Falkenbergs stadslopp 2011 - eller loppet då jag ä-n-t-l-i-g-e-n subbade!

Ibland tänker jag att jag skulle vara en bra tonårsmorsa. Jag skulle vara helt strålande bra på att hålla mig kall och lugn när tonåringarna ägnar sig åt totalt irrationellt surande och inte vill göra nånting alls i hela världen. Jag var nämligen urtypen av en gnällig tonåring ungefär vid trekilometerspasseringen idag - jag ville ingenting. Eller jo, det ville jag visst. Jag ville ligga på en soffa och glo på tv-serier och äta chips. Vad jag hade att göra på Falkenbergs gator kunde jag inte för mitt liv förstå. Jag funderade seriöst på att ställa mig vid sidan av och titta istället.

Men så kopplade jag på den rationella morsan i mig själv istället och började ställa några knepiga frågor till tonåringen. Har jag ont någonstans? Nej. Är jag trött? Nej. Är jag en gnällspik som hellre ger upp än kämpar in i väggen? Nej. Kommer jag bli lycklig om jag bryter nu? Nej. Kommer jag bli lycklig om jag tar mig i mål på 47.30? JAAA!!

Och där nånstans förstod jag att det inte var någon bra idé att stanna. Efter det gick det mesta av bara farten. Eller, alltså, det är ju helt sjukt jobbigt att springa på toppen av sin förmåga i över fyrtiofem minuter, så jag ska inte säga att jag njöt. Jag led. Men benen var starka och orkade med allt jag bad dem om, och jag kände mig upprymd och glad. Borrade ner blicken i horisonten och tänkte på tekniken. Andades djupt. Lyftes framåt och uppåt av den underbara publiken (där folk till och med ropade mitt namn! Trots att jag inte hade någon egen hejaklack med mig! Tack alla fina som kände igen mig längs vägen och skrek!) och plötsligt var det inte ens tre kilometer kvar. Småsnackade med en kille som tyckte att vi höll ett hisnande tempo. Försökte få honom att hänga i. Väntade på väggen som aldrig kom. Susade förbi folk längs Ätran genom Vallarna. Kutade över Tullbron, in i folkmassan. Kämpade uppför de två små knixarna som kommer sista femhundra metrarna. Försökte öka sista tvåhundra. Snubblade över mållinjen, kikade på klockan. Det. Är. Inte. Sant. Bättre än jag någonsin kunde drömma om! 47.16 sa Garmin, vad officiella tiden blev vet jag ännu inte. Kände efter i hela kroppen och i hjärtat. Ingen smärta någonstans, bara glädje.

Knatade fram till MarathonMia som jag haft några meter framför mig de sista sju kilometrarna och blev lite tonåring igen. Man får vara lite generad och fnissig när man träffar en av sina löparidoler. Hade jag inte varit så euforisk över världens bästa millopp hade jag förmodligen varit lite mer samlad och kunnat kläcka ur mig att det till stor del är tack vare Mia som jag drömmer om ultra och som jag tror att allt är möjligt. Men ibland är inte hjärnan riktigt med.

Hur som helst. Tack Falkenberg för att du hade så fina gator åt mig idag, och tack kroppen för att du är så grym!

PEEEERSSS!!

Jag är så jäkla nöjd!! Nu fattar jag varför jag plågat mig igenom alla de där hiskeliga långintervallerna. Fy fan vad jag är bra!

Hjälp?

Jag sprang långlånga intervaller i tisdags. 3x10 minuter i tävlingsfart på milen. Det var de värsta 3x10 minutrarna i mitt liv. Jag ville dö om inte från första sekunden så i alla fall från sekund nummer 663. På lördag ska jag hålla samma tempo i 2879 sekunder. Eller nja, egentligen blir det väl 2850 om man ska vara noga. Jag har tänkt att jag ska springa som en klocka jämnt och fint på 4.45min/k. Och därmed basta.

Hur som helst så har jag knappt hämtat mig ännu från de dära intervallerna. Ändå kunde jag inte låta bli att ge mig ut och lalla runt sju kilometer genom mina kvarter alldeles just. Kroppen känns trög. Hjälp! Hur ska det här gå?

VARFÖR i hela friden har jag bestämt att milen är en bra tävlingsdistans??

Bland kossor i Kristianstad

"Är du rädd för kossor?" undrade Benet. "Nä," sa jag förstås. Man är väl för tusan inte rädd för kossor. Bara för att man inte vill ha dem i tältet när man sover så behöver man ju inte vara rädd.

Fast den här gången handlade det om kossor som bara häromdan surnat till ordentligt och jagat en kvinna så att hon fick bli räddad av en tågförare.

Som tur var befann sig kossorna inte på samma ställe där Benet hittade en av dem för ett tag sedan, så jag trodde kusten var klar. Men nej. Några kilometer senare hittade vi dem. Jag försökte kaxa upp mig lite, eller nä, det gjorde jag inte alls. Jag smög mig istället omärkligt in bakom mitt långbenade sällskap och tänkte att det måste vara det perfekta gömstället för en två äpplen hög löpartjej. Och det verkade funka. Vi kunde lunka på i lagomtempo utan att behöva parera vare sig blodtörstiga horn eller klövar. Men det var verkligen sjukt stora kor.

Kristianstad var annars en utmärkt plats att springa på. Inte en enda backe. Och vattenriket var fullt av vatten. Och fåglar. Hade jag kunnat något om flygfän hade jag säkert varit helt lyrisk. Det är jag förvisso ändå, men på grund av 17 kilometer löpning i härligt sällskap.

Tack Benet och Maria för en fin morgon!

Efter att ha överlevt Kristianstads kossor är man såhär glad...

...och när man får efterlöpningenkaffe blir man nästan ännu gladare.

Mot Kristanstad!

Allt har verkligen känts riktigt futtigt den här helgen. Hur skulle jag kunna berätta om ett bedrövligt distanspass eller en makalös trötthet som fick mig att ställa in gårdagens intervallpass när Norge brinner? Nä, det har varit tankepaus i helgen, och den kommer förmodligen fortsätta en stund till. Långsamt har det som hänt sjunkit in i mig, men det känns verkligen som att inget nånsin kommer bli sig likt igen.

Lite ljusning i allt det onda och mörka blir det i alla fall idag. Jag har just ätit storfrukost som ska smälta i magen de närmsta två timmarna medan jag kör ner till Kristianstad. Väl där ska Benet enligt egen utsago visa mig alla vackra vyer i Vattenriket springandes. Jag har ingen aning om vad han pratar om, men det lär jag bli varse. Lediga måndagar borde man ha oftare!

Sköna Benet, Leffe och Håkan innan Stockholm marathon. Åh, nu blev jag helt sugen på att resa upp till Stockholm också!

Men Myrtl då?

För en tid sedan (mer exakt fem veckor...) lovade jag en utvärdering av Myrtl routine som jag tänkte testa för att se om min höft blev bättre av det. Jag skulle köra övningarna efter varje pass i två veckor var tanken.

Och jävlar vad jag har varit ihärdig! Okej, det har inte blivit av efter precis varje pass, men efter tre fjärdedelar i alla fall. Oavsett om jag sprungit, rullskidat eller gymmat. Har jag varit svettig har jag gjort Myrtl, ungefär.

Men jag insåg rätt fort att två veckor inte direkt var en ocean av tid. Jag behövde hålla på lite längre för att kunna märka nån skillnad. Dessutom åkte jag till Gotland mitt i allt och lekte cykelturist, så då blev det inte tid att hålla på och utvärdera. Men nu kommer den, det ni alla har väntat på - min dom över Myrtl!

Faktum är att min höft mår riktigt, riktigt bra just nu. Jag är fortfarande stel på vissa ställen i benen och jag tror att jag behöver kolla med en naprapat om det är något jag kan göra något åt och i så fall hur, men jag har inte ont. Jag har sprungit på som vanligt under perioden, till och med lite tuffare än jag är van vid, och det har gått bra. Jag jobbar förvisso aktivt med mitt löpsteg och löpposition, men jag tycker att det går lättare och lättare att hamna rätt på en gång, det vill säga fram med höften och rak och fin överkropp. Tidigare har jag tappat den fina hållningen efter ett tag eftersom höftpartiet varit svagt. Jag märkte faktiskt ganska fort en rätt stor skillnad i styrka. När jag började med övningarna var jag helt sned och det jag kunde göra med lätthet med min vänstra sida var tungt som tusan på högersidan (den onda då alltså). Men efter ett par veckor hade det i stort sett jämnat ut sig!

Nu kan jag förmodligen inte tacka just de här övningarna för allt. Under den här tiden har jag nämligen också gjort ett nytt styrketräningsprogram med nya, roliga övningar som är sjukt tuffa mot säte, ben och mage. Klassiska löparmuskler alltså. Det har förmodligen också gjort sitt till.


Men jag tror ändå på Myrtl. Därför tänker jag fortsätta med övningarna som prehab även i fortsättningen Kanske 2-3 gånger i veckan.

"...fast egentligen är jag en maratonlöpare"

Igår spatserade jag upp på mitt berg för att springa en stund under bokarna. Jag hade en tid att passa och tunga ben som behövde lugn löpning, det vill säga ett tempo runt 5.40-5.50. Således skulle jag inte hinna med mer än max 7k. Men istället för att börja springa fann jag mig plötsligt ståendes diskuterandes trapplöpning med en glad typ med Sats-loggor över hela sig. Han var fullständigt förälskad i Sats och ägnade någon tappper minut åt att försöka värva mig. Det var när han insett att det var lönlöst som han berättade att han skulle springa tio trappor. Och för den som aldrig varit uppe på Galgberget kan jag tala om att det innebär åtminstone 10x200steg, om inte mer, fördelat på tre sektioner med en kort (kanske fem meter) och en lite längre (kanske femton meter) grusväg mellan. Den första sektionen är brant med rätt höga steg, de två andra har breda, låga steg. Jag har sprungit som mest alla trappsteg fem gånger i rad, och det var så mördande jobbigt att jag ville dö på fläcken.

Jag höll på att anta utmaningen när han undrade om jag skulle med. Men den förnuftiga sidan av mig sa till slut nej med förklaringen att min kropp inte pallade så tuff löpning den här kvällen också om den ska orka med veckans två andra kvalitetspass som jag planerat in.

Då blev killen nyfiken och undrade vad jag tränar inför."Mja, Falkenbergs stadslopp närmast, sedan Prinsens minne", sa jag, och så fort jag fått ur mig det kände jag att det liksom inte räckte. Nu skulle han ju gå runt och tro att jag var en semesterlöpare! För säga vad man vill om de halländska sommarloppen, men när jag snackar med folk om dem så är det vääääldigt många som år efter år springer dem som final på den löpträning de ägnat sig åt under semestern eller i bästa fall från juni fram till nu. Jag är ju en åretruntlöpare! Som dessutom mest ser milloppen som en kul variation på den riktiga långdistansträningen!

Så jag harklade mig och fortsatte: "...fast egentligen är jag en maratonlöpare". "Wow", sa killen. Stora ögon, imponerade. Jag tittade generat ner på Garmin och mumlade nåt om att jag måste ge mig iväg och sprintade iväg på femkilometarn.

Maratonlöpare minsann. Åh, du springfåfänga! Inte ens under några minuter tillsammans med en främling kan du låta bli att få mig att bräka ur mig en massa dumheter! Jag har ju bara sprungit maraton en enda gång i mitt liv, vem försöker jag lura! Maratonlöpare är ju för mig någon som sprungit maror sedan urminnes tider, och som gör det antingen snabbt som ögat, eller i fikatempo för att det är så jäkla skoj.

Jag skyller på att min hjärna insåg att det skulle ta för lång tid att förklara vad wannabeultralöpare är och varför man vill pyssla med ultra, herregud, jag hade ju ett löppass att springa!

Hur det gick med det förresten? Jovars. Inte blev det nåt särskilt lugnt pass, för jag fick ju bråttom. Långdistansaren i mig har nämligen någon form av magisk gräns vid 7k, kortare än så spring ja int. Och har man bara 33 minuter på sig så får man ligga i. Jag kom bara 6,3k bland alla backarna och sitter nu och funderar på om det ens är värt att regga på jogg.se.

Okej, fast lite maratonlöpare är jag ju trots allt. En gång är förvisso ingen gång, men två gånger är en tradition! Så efter nästa års Stockholm maraton, då ska jag bannemig trycka upp visitkort!

Superveckan!

Vilken fantastisk vecka jag har haft! Det var längesen jag kände mig så nöjd med all träning jag fått till som jag kände mig igår när jag kollade träningsdagboken. Jag brukar inte ägna mig åt veckosummeringar här på bloggen, för det är för det mesta inte särskilt intressant tycker jag. Men nu måste jag bara... Titta här!

Måndag: Morgonjogg 7k i hyfsat distanstempo för att vara jag och på morgonen.

Tisdag: Brutalintervallpasset - 5x1000m @ i snitt 4.40min/k + 10x200m @ i snitt 4.20min/k. Totalt 16,3k med upp- och nerjogg.

Onsdag: Rullskidor distans 13k. Pass med relativt låg puls. Tufft muskulärt men inte så flåsigt.

Torsdag: Morgonjogg 7k

Fredag: Löpstyrka på gymmet. Fokus på ben, höfter och säte. Intensivt och effektivt i 45 min.

Lördag: Långpass med glass! 21k på drygt två timmar.

Söndag: Intervaller med SIF. Nästan samma upplägg som i tisdags fast backar istället, och längre vila. 5x1000m @ i snitt 4.17min/k (!) + 5x100m backe.

Ingen hel vilodag, men däremot löpvila två dagar.

Totalt: Löpning - 64,4k @ 6h och 15 min
          Alternativ träning - 13k rullskidor @ 60 min + 45 min styrka.

Två intervallpass, ett långpass och två "samlakilometerpass" på en vecka, så skulle man alltid ha det! Eller i alla fall så ofta som kroppen orkar med det. Jag noterar också att det gör skillnad på farten om man har springkompisar jämfört med om man springer själv - kolla bara tiderna på mina tusingar i tisdags (ensam) jämfört med i söndags (med klubben)! Förvisso var vilan lite olika, joggvila i 90 sek i tisdags och stå/gåvila på cirka 2 minuter i söndags. Men ändå!

Den här veckan handlar det i början om att låta kroppen processa det jag utsatt den för. Ingen löpning förrän imorn kväll och sedan helvila på onsdag. På torsdag hoppas jag kunna köra ett stegintervallpass som jag längtar något helt otroligt mycket efter. Det är så förbannat kul att springa fort!

I lördags upptäckte jag hur orutinerad jag blivit på långpassgrejen på senaste tiden  - jag glömde nämligen ta med mig vatten. Som tur var fanns det två dricksvattenkranar utplacerade strategiskt längs vägen...

Knarkar LSD och glass

Kom fram till att bästa lördagsunderhållningen måste vara lite hederlig long slow distance i solsken längs havet. En långpassglass på det och lyckan är total.

Jakten på lördagsunderhållningen

Jag sitter hemma och önskar att jag var på några andra platser. I Varberg till exempel, med dubbskor på fötterna och en karta i handen. Den här helgen var ju helgen då jag skulle briljera på orienteringstävlingen Hallands tredagars och visa världen vilken förträfflig kartläsare jag är. Men en kombination av en slö och slapp hjärna som glömde bort att man måste anmäla sig till såna här storslagna event och dumma arbetstider som ändå skulle gjort så jag missade en etapp gjorde att jag vackert fick stanna hemma istället. Visst kunde jag sprungit en öppen bana idag, men det har jag gjort förut. Jag ville tävla! Om så bara i D21 motionsklassen.

En annan plats jag gärna skulle varit på är omkring och runt lite här och där där det springs ultraintervaller just nu. Om en stund ger deltagarna sig ut på den femte milen av åtta, och jag minns höstens begivenheter på samma tema i Simlångsdalen med en lycklig suck. Då var jag förvisso inte riktigt kurant och fick ta mig fram rullandes större delen av tiden, och jag lyckades inte ens slutföra alla intervallerna. Men det var en dag och natt jag aldrig kommer glömma!

Istället ligger den här lördagen framför mig som ett blankt papper. Jag kan göra vad som helst och då får jag prestationsångest.

I väntan på att jag ska komma på bästa lördagsunderhållningen så kan jag ju fråga dig om du vet vad man har efter nio och en halv månad? Det skulle kunna vara en storväxt bebis som är lite knepig att få ut, men nä. Man har en fullvuxen stortånagel. Exakt nio och en halv månad är vad det tar för en stortånagel att växa ut i all sin prakt efter att den man hade innan har blivit flammande blå och trillat av. Så nu vet du det.

Sned och slut

Jag tog en bild på mig igår efter 5x1000m + 10x200m. Jag ser verkligen mer död än levande ut, precis som jag kände mig. Det var ett helt sjukt pass! Jag hade kräk i halsgropen, noll kontakt med benen och det svartnade för ögonen. Imorse var det svårt att kliva ur sängen och det är först nu jag börjar känna mig normal.

Det gjorde ont, men samtidigt gott. Nu väntar jag bara på effekten.

Tre veckors snabbhetsträning

Med fasa har jag så smått insett en konsekvens av att jag inte tog mig under 48 minuter i lördags - det innebär nämligen att jag måste springa sådär fasansfullt fort igen om inte alltför lång tid. Jag försöker intala mig själv att det inte kommer bli riktigt lika jävligt på Falkenbergs stadslopp den 30 juni som det var i lördags, men det är alltid jävligt att springa så snabbt man kan på en mil. Även om det finns grader i helvetet så är det ett helvete oavsett.

Nåja. Med det sagt så får jag väl erkänna att det inte är något som avskräcker mig precis. Det känns snarare kittlande och sjukt roligt. Och jag har ju faktiskt tre hela veckor på mig att bli starkare och snabbare!

Jag tänkte börja idag. Inspirerad av Miranda ska jag alldeles strax ut och köra 5x1000m + 10x200m. Ett riktigt köttarpass som jag kommer ångra bittert medan jag håller på, men som kommer vara helt fantastiskt när det är över.

Godmorgon!

Om en dryg timme är jag tillbaka på jobbet igen. Jag avslutade min semester just med fyrtio minuter morgonjogg. Tänk att jag inte gör det här oftare! Klockan sju på morgonen är det ju femton grader, lite disigt och vindstilla - perfekt löparväder!

Varbergsloppet 2011: Bättre lycka nästa år

Jag vet inte exakt hur varmt det var i Varberg igår, men det var alldeles för varmt för att min kropp skulle känna sig sugen på att springa snabbt, lätt och snyggt. Men jag intalade mig ändå att det skulle gå bra, peppade mig själv och Johan som jag mötte i startfållan med att vi åtminstone får medvind de sista två kilometrarna. Hur det var med den saken har jag ingen aning om, för efter kilometer nummer sju var jag inte längre människa.

Starten gick. Det märktes direkt att det var deltagarrekord, för det var mycket trängre än det varit förr om åren. Det var knepigt att ta sig fram när banan smalnade av på vissa ställen in mot stan, men överlag flöt det faktiskt på rätt bra. Faktum är att ju snabbare jag blir och ju längre fram jag får starta, desto vettigare uppträder medlöparna. Folk håller höger, passerar smidigt och snyggt, knuffas inte och är i största allmänhet mindre yviga och bättre att ha omkring sig. Beror förmodligen på att det är lite mer loppvana löpare jag har omkring mig. Skönt hur som helst.

Men hettan tog ut sin rätt ganska fort. Varenda liten uppförslutning kändes som ett berg, och jag längtade efter vatten redan ett par kilometer innan vätskan skulle dyka upp. När vi sprang genom Sörse ungefär halvvägs trodde jag att slutet var här. Jag var helt knäckt. Höll dock "rätt" tempo och försökte koppla bort tanken på tröttheten genom att räkna sekundrar. Ville springa på några sekunder snabbare per kilometer åtminstone fram till 7k, för att därefter ha utrymme att tappa lite på de förrädiska uppförsknixarna upp mot Varbergs kurort och på den evighetslånga strandpromenaden som utgör upploppet. När jag hällde i och över mig vatten strax efter 6k hade jag marginalen att springa strax under femminuterstempo sista biten och ändå fixa min tid. Tappade stadigt flyt och tempo och när jag närmade mig 8 kilometersskylten hade pulsen slagit i taket och jag kunde inte riktigt andas. Sprang åttonde kilometern på 5.28 och fick se sub48 skrattande fladdra iväg i horisonten. Gjorde ändå en uppryckning när jag passerade kurorten igen och fick syn på min hejaklack och allt annat folk som stod där och tjoade och gjorde sitt bästa för att vara världens bästa publik. Ökade och tänkte att kommer jag bara under 4.30-tempo sista 1,5k så ska det gå. Strandpromenaden dallrade framför mina ögon, mina fötter var bastuvarma mot asfalten och jag andades som ett helt tröskverk. Passerade en och annan löpare, gav mig fan på att hålla snubben med ännu värre andhämtning bakom mig tills jag kom över mållinjen. Höll blicken långt fram mot målet, tappade nästan känseln i benen och så plötsligt så var det över. Kikade försiktigt förhoppingsfullt ner på Garmin och konstaterade att nä, det gick visst inte. 48.09 sa klockan, samma siffror är det som står i den officiella resultatlistan.

Sitter jag här nu dagen efter och är missnöjd? Inte det minsta faktiskt. De där tio sekundrarna fixar jag i Falkenberg i slutet på juli. Jag slet som ett djur igår, och gjorde verkligen mitt bästa. Hade termometern visat en något lägre siffra hade jag kanske nått mitt mål, tror jag. Men efter förutsättningarna som rådde är jag ruskigt stolt och nöjd över min tid, och över min placering: av 361 tjejer som tog sig i mål var jag nummer 49.

Med 1,5k kvar...

Äsch

Några sekunder över 48 blev det. Men jag är rätt nöjd ändå. Storyn kommer senare, nu ska jag äta jordgubbar.

Uppladdning

Jag kan inte få nog av saffranspannkaka. Har gjort egen som vi äter på en stugaltan med havsutsikt två kilometer från starten. Perfekt uppladdning inför en mil på 47 minuter och 59 sekunder!

Imorn ska jag springa sub48

Varbergsloppet 2009 var min första kvartsmara. Då siktade jag på sub59 och sprang skrattandes hela vägen, nästan.

2010 blev loppet ett millopp och jag bestämde mig sent inpå loppet för att inte fega utan gå för sub50. Det var varmt och jag gick ut lite för hårt. Fick lite knepigt nånstans i mitten, men med ett par kilometer kvar bestämde jag mig för att inte vika ner mig. Trampade snett och skrapade knät nån kilometer före mål, men kunde ändå komma in på 49.24.

Den tiden står sig fortfarande som min snabbaste miltid. Och i sommar är det tänkt att jag ska putsa den med ett par minuter. I alla fall är det vad jag har bestämt mig för. Men efter maran har det varit sådär med löpträningen. Ett par intervallpass har jag fått till, inte mer. Jag känner mig inte precis hypersnabb. Funderade därför på att satsa på att bara persa litegrann och sikta nånstans runt 49 imorn. Tänkte liksom att det blir så jobbigt om jag inte pallar hela vägen... Men coachen fick mig på andra tankar - jag måste helt enkelt sluta fega och tänka att jag inte kan. Jag ska gå för sub48 på Varbergsloppet imorn, bära eller brista.

Ett par grejer som talar för ett hejdundrande pers imorn:

1. Jag har en högre lägstanivå nu. Mitt bekvämlighetstempo är snabbare i år och jag kan ligga och trycka på ganska länge på träning i tempon jag inte kunde drömma om för ett år sedan.

2. Jag har glada, löpvilliga ben. De senaste två veckorna har jag sammanlagt sprungit mindre än en normal veckodos, och under de två senaste löppassen har jag märkt att benen verkligen, verkligen vill springa.

Sen kanske jag inte har laddat upp optimalt. I normala fall springer jag inget dagen innan lopp, men idag var jag bara tvungen att ge mig ut och känna lite på Galgbergsslingorna i någon form av kontrollerad fartlek. Jag behövde fart! Sprang några fartökningar i mitt tänkta miltempo och snabbare, och tyckte att jag hade rätt bra tryck.

Så, nu kör vi! 47.59 ska det stå på klockan när jag kommer i mål vid Varbergs fästning imorn.

Strax efter målgång förra året. Nöjd och glad!

Gotland runt (nästan) på sju dagar

Jag har landat hemma, hunnit packa upp och vädra sovsäcken och hela Gotland har fått ett nostalgiskt skimmer över sig. Jag har alltid oerhört svårt att åka hem, börjar nästan alltid grina eller blir åtminstone ordentligt nedstämd när det är dags att sätta sig på tåget/båten/flyget och lämna allt det nya, fina bakom mig.

Gotland ligger dock inte så långt bort och det går alltid att återvända. Här är några saker som fick mig att älska den lilla ön i Östersjön:

Att vakna upp längst in i Kappelshamnsviken till strålande sol och pannkaksfrukost.

Att lägga badkrukan åt sidan och hoppa ner i klarblått vatten i ett kalkbrott just ovanför Bästeträsk. Och att därefter bli så sjukt glassugen men istället för glass hitta en galen konstnär från Blekinge längs vägen mot Fårösund som bjöd på kaffe och märkliga historier om Palestina och politiska fångar i Kina.

Att närma sig Fårö med färjan och inte veta vad som väntar. Och sedan bli fascinerad och förälskad i det karga och bleka landskapet.

Att hitta ett ställe man hört så mycket om av en annan öbo i ett annat liv...

...och äta kanske den godaste crepesen man någonsin kommer få smaka i livet.

Att cykla längs Fårös kust och stanna till på en klapperstensstrand och kasta macka.

Att äntligen hitta en rauk och leka turist och klättra runt.

Att hinna till Lergrav just innan den lilla butiken i fiskeläget stängde för dagen och kunna plocka med sig en rökt sik. Och ta ännu fler turistbilder från ännu fler raukar.

Att ta en sväng ut på coola Furillen med det märkliga Hotell Fabriken som ligger i ett stenbrott. Att (nästan) bada i det kalla havet och dricka en kall öl uppflugen på en kritvit sten.

Att äntligen komma fram till Valleviken, hitta pensionatet nere i hamnen och få lov av snälla pensionatägare-Bitten att låna en dusch. Att äta rökt sik på en brygga i solnedgången.

Att hela skogen är rödmålad av smultron och inte kunna hålla sig på sadeln eftersom suget blir för stort. Att plocka smultron i samma kvantitet som jordgubbar.

Att stanna till i badviken i Slite och tänka att det blir en snabb andra frukost innan vi far vidare. Att istället ägna ett par timmar åt att äta både frukost och glass och sedan övervinna badkrukan igen och hoppa ner i det enligt uppgift 22-gradiga vattnet och faktiskt njuta.

Att cykla vilse mellan Gothem och Katthammarsvik eftersom skyltar och karta inte stämmer överens, och ändå ha roligt och njuta av att ta sig fram för egen maskin. Att inte ha bråttom, och att hela tiden veta att vad vi än kommer fram till så blir det något vackert.

Att cykla in i Klintehamn under ett stort, läskigt regnmoln och tvingas snabba på letandet efter tältplats. Att hamna i en kohage med snälla (?) kossor som äter på tältet. Att få hjälp av två snälla förbipasserande att jaga bort djuren och äntligen våga sig ut ur tältet.

Att äta saffranspannkaka stor som ett hus. Bästa pannkakan fanns dock på ett bokkafé i Visby. Så god att jag åt en och en halv portion.

Att tälta två kilometer från Visby, högt upp på en klint med utsikt in över hamnen. Att äta raggmunkar i solnedgången och veta att en knapp kilometer söderut betalar folk dyrt för att bo på en jippocamping med Pippilekland och grejer, och här sitter vi och använder vår rätt till naturen och somnar gott till lätt vågskvalp istället för till grannens brölande.

Morgonlopp

Jag gav mig ut på en liten morgonlöptur längs strandpromenaden här i Visby imorse och hamnade mitt i ett lopp. Blev omsprungen av täten när de hade en dryg kilometer kvar av de tre som det så kallade Hälsoloppet bestod av. Jag som hade gett mig fan på att inte bli omsprungen av en enda löpare den här morgonen... Lustigt hursomhelst att ha ett lopp med start klockan åtta på morgonen, hur många är tävlingsredo vid den tiden?

Nu är äventyret snart slut

Natten till idag hade vi det såhär! Imorse trampade vi sista biten in mot Visby, och imorn går färjan hem. Jag har sett så mycket under den här cyklande, nästan internetfria veckan och har hunnit bli helt förälskad i Gotland. När jag kommer hem ska jag lägga ut fler bilder så du förstår varför.