att komma in samtal.

Foto: Lars Karlsson

Jag var nervös eftersom jag inte visste var jag hade min kropp. Skulle den orka? Det visade sig att den skulle orka alldeles utmärkt. Vi tog oss fram i sakta mak genom ett yrvaket Halland. Efter någon mil stannade vi och knackade på hos en förskola för att be barnen hjälpa oss att måla små plakat vi kunde ha med oss på färden som berättade vilka vi var och vad vi gjorde. Efter lite frukost gav vi oss iväg igen.

Solen sken och vi kunde inte valt en bättre dag att göra det här på. Knappt någon vind, och en behaglig temperatur. När vi kommit halvvägs till Falkenberg och var i den lilla orten Steninge med alla fina klippor stod det en kvinna i en korsning med två bananer i händerna. Hon tackade oss för vad vi gjorde, gav oss en stor kram och jag kände mig helt stum.

Foto: Sveriges Radio.

Hela vägen var det sen så att vi inte kunde springa särskilt långa stunder utan att vi fick små hejarop från bilister som passerade, eller så blev vi ikappcyklade av folk som bara ville säga hej och ge oss en kram. När våra magar började kurra vid lunchtid hade vi just bytt kommun från Halmstad till Falkenberg, och vid det första huset efter kommungränsen stod Eva i sin trädgård och gav oss en applåd. Vi vågade oss på att fråga om vi kunde få äta vår mat i hennes kök, och hon öppnade sitt hem för oss. Helt otroligt! En pastasallad och dagens första kopp kaffe senare kom hennes man hem. Han stirrade fundersamt på Fanny som stod i hans trädgård, och sedan klev han in och hittade oss i köket. Smått chockad sa han "men...här har jag lyssnat på er på radio hela morgonen, och nu sitter ni i mitt kök!". Varmare och snällare människor får man leta efter!

Foto: Sveriges Radio.

Efter lunchen kom den tuffaste stunden under dagen för mig. Jag fick ont i magen då och då och jag började tänka på hur långt det egentligen var att springa minst 6 mil som vi fått i uppdrag att göra då. Men nånstans strax innan fyra mil hade jag hunnit bli piggare. Jag skrattade med Susanne åt massa dråpliga historier om felspringningar, vi drömde tillsammans om andra platser att springa mellan och vi var överens om att ingenting är omöjligt här i livet. Och plötsligt kommer det ut en man på farstutrappen till ett hus precis vid vägen, han sträcker upp armarna i vädret och skriker "I love you!" till oss. När något sånt händer går det absolut inte att känna sig trött och lite orolig.

När vi närmade oss Falkenberg hade vi fått ordnat eftermiddagsmat till oss av en av Susannes kollegor. Det var svårt att äta, jag hade ett lätt illamående. Men vi fick i oss tillräckligt för att ta oss vidare. Efter att ha pratat med en journalist från den lokala morgontidningen tuffade vi vidare in mot centrala stan. Vi hade då sprungit över fem mil, och vi visste att det skulle bli något slags mottagande vid den gamla anrika Tullbron inne i stan. Men det som hände där överträffade alla förväntningar. En delegation stod med en stor "Välkommen till Falkenberg"-skylt och ballonger och grejer, och vi fick applåder och stora leenden från något som kändes som en jättestor folksamling. Kommunrådets sekreterare (kommunrådet själv hade tyvärr behövt springa på ett möte eftersom vi blivit lite senare till Falkenberg än vi först hade trott) gav oss bland annat dricka och godis som en gåva från kommunen.

Foto: Sveriges Radio.

Lyssna: Hör när Therese och Susanne kom fram till Falkenberg
Efter lite kaffe var det sedan dags att springa vidare. Vi visste att vi hade åtminstone 13 kilometer till att springa innan vi var klara för dagen. Vi lämnade allt stoj och stim inne i stan och letade oss norrut. Nu var det bara vi, Fanny och våra egna rytmiska steg mot marken. Jag konstaterade att det knappt märktes att vi sprang. Det var som att promenera. Visst, jag kände en lätt trötthet i ryggen och magen, men jag såg inget slut på löpandet. Jag kunde fortsätta för alltid!

Efter lite trixande och felspringning upp på en större trafikerad väg kom vi ner mot havet igen. Vi kom till fiskeläget Glommen där vi bestämde oss för att ta en lite sightseeing medan vi sakta närmare oss 65 kilometer. Inne bland husen stannade sedan plötsligt en bil tvärt, och ut hoppade en kille och hans sjuåriga dotter. Han förklarade att han kört runt med sin bokbuss hela dagen och trots att han velat möta oss någonstans så hade han inte kunnat det. Och nu var vi plötsligt där, i hans kvarter! Han bubblade och pratade med oss en stund innan vi skiljdes åt efter ett mindre kramkalas.

Solen började försvinna vid horisonten och österut steg månen upp som ett gigantiskt rosa klot. Löparhöga och överväldigade av allt det vackra omkring oss räknade vi sakta ner meter för meter. Vi hade landat på 67400 meter som våra P4-lyssnare ville att vi skulle springa, men vi kunde inte låta bli att jämna ut siffrorna lite. När vi passerade den magiska gränsen där samtalen tog slut skickade jag iväg ett tyst tack till alla som gjort det här möjligt, och sedan puttrade vi på i mörkret bort mot sju mil.

Foto: Sveriges Radio.

Drygt ett halvt dygn efter att vi startade i Halmstad slog siffrorna om till 70 kilometer på min klocka, och vi stannade.

Det hela kändes ofattbart. Ett par mil norr om Falkenberg, omgivna av åkrar och öppet hav och ett allt tätare mörker stod vi. Nu var äventyret slut för den här gången. Men vi har redan skissat på en ny plan. Och jag tänker aldrig mer säga annat än att jag är ultralöpare.

Sju mil. Helt galet.

Foto: Sveriges Radio.

Här hittar ni mig idag

2011-10-13T06:30:00.000+02:00

Jag är ute på de halländska vägarna och springer järnet för Världens barn tillsammans med Susanne Johansson. Följ oss på vår blogg! Och ring oss vidare om du vill, numret är 099-321 06. Det kostar 9.90 och 8.50 går till Radiohjälpens insamling för Världens barn. Vi springer 25 meter per samtal.

Kanske det mest onödiga jag nånsin sett

2011-10-11T14:23:00.002+02:00

Blir du sugen...? Inte jag. Hur svårt är det att koka och skala ett ägg alldeles själv?

Häng med på välgörenhetslöpning genom Halland

2011-10-10T14:21:00.000+02:00

Med darrande ben har jag idag lanserat en galen idé. Jag ljuger om jag säger att den inte är genomtänkt, för det är den. Jag har tänkt fram och tillbaka i två veckor. Men ändå. Den känns galen.

Vi springer så länge ni ringer, kallar jag det hela.

Jag och Susanne Johansson ska springa genom Halland på torsdag morgon, med start i Halmstad. Och vi gör det för ett gott ändamål - vi springer nämligen för Världens barn. Och hur långt vi ska springa beror på hur mycket pengar folk är beredda att skänka.

Varje år kampanjar Sveriges Radio och SVT för Radiohjälpens insamling till Världens barn, och bland annat har vi på P4 Halland ett insamlingstelefonnummer öppet under två veckor. Numret är 099-321 06, och varje samtal kostar 9.90 kr, varav 8.50 kr går till insamlingen. Och för varje samtal vi får in fram till och med torsdag så springer jag och Susanne tio meter. Och eftersom tio meter är ingenting vill vi ha många samtal!

Jag har ingen aning om hur mycket folk tänker ringa. Ni kan ju skicka oss till Göteborg om ni har lust! Allt jag vet är att vi är beredda att springa hela dagen!

Det hela kommer man kunna följa i direktsändning då och då under dagen. Och det går att lyssna via webben. Dessutom kommer det finnas en speciell blogg där vi kommer lägga ut bilder, och där det kommer ligga en länk till en karta där man ser var vi är hela tiden. Om man har lust att ansluta. Eller komma och ge mig mat. Jag kommer att behöva mycket mat.

Senast vi sprang ihop var när Susanne var på väg hem från Portugal. Då hann
jag med att vara med på en mil. På torsdag hoppas jag det blir längre!

Utan mina andetag...

2011-10-09T20:15:00.002+02:00

...plaskar jag runt i den här bassängen. Tredje simpasset för veckan avklarat. Om man nu ens kan kalla det simpass när allt jag gör är att andas in, hitta flytläge, paddla på så gott det går på mitt enda andetag, andas in vatten, frusta och fräsa, paddla vidare, simma in i väggen. Och sen en paus vid kortänden på bassängen tills jag vågar ge mig på det igen.

Det är väl konstigt det här med andningen. I fredags hittade jag det. Ett enda litet andetag som kändes perfekt. Det var som en uppenbarelse - just det, så HÄR ska det gå till! hann jag tänka innan jag tappade bort mig totalt medan jag försökte komma på vad det var jag egentligen hade gjort. Sen försökte jag förgäves härma mitt andetag, utan framgång.

Idag fortsatte jag härmeriet. Fick till ett par hyfsade längder. Efter fyrtiofem minuter gick jag upp ur bassängen som då var tömd på vatten. Det jag inte hade svalt under mina sjutusen kallsupar hade jag puttat in i öronen.

Men en dag, mina vänner, en dag ska jag bli simmare också. Hittade för övrigt en fellow järnman in spe vid bassängkanten. Per hette han. Han var maratonlöpare ut i fingerspetsarna. Efter fem veckors simträning ägnade han sig nu åt vändningar. Tänk vilken lycka. Jag längtar till om fem veckor när jag får träna på vändningar.

Tills dess, en favorit i repris. Therese tar på sig simglasögon - stillbildsversionen:

Skåneledslera och löparmagi

2011-10-08T18:09:00.004+02:00

Mina löparben har blivit dåligt underhållna den senaste tiden, och därför var jag faktiskt lite nervös inför dagens planerade bravader. I svinottan (nåja, klockan sju i alla fall) satte jag mig i en bil tillsammans med klubbkompisarna och ultrarävarna Rikard, Anders och Kenny. Vi skulle möta upp Daniel för att springa första halvan av Markusloppet och se om vi kunde navigera oss rätt. Kändes som en bra idé med tanke på att det är flera ställen längs loppet där det är lätt att hamna helt knasigt.

Problemet är bara att dagens prövning handlade om drygt 20k i terräng. Backig terräng. Och lerig terräng. Jag som inte sprungit ens en mil åt gången sedan Stockholm halvmarathon. Och terräng har jag inte sprungit alls sedan i mitten på juni. Huvva.

Innan start i Skrylle. Daniel, Kenny, Anders och Rikard.

Nå. Efter att ha kört genom ett regnigt Skåne slutade det regna lagom tills vi kom till Skrylle där vi skulle börja. Vi hoppade på Skåneleden och sprang inledningsvis mest nerför. Vi tog oss genom höstlövskog där marken var rödorange trots att gröna löv fortfarande satt kvar på träden. Genom kohagar, upp på åsar, nerför åsar (riktigt brutalt nerför, nästan så man fick sätta sig ner och hasa sig ner), genom söta lilla samhället Björnstorp. Vi sprang upp för det ena skåneberget efter det andra, och jag blev återigen förvånad över att Skåne kan vara så kuperat. Den senaste tidens regn hade gjort leden helt lersjuk, och leran sög fast skorna stundtals, andra stunder orsakade den mindre eleganta benparader när jag försökte rädda mig själv från att dratta på ändan.

Vägvalssnack precis bredvid en gammal järnvägshållplats.

Efter att ha sprungit på Knivsåsens kam en bra stund skulle vi ner. Och i vanlig ordning är det brantare än det ser ut...

Kossorna tittade nyfiket nästan ända tills vi kom i höjd med den. Då flydde de platsen.

Som de vana ultralöpare vi är gick vi uppför de värsta branterna. Utom Daniel då förstås, som sprang förbi lätt som en hind samtidigt som jag flåsande klättrade med både händer och fötter emellanåt. Den killen har benmuskler som inte är av denna värld.

Och visst var det tufft. Benen kändes lika stabila som en trotsig unge, ena stunden sura och trötta, andra pigga och skrattande. Men det var så fruktansvärt roligt! Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar terräng. Skåneleden visade sig från sin allra vackraste sida idag, och vyerna som mötte oss när vi kom ut ur skogspartierna var inte att leka med. Magiskt!

För övrigt verkar kossorna utanför Lund vara mycket mer väluppfostrade än Kristianstadkossorna. Inga bindgalna tjurrusningar, med andra ord.

När vi kom fram till Genarp där det kommer serveras fika under Markusloppet innan man vänder och springer tillbaks samma väg som vi kom så var det med en något triumfartad känsla i kroppen. Jag hade klarat det! Och jag visste att om jag hade behövt vända och springa tillbaks hade jag fixat det också.

Nöjd och glad efter ett fantastiskt pass.

Energipaus innan vi åkte bil tillbaks till starten. Nästa gång vi står här ska vi springa tillbaks, drygt 23k.

Nu längtar jag något oerhört efter riktiga loppet om två veckor. Maxtiden på den totalt 50k långa sträckan är sju timmar, och jag siktar på under sex. Det känns rimligt med tanke på att jag inte har minsta intresse av att pressa mig hårt, jag vill bara njuta av den fantastiska naturen och ha det gött.

Tack för idag killar, jag tror det här var det bästa sättet man kunde spendera en lördag på!

Otrevliga Stockholm

2011-10-07T20:54:00.001+02:00

Under min lilla blixtvisit i Stockholm lade jag märke till en sak. Stockholmslöparna hälsar inte! Igår tog jag en liten sväng på morgonen innan jag mötte upp min Ironmanvän för en frukost, och redan under första kilometern på väg ner mot Nybrokajen mötte jag ett gäng löpare. Och alla stirrade envist ner i marken och rörde inte en min. Samma sak på Djurgården. Alla som jag mötte tittade överallt utom på mig. Själv var jag lantis och log och hälsade hit och dit. Daniel sa en gång att han hälsar på allt och alla när han springer, oavsett om de hälsar tillbaks eller inte. Och jag är nog ungefär likadan. Jag försöker som minst fånga folks blickar och le. Det blir ju så mycket härligare då. Och jag tänker fortsätta. Även om folk jag möter beter sig som stockholmslöpare.

Oerhört mycket tid tillbringades annars på ett sånt här. Alternativt väntandes på ett sånt här. Eller missandes ett sånt här. Jag är så himla lycklig att jag inte behöver pendla.

Den dansande simmaren

2011-10-05T14:38:00.001+02:00

Det här med crawlskola kan vara min mest briljanta idé någonsin. Det var längesedan jag hade så roligt!

Efter att simläraren snackat massa filosofiskt lull-lull om att känna sig ett med vattnet (missförstå mig inte - jag älskade varenda liten drömmande blick och varje superlativ som kom över hans läppar) fick vi skutta ner i plurret och öva på att hitta rätt vattenläge. Översatt betyder det typ ligga på mage i vattenytan, titta ner på bottnen, spänna magmusklerna och känna sig balanserad. Sen fick vi förtroendet att prova bensparken innan läraren plötsligt sa "och nu testar ni helt enkelt att crawla!". Skräckslagen men oerhört lycklig paddlade jag fram en tredjedels längd, det vill säga så länge jag kunde ta mig framåt utan att andas. När jag fick huvudet ovanför vattenytan igen stod läraren vid bassängkanten och sa att jag måste tänka mer pil eller var det torped kanske, för just nu såg det ut som om jag dansade. Svängigt och rytmiskt, men kanske lite väl flaxigt. På't igen, tänkte jag efter att ha fått lite tips. Och nästa gång jag kom över ytan igen fick jag en mindre applåd av killen, det såg sååå bra ut! Behöver jag säga att jag rodnade stolt?

Om jag fick välja skulle jag spendera resten av veckan i en bassäng, men övriga livet kallar. Just nu sitter jag på tåget till Stockholm dit jag ska på jobbärende. Gissa vad jag packade ner i väskan först...?

"Allt bara gör ont!"

2011-10-04T19:02:00.000+02:00

Jag ska alldeles strax iväg på mitt livs första simskolepass. Jag kan som bekant inte crawla. Men jag känner mig väl förberedd efter att ha provat simmössan och glasögonen. Jag har aldrig hållt i såna prylar förr, och allt kändes väldigt litet. Johan tyckte dessutom att det var en bra idé att föreviga det hela på film... Så här är den - filmen om att sätta på sig ett par simglasögon! Oscarsgalan nästa...?

Men mojna då!

2011-10-04T17:38:00.001+02:00

Jag älskar verkligen västkusten, och särskilt Halland. Men idag är jag inte helt nöjd med mitt vackra län. Jag för nämligen en våldsam kamp med en sjövild sidmotvind som aldrig vill ge sig. Men jag ska vinna!

Den ständiga tvåan

2011-10-02T16:59:00.001+02:00

I torsdags körde jag ett distanspass med klubben runt Vilshärad och Gullbrandstorp (och Vapnö IP, men den delen vill jag helst glömma - vi hittade en totalt urbombad väg med mer hålor än asfalt, och dessutom kom dimman inrullandes tillsammans med skymningen, så det kändes som att vi var på Mars och åkte...) på nya tävlingsskidorna. Tänkte att jag skulle testa hur de var över en lite längre distans. Och jo, de gick snabbt. Så snabbt att jag blev nervös emellanåt. Dessutom märkte jag att ena skidan drog till vänster, men det spelade inte så stor roll när jag bytte och satte skidan på vänsterfoten.

Men trots att jag provat skidorna inför dagens tävling var jag ändå riktigt nervös när jag ställde mig på startlinjen och väntade in min minut. Jag startade först av alla som skulle köra långa distansen, men efter de som körde korta. Så jag fick nöjet att köra förbi några åkare innan det blev dags för den stora omkörningen, det vill säga när i stort sett alla andra åkare med några minuters mellanrum åkte om mig. Sista personen att passera tror jag var vinnaren Tobias Westman som startade över en halvtimme efter mig, och han körde om mig med två kilometer kvar till mål...

Jag fattar ärligt talat inte hur det ska gå att åka snabbare än jag gör. Jag trycker på bra i stakningen, det finns liksom inte mer krut. Eller ja, det finns det väl, om jag blir starkare. Men sen har vi det där med nerförsbackarna. Jag kom som bäst upp i 1.48min/k i en nerförsbacke för nån sekund, och jag kände mig lika kontrollerad och balanserad som en ettåring som just börjat gå. Jag undrar när den dag kommer då jag kan utnyttja farten från nerförsbackarna i min fortsatta åkning uppför och på platten.

Well, jag gillade i stort sett varenda sekund ute där på asfalten. Banan var oerhört vacker och rätt lättåkt med bara ett par jobbiga svängar där jag fick bromsa in ordentligt (av rädsla för att åka rakt ut i naturen annars...) och egentligen bara en nerförsbacke att tala om (även om de andra små backarna orsakade lite bekymmer i alla fall för mig). När jag närmade mig målet kunde jag lägga in en lite högre växel, och fick nästan till en spurt... Och när jag passerade mållinjen efter 1.37 var jag tröttare än jag någonsin varit tidigare på rullskidor. Det säger ju nåt i alla fall!

Sen var jag som sagt inte precis först i mål. Snabba Ann-Sofie Brink från Markaryd åkte förbi mig strax innan fem kilometer redan, och hon var minst tio minuter före mig i mål. Så jag kom tvåa. Igen. Undrar om jag någonsin kommer bli tillräckligt bra på rullskidor för att hamna överst på nån slags pall? Tvivlar på det faktiskt. Fia kommer jag ju aldrig att slå till exempel, särskilt inte nu när hon är en av fyra grymma åkare i nystartade teamet Ski team Skåne. Men jag tror inte att jag bryr mig så jättemycket. Jag ska bli den bästa rullskidåkaren jag kan bli, och jag ska definitivt tävla mer på snabba hjul! Det var riktigt, riktigt roligt.

Laddad rullskidåkare...

...eller ja, mest lite nervös...

...och tramsig.

Supersnabbasilvertherese

2011-09-29T17:01:00.000+02:00

Jag har gått och blivit med tävlingsrullskidor. Eller ja, jag har fått låna ett par som klubben köpt in precis. Alldeles nya och fräscha, och fullständigt livsfarliga. Jag tog ut dem på en tur i hamnen igår tillsammans med Johan och en vän som tänker åka Vasaloppet för första gången nästa år och som behövde lite proffstips från en rullskidåkare som kan sina grejer. Det vill säga Johan. Jag kan ingenting. Jag är glad om jag håller mig på benen.

Johan ordnade lite slalombanor och hinderbanor som vi skulle skida oss igenom. Trampatrampatrampa. Runtruntrunt. Akta sig för kajkanten. Akta sig för brunnar, stenskrot och andras stavar. Hitta balansen även i högersvängar. Finslipa vänstersvängarna. Hacka tänder av kombinationen knölasfalt och hårdare plasthjul.

Känna sig snabb, fri och skitcool.

Jag må vara kanske världens långsammaste rullskidåkare på mina Elpex wasa. Jag må till och med vara långsammare än de flesta också på tävlingshjul. Men oj vad det gick undan ändå! Utan minsta ansträngning (nåja) svischade jag fram i över en minut snabbare tempo än normalt på platten.

Nu känner jag mig sjukt laddad inför hösten. På söndag kör jag Lindenarullen, det vill säga 26k med intervallstart. Jag ser fram emot att bli omkörd av hela startfältet rätt omgående. Om två veckor bär det av ner till Lund och BIF-rullen. 30k masstart. Jag har blivit lovad att den enda branta nerförsbacken i det loppet inte slutar i en kurva utan planar ut rakt och fint. Känns tryggt. Jag har trots allt fortfarande inte kommit över min måttlösa skräck för nerförsbackar med kurvor på slutet.

Åh, allt detta tal om rullskidor gör att jag blir helt vansinnigt sugen på att ge mig ut igen!

Bindgalen rullskidåkare med blixtögon. I full färd med att åka slalom. Fråga mig inte vad min höger hand sysslar med för det har jag ingen aning om.

Huvudbryderier

2011-09-29T14:23:00.003+02:00

Häromdan satt jag tillsammans med några vänner och diskuterade vad som snurrar runt i huvudet under en löptur. Jag ville börja dra den där vanliga drapan om att när jag springer så går jag igenom diverse problem och rester från dagen som gått, löpningens meditativa lunk är en fantastisk miljö för problemlösning. Således är både huvudet och kroppen i harmoni när jag trycker på stopp på Garmin.

Men riktigt så är det faktiskt inte.

Jag tänker sällan på världsproblem när jag springer eller åker rullskidor. Ibland känns det som att jag inte tänker överhuvudtaget. Men när jag väl har igång hjärnan så stannar tankarna väldigt mycket här och nu. Jag noterar hur fötterna landar på marken, jag tänker på hur min kroppshållning är, jag funderar över i vilken vinkel stavarna tar i marken, vilken vinkel jag håller armarna i, om jag är i balans i frånskjuten och över hur jag andas. Om jag överhuvudtaget tänker framåt så tänker jag på backen som kommer om tre minuter, och hur jag ska bete mig för att ta mig uppför den så effektivt som möjligt. Eller på hur jag ska ta mig ur den där skarpa svängen om tvåhundra meter med hedern i behåll på rullskidorna.

Det här fick mig också att tänka på det som Fia skrev lite om häromdagen, nämligen begreppen "assa" och "dissa". Det handlar i korthet om olika sätt ta in och bearbeta positiva och negativa upplevelser. Eftersom jag hela tiden ägnar mig åt att fundera över hur det känns och vad som händer i kroppen och knoppen när jag tränar så är det lätt hänt att jag trillar in i negativa tankebanor. Det händer särskilt under lopp när jag känner efter alldeles för noga. Då börjar jag tänka att jag är usel och dåligt tränad bara för att jag börjar andas häftigt i en uppförsbacke och för att mjölksyran börjar spruta alldeles för tidigt. Enligt den här strategin som används inom mental träning så ska man "assa" de positiva upplevelserna (assa = associerad, känslomässigt engagerad) och "dissa" de negativa (dissa = dissocierad, känslomässigt avkopplad). Alltså, tänka på och lyfta upp tillfällen när man kände sig stark, tillfällen som är kopplade till en väldigt positiv känsla. Som mitt fantastiska millopp i Falkenberg i somras. Och å andra sidan koppla bort tankarna på mjölksyran, liksom flytta ut den ur tankevärlden och kroppen. Känns ju alldeles glasklart och enkelt i teorin, men svårare i praktiken.

Hur sjutton slutar man tänka på dåliga saker?

På söndag kör jag årets första rullskidstävling. Då ska jag bara tänka på hur himla stark jag är, och på hur mycket bättre jag blivit på stakning bara de senaste veckorna.

Världens kortaste ben

2011-09-27T16:36:00.001+02:00

Jag går i seriösa cykelskaffartankar sedan en tid tillbaka. Och då ska man hålla på och mäta varenda liten kroppsdel för att ta reda på hur stor (eller liten) cykel man ska ha. Så jag har mätt och räknat. Och kommit fram till att mina ben är ohyggligt korta jämfört med allt annat på min kropp. Eller ja, det anade jag egentligen redan, men nu har jag det svart på vitt.

En annan sak som jag funderar över när det gäller korta ben är varför alla springer runt som michelingubbar ute i löparspåret. Varför har ni på er långbenat, mössa och jacka? Det är ju bara september! Och nästan tjugo grader dessutom. Nu skulle jag vilja säga att jag inte tar på mig långtightsen förrän snön kommer, men inte ens jag är så vågad. Däremot kan jag lova att oavsett väder så är det korta tights som gäller september ut. Alltid. Och i år tycks jag kunna stretcha ut sommaren ännu lite till eftersom meterologerna lovar högtrycksryggar och sol en tid framåt. Underbart!

Nu ska jag testa lite nya prylar ute på cykelvägarna. Och nej, det är ingen cykel, men jag ska rulla i alla fall.

Pytteben i kortaste tightsen. Är det sensommar så är det.

Rullskidskärlek

2011-09-26T21:55:00.001+02:00

Igår tillbringade jag en massa timmar för mig själv på väg mellan inlandet och kusten. Jag knäppte fast fötterna på rullskidorna hemma hos mina föräldrar på gränsen mot Småland och tog en cykelled över bland annat vackra naturreservatet Virsehatt in mot Halmstad. Det är så otroligt skönt med långpass på rullskidor! Tiden bara försvinner, och asfaltstuggandet och de monotona rörelserna gör att jag ibland kan hamna i ett rent meditativt tillstånd. Tankarna flyger och jag kan titta på min egen skugga och känna mig helt hög av kärlek till min egen kropp och till de rullande små livsfarliga grejerna jag står på.

Totalt blev det fem mil alldeles ensam. Distansrekord på rullskidorna med åtminstone två mil, om inte mer. Kan inte minnas att jag åkt mer än 25k sammanhängande förut. Och knappt hade jag kommit hem förrän jag började fundera på nästa långpass. Jag gillar verkligen grejen med att förflytta sig mellan två platser istället för att köra en runda. Jag känner mig aldrig så stark som när jag tar mig en lång sträcka (en sträcka som andra helst inte vill prata om utan att i samma mening använda ordet "bil") för egen maskin, utan motor. Så kanske att jag ska ta tåget till Falkenberg och rulla hem nästa gång? Måste bara kolla så den västliga, halländska vinden har en liten paus. Sidkastvindar som är mer regel än undantag på den här kusten är inte bra för stavföringen...

Bambi i hagelstormen

2011-09-22T21:23:00.001+02:00

En del saker är lite knepiga att göra när det är typ stormstyrka i byvindarna. Åka rullskidor är en sån sak. När vinden kommer rakt emot en blir stakningen mer av principen ett steg framåt, två steg bakåt. Och om vinden kommer från sidan ser jag plötsligt ut som en rullande krigszon. Stavarna hamnar överallt utom där man vill ha dem, håret hamnar innanför ögonen och hur jag än gör tycks jag vara på väg ner i ett dike. Lägg till hagel, hinkregn och förtvinade stakningsmuskler och du skulle kunna ha rullskidpasset från helvetet.

Men å andra sidan åkte jag under världens snyggaste regnbåge. Och när vägen vände tillbaks hemåt igen gick det undan och jag kände mig snabbare än Tobias Westman. I alla fall tills distriktsmästar-Mårten och Johan kom farandes för att möta mig och sen vände på en femöring och stakade ifrån mig innan jag hann säga plasthjul.

Nåväl. Trots knot och mutter över vindförhållandena harvade jag runt med en enda stor lyckokänsla i huvudet. Jag är så glad att jag fick för mig att börja åka skidor och rullskidor den där dagen för sådär två och ett halvt år sedan. Det här bannemig det roligaste man kan pyssla med.

Ett litet tappert Simlångsdalengäng samlades i ösregnet.

Men solen tittade fram till slut...

...och målade himlen!

Guds vrede är över mig

2011-09-20T18:13:00.001+02:00

Gud, slumpen eller min mamma måste hata mig. Annars skulle den som bestämmer inte låta mig må såhär. Jag har nämligen jordens värsta träningsvärk. Jag ljuger inte om jag säger att jag inte haft såhär ont sedan jag låg och gallstenkräktes på ett hallgolv 2003.

Det är ganska märkligt alltihopa. Jag har sprungit längre, jag har sprungit hårdare. Jag har definitivt gjort värre saker. Ändå är det just nu jag har så ont i höger vad och vänster lår att jag fortfarande (på tredje dagen! Är det inte då man ska stiga upp från de döda? Eller var det till och med tidigare?) känner att jag helst vill gå baklänges nerför trapporna.

På lunchen idag hann jag knalla femtielvatusen trappsteg ner från redaktionen innan jag kom på att jag glömt plånboken. Då fick jag vackert traska upp igen. Bara för att inse att plånboken var inte på skrivbordet utan den låg hemma och ugglade. Då bestämde jag mig för att call it a day och avsluta eventuellt jobb hemma istället. Har jag väl gått ner för trappan två gånger på samma dag så får det vara nog! Jag pallar inte fler nerförstrappor!

Fast jag har kommit på att eftersom det gör ont oavsett om jag rör mig eller står still så är det ju lika bra att röra sig. Igår dansade jag. Och för första gången kände jag att det var okej att gå loss totalt och till och med sjunga med högt när vår helt galna instruktör Gabi vrålade tillsammans med Shakira. Inte för att jag gjorde det. Men jag kände att det var okej. Så snart kanske.

Ikväll tänker jag mig att yoga kommer att göra susen. Jag klarar inte av en dag till som halt tant!

Skärpning, benen!

Stockholm halvmaraton 2011

2011-09-18T16:39:00.000+02:00

Det där med 1.45 höll i sisådär 13,5k. Sen kom det en vägg. Men jag är rätt glad och nöjd ändå. Höll ihop det ganska bra och njöt av att springa i 4.55-tempo fram till Slussen. Resten av loppet hade jag varken ork eller hjärna nog att kämpa om minutrarna. De rusade iväg alldeles för fort och jag kom i mål på 1.51.50. Det är åtminstone drygt tre minuter bättre än jag åstadkom på samma gator förra året vid den här tiden. Eller, inte exakt samma gator. Banan var annorlunda i år, och vi sprang genom nån slags tunnel i en knapp kilometer. Inte alls särskilt mysigt. Jag har tydligen anlag för klaustrofobi. Jag tyckte att luften försvann..

Jag har i alla fall haft en grym helg. Kaffe i solen vid Nybrokajen innan loppet, en gigantisk gryta musslor (och en lika gigantisk tysk, eller var den belgisk?, öl) på Akkurat efteråt. Allt med Zäta som gjorde sitt bästa för att övertyga mig om att det är en bra idé att köra Kalmar redan 2012. Och jag tror nästan att det var meningen att vi skulle gå förbi Bianchis cykelkafé och att det skulle bli just där vi köpte kaffe. Svårt att låta bli att dregla när det står såna här grejer mitt framför ögonen.

Nu lägger jag ner det här med att försöka vara snabb ett tag. Nästa projekt är Markusloppet. Efter det ska jag njuta av att kliva in i höst- och vinterbubblan och ägna mig åt att nöta och köra ner huvudet i alla kilometrar jag ska göra på hjul, på skidor och i löparskorna. Och i bassängen.

På plats i Kungsan

2011-09-17T12:24:00.001+02:00

Nummerlappen är hämtad, och av min förkylning återstår en tumme. Nu taggar vi! Och ja, det står 1.45 på mitt mellantidsarmband.

...och hur var det här då?

2011-09-15T17:46:00.000+02:00

Jo då, tackar som frågar.

Eller nä. Det är förkylt. Och jag kan ärligen säga att jag faktiskt inte är så upprörd över det. Visst, med tanke på hur jag mår just nu så får jag knappast möjlighet att springa röven av mig på lördag, och därmed missar jag förmodligen chansen att komma under 1.45 på halvmaran i år. Men det är inget jag dör av.

Snarare ser jag fram emot att springa loppet ändå, utan att hålla på och tidspressa. Förutsatt att jag ens kan det, förstås. Har inte snoret sinat tills på lördag kl 16.10 så kanske jag ska hålla mig utanför avspärrningarna och bara heja på alla andra grymma löpare tillsammans med den här järnmannen som därmed slipper både att hålla mig på gott humör vid 15k när jag brukar blir sur och tycka att livet är rätt omöjligt, och att samla ihop resterna av mig när jag kommer i mål och vill äta pommesfrites och dricka öl tills det sprutar ur öronen på mig. Inte för att han har klagat över det uppdrag jag gav honom när jag bestämde mig för att virvla in i huvudstaden och göra processen kort med Stockholm halvmarathon, men så är han ju en glad och gemytlig skånepåg också. Nåväl.

Du kanske förstår att jag har kommit till ro med att jag inte alltid är på topp. Jag har även funderat lite under de här dagarna när jag inte tränat (vilket är närmare bestämt tisdag, onsdag, torsdag... tre dagar är en lång tid i en träningsnörds liv!). Jag har inte kommit fram till något, men frågan jag ställt mig är - kan man verkligen satsa på tre distanser på samma tävlingssäsong och förvänta sig stordåd av sig själv på alla tre? Hur många gånger kan man ladda om, både mentalt och fysiskt?

Glad på Göteborgsvarvet - ett lopp som inte ingick i min tävlingsplanering utan som jag sprang på skoj. Och hade superroligt!

Den springrädda löparen

2011-09-13T14:24:00.001+02:00

Förra söndagen hade jag det fruktansvärt jobbigt i ett par timmar när jag försökte springa långpass i den fruktansvärda hettan. Jag hade det så jobbigt att jag kände att jag aldrig mer i hela mitt liv ville springa en meter. Det är faktiskt inte ofta jag känner så.

Och faktum är att jag inte sprungit alls sedan dess. Jag har haft en löpfri vecka. Tänkte att det nog var bra för motivationens skull. Att den löpfria veckan kom alldeles vansinnigt olägligt med tanke på att jag har ett lopp att springa på lördag var bara att tugga i sig.

Först tänkte jag att min återkomst i löparskorna skulle ske redan i söndags. Men då var jag mer sugen på att dansa och simma (förutom att jag var sjukt peppad på rullskidor då förstås), så då gjorde jag det. Och igår var det the dansklass of the week som jag numera aldrig missar eftersom det är den roligaste timmen på hela veckan (jag kanske borde byta namn på den här bloggen till "Therese dansar" snart? Så som jag håller på menar jag... dansklasser två gånger i veckan!) och då ville jag varva ner med lite simning efteråt. Ingen plats för löpning där inte.

Och nu är det tisdag. Sista chansen att springa det där långintervallpasset som jag gärna ville hinna med innan Stockholm halvmarathon - 3x10 min i halvmarafart. Kör jag det imorn så blir det lite tajt inpå lördag tycker jag. Och vad händer då? Känner jag mig inte lite, lite sjuk? Har jag inte lite, lite ont i halsen?

Jo.

Jag låter bli att springa idag. Inte värt att riskera nåt. Hellre frisk och osprungen på lördag.

Men som vanligt vid längre löpuppehåll så känner jag mig lite nervös. Kan jag verkligen springa? Är det inte nåt jag hittat på bara? Och orkar jag verkligen springa, framför allt? Herregud, TVÅ FUCKING MIL! Jag är rädd och nervös. Och jag kommer definitivt att dö på lördag. Denna förbannade rädsla! Varför är hjärnan så oresonlig? Varför fattar den inte att det kommer att gå bra?

Min träningsvecka 36. Löpning är grön färg. Min träningsdagbok har inte saknat grön färg sen viloveckan efter Stockholm marathon.

Tävlingsdjävulen har vaknat

2011-09-12T11:44:00.002+02:00

Igår stod jag klädd i reflexväst med vattenflaskor i högsta hugg och försökte göra livet så enkelt som möjligt för hjältarna som rullade 47 kilometer mellan Simlångsdalen och Hyltebruk i Hallands inland. Hallands rullski heter tävlingen som är deltävling två i Sydsvenska rullskidscupen, och den arrangeras av min klubb och SK Hylte.

Och bland blixtar och ösregn, mellan sprintloppen med vätska till de ursnabba och starka åkarna, började det klia lite i min tävlingsnerv. Inte för att jag direkt ville byta plats med någon av åkarna just den här söndagen (det föll typ tio millimeter regn på några minuter ungefär en halvtimme in i loppet. Då hade till och med de allra snabbaste åkarna minst en timmes åktid på dränkt asfalt kvar...), men jag blev definitivt sugen på att börja åka lite mer. Så sugen att jag lyckades övertala skidsektionen att köpa in ett ytterligare ett par Eagleskidor som har bindningar som passar mina pjäxor så att jag också kan låna tävlingsskidor ibland när jag har lust. De vi redan har i klubbstugan är det fel bindning på. Det är verkligen ett himla meck det där med att det finns två bindningssystem, varför kan det inte bara vara standardiserat?

Hur som helst. I tid till Lindenarullen i Västsvenska rullskidcupen den 2 oktober kommer jag ha ett par skidor som jag kan tävla på. Plasthjul snackar vi om, i princip omöjliga att bromsa med har jag förstått. Jag blir helt pirrig bara jag tänker på det!

Blåsornas herre

2011-09-09T17:47:00.001+02:00

Igår var en sån där kväll då jag önskar att jag hade en kamera på hjälmen som filmade allt vackert omkring mig. Höstens första rullskidspass blev 2,2 mil långt och tog oss längs regnvåta cykel- och landsvägar i kusttrakterna norr om Halmstad. Just efter att vi börjat staka iväg på vår tur kom nämligen en av de där störtskurarna som drabbat mitt Halland den senaste tiden och orsakat översvämningar lite här och där, och när skurarna andades in och tog paus tittade solen fram och lyste genom den fuktiga luften så att världens snyggaste regnbåge bildades över ängarna. Det var så tjusigt att jag blev helt lycklig.

Men man behöver inte alltid bilder för att komma ihåg. När jag kom hem hade jag fem läckra vattenblåsor på händerna som hjälper mig att minnas kvällen åtminstone några dagar framöver. Och kanske längre än så. För de här fem blåsorna fick mig att tänka på andra blåsor. Eller blåsor som påminner mig om händelser.

Nåja.

Här är blåsorna jag minns, rangordnade med den mest minnesvärda längst ner:

3. På nationaldagen 2009 sprang jag mitt livs första millopp. Jag minns inte loppet bara därför, utan också på grund av den monstruösa blodblåsa som parkerat sig i vänster hålfot. En ilsken söm i skon hade gnagt och gnagt på huden, och jag hade svårt att gå i flera dagar efter åt.

2. Hösten 2010 åkte jag rullskidslopp för första gången. Jag kom i mål som god tvåa i min klass efter Fia Jobs, eller sist, beroende på hur man ser det. Jag var stolt och nöjd, oavsett. Men det som gjorde mig mest nöjd var blåsan på min högra handflata, ungefär mitt mellan kuddarna nere vid handleden. Tumblåsor i all ära, det är när man får handblåsor som man är en riktig rullskidåkare!

1. Sista skälvande dygnet i juli 2010 befann jag mig i trakterna kring Tärnaby och utövade fjällorientering i störtregn och dimma. I sexton timmar traskade vi omkring i dyngvåta skor, och när det var dags att skala av sig alla kläder och kliva in i duschen följde nästan vänster fotsula med. Bakom stortån fanns ett ungefär två gånger tre centimeter stort område av svamphud, jag vill nästan inte ens kalla det blåsa. På den ytan blev huden inte normal förrän fram på hösten, och jag påmindes varje dag om min fantastiska upplevelse långt norröver.

En ny utmaning

2011-09-08T16:18:00.002+02:00

Josefins nya utmaning om att komma topp 200 på Vasaloppet har snurrat runt lite i mitt bakhuvud de senaste dagarna. Först tänkte jag att jag skulle utmana henne, och köra mitt eget race. Inte lika avancerat, med kostrådgivare och egen tränare, utan lita på att jag successivt faktiskt blir en bättre skidåkare på grund av hård träning och bättre teknik som följer med åren, och därför borde jag kunna göra ett bättre lopp 4 mars 2012. Trots allt är ju topp 200 ett steg på vägen i min femårsplan om medaljtid, även om jag inte tänkt att det skulle gå riktigt så fort. Medaljtid brukar motsvara en placering runt 130-140.

Men nä. Jag håller mig till min femårsplan. Jag tar ett par hundra placeringar i taget och nöjer mig med topp 400 nästa år.

Så jag har klurat och klurat. Funderat på cykling. Funderat på annan typ av löpning. För en ny utmaning vill jag ha. Eller, snarare, behöver jag. Det fina med när jag började med löpningen var att då kändes allting nytt och roligt, och samma sak var det med skidåkningen. Det var en grym kick att se den snabba utvecklingen och det var så spännande med allt nytt. Och även om jag fortfarande ser löpningen som en av mitt livs stora kärlekar så längtar jag efter den där nya känslan.

Och nu har jag ett embryo till en plan. Igår anmälde jag mig till en simkurs som börjar i oktober. Jag har nämligen insett att jag trivs väldigt bra i vatten, och att tiden bara försvinner medan jag paddlar längd upp och längd ner. Problemet är bara att jag inte kan simma annat än bröstsim, och det är sjukt begränsande. Jag vill lära mig mer! Dags därför att ge mig in i frisimmets värld.

Det är en start. På exakt vad vet jag inte ännu, men jag har förstås drömmar. De stora drömmarna ligger förmodligen ett par år framåt i tiden, men på vägen hinner det nog hända en del.

Gud vad det här blev flummigt. Men jag vill bara säga att med start om mindre än en månad kommer det förmodligen handla lite mer om en plaskande Therese snarare än en springande. Även om jag förstås kommer springa vidare mot Stockholm marathon 2012 inte minst, och jag kommer förhoppningsvis snart lägga om träningen mer med sikte mot Vasaloppet också. Men i alla fall. Mer vatten än vanligt kommer det bli.

Och förresten, om du undrade så bestämde jag mig för det jag redan bestämt. Alltså att jag ska upp till Stockholm och springa halvmaran nästa helg. Att jag ens tvivlade! Om jag ska gå för pers eller inte får dock känslan i kommande två löppass bestämma.

Nya utmaningar kräver nya gadgets. Simglasögon till exempel.

Springa eller inte springa...?

2011-09-06T18:04:00.000+02:00

Jag sitter och fnular på en fråga som jag egentligen redan vet svaret på. Men det ska visst vara så att man ska fnula och fundera en god stund innan man bestämmer sig för vad man redan visste. Nåväl. Det handlar om Stockholm halvmarathon. Jag är osugen. Känner mig ur form, slö och inte alls som den rasande snabba furie jag skulle kunna vara. Här springs inga halvmaror på 1.45, liksom, och då kan det väl lika gärna vara? Men samtidigt älskar jag att springa genom Stockholm, och det är lite speciellt med Stockholm halvmarathon eftersom det var första halvmaran jag sprang då för två år sedan.

Jag funderar vidare.

Samtidigt läser jag om den skogstokiga älg som gått bärsärk i Norge. Det lustigaste i hela historien är den femtonårige löparen Simen som också fick syn på älgen under loppet. Han fick liksom lust att gå fram och hälsa på den ulliga, gulliga älgtjuren. Simen är nu i efterhand glad att han lät bli, så han slapp bli den som låg ner på marken, chockad och med ett stort köttsår i låret.

Jag undrar bara en enda liten sak. Varför i hela fridens namn skulle man vilja hälsa på en älg? Älgar är sjukt läskiga. Värre än kor. Till och med värre än löparilskna hundar vars husse eller matte inte har vett att hålla dem i kort koppel långt från mina ben.