Bara en halvmara kvar

Vädret är underbart och Skåne är vackert som en dag. Nu är vi i nåt som visst heter Gislöv.

Nu drar vi mot Skivarp!

Nu sticker jag till Skåne!

Jag är så peppad att jag nästan spricker! Och lite nervös. Det är inte bara det att jag ska springa elva mil på två dagar, något jag aldrig gjort tidigare, jag ska ju även tillbringa helgen i sällskap med massa människor jag aldrig träffat förr. Men med ultra som gemensamt intresse så kan det bannemig inte bli dåligt!

Såhär glad och energisk blir man av löpning, om du inte redan visste det. :)

En månad kvar till Stockholm

Tiden går rasande fort. Om en månad står jag på startlinjen på Lidingövägen i Stockholm och hackar förmodligen tänder av nervositet. Jag har då 4,2 mil framför mig på mitt livs första marathonlopp, och förhoppningen är att jag ska stå där färdigtränad och så redo som jag kan vara.

Sååå, vad har jag att säga om min maraträning hittills?

Jo, som jag påpekat tidigare är det här med program the shit för mig. Jag har varit mer fokuserad än tidigare när jag tränat inför lopp, och i stort sett alla pass har blivit av.

Grundprincipen i mitt träningsprogram är att varje vecka innehåller ett intervallpass och ett långpass, och minst ett par distanspass upptill. Ett par veckor ersätts långpasset av ett lite längre tröskel- eller tempopass. Och hittills har jag fått ihop två tremilslångpass, något jag känner mig mycket nöjd med. Första tremilaren var fantastisk till sista halvmilen då jag höll på att dö, andra gången jag provade kändes bättre.

Känslan såhär långt är att jag höjt min lägstanivå rätt ordentligt när det gäller löpningen. Mitt "nötartempo" är lite snabbare efter den här vårvintern jämfört med för ett år sedan, och jag känner mig starkare på intervaller i mitt miltävlingstempo till exempel.

Nu är det alltså en månad kvar. Fyra hela veckor och en helg. Och nu börjar jag avvika från mitt träningsprogram eftersom jag råkat halka in på massa roligheter som Valborgshelgens ultraäventyr i Skåne till exempel. Sånt går ju inte att tacka nej till bara för att det står i träningsschemat att man ska springa tre mil med sista milen i tävlingsfart just på lördag.

Såhär är min plan, i alla fall:

Vecka 17
Måndag: Orienteringstävling - CHECK
Tisdag: Yoga - CHECK
Onsdag: 4x(90/60/30 sek)-intervaller - CHECK
Torsdag: Afrodans + yoga
Fredag: VILA
Lördag: Skanör-Skivarp, ca 53k
Söndag: Skivarp-Brösarp, ca 55k

Vecka 18
Måndag: VILA
Tisdag: Vårruset, 5k. Springandes förmodligen, men här ska inte persas nåt (även om jag känner att med min nuvarande form skulle jag kunna springa 5k på åtminstone under 24min) om inte kroppen känns hundra.
Onsdag: VILA
Torsdag: Orienteringsträning + evt styrka
Fredag: Evt lätt distanslöpning ca 10k, annars vila.
Lördag: Långpass ca 25k, sista milen i tävlingsfart. Alt orienteringstävling.
Söndag: Långpass ca 25k, sista milen i tävlingsfart. Alt orienteringstävling.

Vecka 19
Måndag: VILA
Tisdag: Tusingar alternativt snabbdistans + yoga.
Onsdag: VILA
Torsdag: 4x(90/60/30 sek)-intervaller + orienteringsträning
Fredag: VILA
Lördag: Långpass. 30km Lugnt från början. Mellan 20-25km, tävlingsfart 5:42 min/km. Mellan 25-30km överfart 5:34 min/km eller snabbare.
Söndag: Yoga.

Vecka 20
Måndag: Lätt distans 10k.
Tisdag: Styrka + yoga.
Onsdag: Lätt distans 8-10k med några fartökningar sista halvan av passet.
Torsdag: Orienteringsträning.
Fredag: VILA
Lördag: Göteborgsvarvet, 21,1k. I min planerade marafart, så inga rekordtider direkt. Men nånstans mellan 1.55-2.00 tänker jag mig.
Söndag: VILA

Vecka 21 - marathonveckan
Måndag: Lätt distans 5k
Tisdag: Yoga
Onsdag: Lätt distans 5k + 1k i marafarten.
Torsdag: VILA
Fredag: Evt 3k mkt långsam löpning med ett par fartökningar.
Lördag: STOCKHOLM MARATHON. Hjälp.

Fokuserad för ett år sedan. Lika fokuserad nu, även om jag inte har nån bild på det... Foto: Johan Davidsson.

Varvet får oväntat och obehagligt sällskap på Göteborgs gator

Det är visst inte bara 50 000 löpare och hundratusentals åskådare som ska samsas på Göteborgs gator den 21 maj. Ett gäng med obegripliga åsikter tänker utnyttja sin rätt att demonstrera just den här lördagen, och det de tänker demonstrera mot är moskén på Ramberget som invigs en vecka senare. Det här skriver GP om idag.

Jag blir lika jäkla frustrerad varenda gång jag hör om eller stöter på högerextremism. En organisation som jag inte tänker nämna vid namn för de förtjänar inga fler googleträffar tänker "rädda Sverige" och alltså protestera mot nämnda moské. Vad de ska rädda Sverige från är lite oklart, men jag antar att det är det gamla vanliga - rädda svenskarna från allt osvenskt, det vill säga framför allt muslimer.

Egentligen tycker jag att alla ska få tycka vad de vill och i grund och botten håller jag med om det där med Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem som Voltaire påstås ha sagt, men när det gäller rasister och nazister så blir jag bara matt, ursinnig och mordlysten.

Lämna Göteborgs gator ifred för fan!

Inte mina stoltaste ögonblick direkt

Min radio- och göteborgsvarvskollega Kennet har gjort en kort rekapitulation över orienteringens tekniska utveckling under de senaste typ tio åren på vår Göteborgsvarvsblogg. I korthet kan man säga att stiftkontrollernas tid är förbi för längesen och numera finns allt virtuellt och till allmän beskådan om man så vill när tävlingen är över. På det fantastiska verktyget Runoway laddar arrangörerna upp sträcktider för alla löpare, och sen kan man själv ladda upp sin egen rutt från gps-klockan och så får man en prydlig liten karta över sina vägval. Och då går det inte att gömma sig. Varenda liten felnavigering syns där, svart på vitt.

I mitt fall handlar det mest om att hitta russinen i kakan, det vill säga, jag letar efter ställen där jag gjort rätt snarare än ställen jag gjort fel på, för de förstnämnda är så mycket färre. Kontroll 8 och 13 på gårdagens tävling var skämmiga. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag sysslade med.

Det fina med att se sina misstag så tydligt utritade är att revanschlusten väcks. Om jag fick välja skulle jag orientera varenda helg. Herregud, jag blev lite ledsen vid elfte kontrollen igår eftersom jag började ana ett slut på tävlingen, jag ville bara fortsätta i flera timmar till!

Kontroll numero 8 uppe till höger. Vad är det där för öglor??

Kontroll 13 i mitten. Jag sprang förbi den helt och hållet och fattade ingenting förrän jag kom till en stenmur som jag inte borde kommit till.

Drömmen om ett hus vid havet (och om orienteringsungar)

Det är som sommar i Halland. För en kustflicka som mig är havet förstås alltid vackert och något jag längtar till, men sommarsolglitter på de obetydliga vågkammarna och saltdoft med ljumma vindar gör att jag går lite extra i spinn.

Den här fina försommaren får mig dessutom att längta lite extra efter att få vakna varje morgon med havet utanför knuten. När vi skulle leta oss hem från Fjärås via Varberg ner till Halmstad i eftermiddags så valde vi småvägarna så nära havet som möjligt. Vid varje liten "Till salu"-skylt vi hittade svängde vi för att kolla läget. Inte för att vi ens är i närheten av att kunna köpa ett hus med havsutsikt, men för att hålla drömmen vid liv. Oftast var det dessutom bara tomter eller små pyttestugor inklämda mellan tusen andra likadana pyttestugor som skyltarna ledde till, så vi behövde inte bli för trånsjuka efter det perfekta huset.

Men säg mig, hur gör man för att ha råd med alla de där fantastiska husen som ligger i kustbandet? Med havet nästan ända upp till verandan. Det känns som att jag antingen valt fel yrkesbana eller fel sak att drömma om.

En annan sak jag drömt om idag har med orientering att göra. Anledningen till att vi överhuvudtaget var i Fjärås från första början var nämligen en av de sista halländska orienteringstävlingarna på vårsäsongen. Och vid mina hittills tre möten med kartlöparvärlden så har det slagit mig vilken fantastisk stor familj orienterarna verkar vara. De tar hand om varandra, de tar hand om varandras barn, och alla är så himla snälla. Jag intervjuade en orienteringsfamilj från Falkenberg häromdan, och döttrarna i familjen var övertygade om att när de en gång får barn så ska de introducera dem till orienteringen på samma sätt som de själva blev det av sina föräldrar, för orienteringsvärlden är fantastisk för barn. Massa gemenskap och roligheter.

Och idag har jag drömt om barn. Om jag en gång får några ska de bli orienteringsungar, för jag tror att barn som hamnar i den där världen blir lyckliga barn.

TC på dagens tävling. Den där mållinjen korsade jag som nummer åtta på min bana.

Den omtalade orienteringsduschen. Om vädret är på det här viset köper jag utomhusduschgrejen, men jag vettefan om det är lika härligt när det är nollgradigt och lervälling...

Tempopass med havet som granne

Idag har jag sprungit ett av de absolut roligaste passen jag provat på länge. Efter 3k uppjogg skulle jag köra 3k tröskel, 3k lätt distans och 3k snabbdistans innan jag joggade ner igen. Kändes som en bit kaka ända till det var 1k kvar på snabbdistansen (som jag springer i mitt miltempo). Då kom det där hatet till löpningen sipprandes fram i pannan. Men samtidigt - 3k är så lätt att springa. 3k tröskel är ingenting. 3k snabbdistans är egentligen ingenting det heller. En knapp kvart av mitt liv. Mentalt var det ett superenkelt pass eftersom det var så enkelt att dela upp i lagom stora delar. Fysiskt var det jobbigt, men mest eftersom jag inte kunde hålla ett jämnt och lagom tempo på de där tre kilometrarna som föregick snabbdistansen, så därför var jag redan rätt trött när jag skulle dra upp tempot rätt ordentligt.

Och för övrigt hade jag kunnat springa vad tusan som helst den här dagen. Sol, massor med grader på termometern och havet vid min sida. Man kan inte begära mer.

En annan sak man kan göra vid havet - kasta macka. Och äta glass går också bra.

Stillsam långfredagsjogg i nya skor

Mina gamla DS Trainers har äntligen nått den nivå av slitenhet att det känns motiverat att köpa ett par nya. Jag har trånat efter de turkosblå nummer 16 ända sedan de kom, och nu är de mina! Det hade förstås passat ännu bättre med den kycklinggula herrmodellen såhär på långfredagen, men turkos duger fint. Påskhelgens första löprunda avklarad hursomhelst, nu ska här ätas mat! Glad påsk på er!

Tusingar med spykänslor

Det finns två saker som mina intervallpass måste uppfylla för att jag ska tycka om dem:

1. De måste innehålla ojämnt antal repetitioner. Rent mentalt är det så mycket bättre att efter en avklarad repetition aldrig ha exakt hälften kvar, utan alltid lite mer eller lite mindre. Springer jag fem repetitioner så kan jag tänka efter två att snart har jag bara hälften kvar, och när jag sedan gjort den tredje har jag plötsligt sprungit MER än hälften. Det gillar jag.

2. De måste vara längre än tre minuter. Annars känns det inte värt. Eller snarare handlar det väl om att om man ska springa typ fyrahundringar så måste man springa så förbaskat många och det är tufft, men om man ska springa femminutare så gör man fem stycken, och det är liksom lite mer överkomligt, även om den totala tiden är typ samma. Dessutom - ju längre intervaller desto lägre tempo. Det säger ju sig självt att det är härligare att ligga i mitt miltävlingstempo på långa intervaller än att spurta på korta.

Med det sagt så borde dagens tusingar passat mig som handen i handsken. 5x1000m i 4.55-5.00-tempo med 90sek vila. Och faktum är att bortsett från ett par olika stegar så är tusingar det bästa intervallpasset jag vet. Särskilt på grusstig i lagom backig terräng. Mina ben släpade sig fram på sista tusingen, och i munnen hade jag en otrevlig smak av gammal mat (även kallat kräk). Du hör ju! En perfekt eftermiddagssyssla, dedära tusingarna.

Nu är våren här!

Vågar man packa undan långtightsen nu och bara köra trekvarts eller, som igår när termometern visade 19 grader, kortaste tightsen? Eller är det som med paraplyerna - tar man med sig det så regnar det inte, tar man inte med det så regnar det helt säkert? Isåfall måste jag väl låta långtightsen ligga i byrålådan och skräpa för att liksom skrämma kallvädret på flykt. Jag gör det så gärna om det innebär att det fortsätter vara 19 grader och vårsol i all evighet!

Barbent! Underbart!

Det var helt fullt av såna här i bokskogen jag sprang igenom!

39 kilometer

Jag kikade just på mitt marathonträningsprogram för den här veckan och konstaterade att det här får jag bita mig i tungan för att hålla. Jag ska springa 39 kilometer fördelat på fyra pass. 39 kilometer! Det är ju verkligen ingenting. Men det är ju det där med periodisering och det är väl bra att inte ta i så man spricker hela tiden.

Men i alla fall.

Dessutom har jag inte följt programmet till punkt och pricka någon vecka, jag springer oftast längre och lite snabbare än det står. Fast jag håller mig inom de ansträngningsnivåer som programmet anger, och det är väl det som är det viktiga, tänker jag.

Idag ska jag till exempel springa åtta kilometer i lätt distansfart. Hur gör man för att bara springa åtta kilometer? Särskilt i det här fantastiska vårvädret. Nädu, det får bli 12k på Ingmaries favoritrunda. Då kan jag dessutom springa förbi Susanne Johanssons hoods och filosofera lite över det där med att springa fem mil om dagen (noterar till exempel redan nu att det är elva kilometer längre per dag än jag förväntas springa under en vecka...) i ett par månader.

Målgång i lördags. Foto: SIF.

Tolfte kvinna i mål

55.20 blev min tid i mål på tävlingen som avslutade mitt tremilspass idag. Tolva av trettio startande tjejer. Jag är rätt imponerad av mig själv, om man får lov att säga sånt. Jag var övertygad om att jag skulle komma sist. Men riktigt lika spralliga steg som barnen på bilden som sprang sitt lopp innan de vuxna hade jag inte... En superlördag har det varit hittills hur som helst!

Mot Simlångsdalen!

Om drygt två timmar ska jag stå på en startlinje 19k inåt land. Måste snabba på lite.

Längtan

Det känns som att jag går i väntans tider. Jag har så mycket att se fram emot att jag liksom inte kan njuta av stunden. Den här veckan har det handlat mycket om lördag. Då ska jag springa tre mil igen. Och inte vilka tre mil som helst - jag ska ge mig ut tidigt på morgonen för att springa två mil mellan Halmstad och Simlångsdalen, och sedan ska jag avsluta det hela med en mil på en tävling som min klubb ordnar. Jag tilltalas av tanken att ta mig dit för egen maskin, det får mig att känna mig urstark. Och dessutom är jag inte sådär jättenoga med att springa ett snabbt millopp, så det får bli 8k i min tänkta marafart och sedan 2k nerjogg på slutet. Kanske med en lite spurt på upploppet...

Blickar jag ännu längre framåt så jag är så himla lycklig över att kunna följa med på värsta superultraäventyret i Skåne under Valborgshelgen. Elva mil på två dagar från Skanör till Brösarp, och en massa god mat och sköna människor. Kommer bli helt fantastiskt!

Och så längtar jag just nu alldeles väldigt efter Stockholm marathon. Jag försöker verkligen njuta av den känslan, för den dyker upp så sällan. För det mesta är jag bara nervös och tror att det kommer gå åt helvete. Men nu längtar jag.

Men en liten sak från dagens intervallpass (som sprangs enligt 4x(90-60-30sek) med 60-45-30sek vila) som är värd att notera - trekvartstightspremiär! Snart kan man plocka fram korttightsen.

Lyckohopp på Kap Verde. Snart kommer de där tightsen på även här hemma.

Åtta saker om mig

Medan jag låg och latade mig på en strand förra veckan fick jag en bloggaward och fina ord av John. Tack för det!

Awarden uppmanar mig att berätta åtta saker om mig själv. Så här kommer åtta grejer som ni förhoppningsvis inte redan vet om mig!

1. Jag är kvartsfinlandsvensk. Eller något åt det hållet. Både mormor och farmor kom som krigsbarn från svenskfinland under 1940-talet. Jag tillbringade därför många sommarveckor som liten i Åbo skärgård där vi hade ett sommarhus och massa släktingar. Numera är huset sålt tyvärr, och jag har inte varit i Finland på några år. Jag saknar landet och vill gärna vara där mer i framtiden.

2. När jag var mindre drömde jag om att bli modedesigner. Jag och en kompis ritade egna modetidningar och senare började jag sy kjolar och klänningar i mängder. Numera hinner jag knappt titta på min symaskin.

3. Jag har en cremevit Vespa 50 från 1979 stående i ett garage. Det är min andra vespa, tidigare hade jag en röd av samma årgång. Jag hade gärna levt i London 1965-1975 och hängt på modsklubbar och dansat till northern soul. Lite av den varan fick jag i Göteborg när jag bodde där och stan hade en väldigt livlig mods- och soulscen.

4. Jag är vegetarian och har varit det sedan jag var 14 år, av den enkla orsaken att jag inte tycker om kött. I omgångar har jag varit allt från vegan till fiskätare. Just nu äter jag ofantliga mängder fisk efter att jag i höstas fick en vansinnig craving efter kallrökt lax.

5. Jag när en liten dåligförlorar-gen som jag skäms över. Den dyker bara upp i ett visst sammanhang, nämligen när jag tränar/tävlar ihop med min sambo. Jag tycker av någon anledning att det är lite orättvist att han är så snabb och bra, jag tränar ju så mycket mer än vad han gör. Att han sysslat med uthållighetsidrott på ett helt annat sätt under sin uppväxt än vad jag har gjort hör liksom inte hit... På Prinsens minne förra året (ett riktigt skitlopp för mig den gången) så blev jag sur när jag insåg att medan jag sprungit in på 1.51 med stora plågor trots gedigen träning så hade han bara sådär med ett enda långpass i ryggen (som jag harade honom runt på dessutom!) tagit sig i mål på 1.44. Skämmigt, men sant. Att jag blev så sur alltså.

6. Jag är livrädd för att åka bil. Köra bil är helt okej, för då har jag koll på läget. Men när jag sitter bredvid någon som kör så tycker jag att livet är sjukt jobbigt. Dessutom hatar jag att flyga, eller i alla fall att lyfta och landa. Jag är en liten transportfegis helt enkelt.

7. I min bokhylla samsas Gender trouble av Judith Butler och Vägrandets dynamik av Gilles Dauvé med Pappan och havet av Tove Jansson (och flera andra Mumintitlar) och Harry Potter-böckerna.

8. Jag älskar att titta på fotboll som enligt mig är en väldigt tilltalande sport rent estetiskt, men ishockey däremot tycker jag att man borde utrota från jordens yta. Maken till tråkigare och fulare sport får man leta efter.

I awarden ingick också att skicka den vidare till åtta bloggare som jag gillar. Men eftersom jag tog sådan tid på mig att komma hem och registrera att jag fått den här lilla utmärkelsen så känns det som att den nog gått runt ett tag i bloggosfären, och många bloggar jag tycker om har redan fått den. Därför skickar jag inte vidare. Men en liten hint om vilka bloggar jag tycker om får du om du kikar i länklistan en bit ner till höger!

Best of Kap Verde: Havet, havet och havet

Det finns inte mycket som slår en morgonjogg på en tom sandstrand längs med ett turkosblått hav. Jag insåg tyvärr det lite för sent, och envisades med att springa på vägar ute i öknen istället. Men jag fick i alla fall två fantastiska mornar vid havet, och dessutom ett kort men tufft intervallpass i sanddynerna en tidig kväll.

Jag älskar havet, i alla dess former. Men Atlanten utanför Kap Verde kan vara det bästa havet jag någonsin vistats vid. Rent, vackert, tångfritt och manetfritt. Och med vågor att leka i och surfa på. Underbart.

Best of Kap Verde: Blodigt långpass 2.0

Som föresats den här semesterveckan hade jag att följa mitt träningsprogram någorlunda. Därför stod det som vanligt långpass på schemat på lördagen.

Efter en lyxig frukost och lite vila gav vi oss iväg. Ungefär sju kilometer bort, längs en ganska vindutsatt väg, låg Sal Rei, den enda lilla staden på ön Boavista. Dit skulle vi springa. I enorm motvind kom vi tre kilometer innan jag trillade i diket. Jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle springa längst ut på vägkanten när vi fick möte av en lastbil eller om jag skulle hoppa ner i diket så jag gjorde ingenting, jag snubblade istället. Resultatet blev två blödande knän och en trasig handflata. Men skam den som ger sig! Det blev allt varmare ju längre vi kom, men ganska snart kom vi fram till den lilla staden. Vi jagade runt efter ett apotek med sårsprit och hittade det till slut i ett hål i väggen. Några kilo solkräm och lite sightseeing senare påbörjade vi hemfärden längs samma väg som vi kom. Halvvägs mötte vi en åsna, annars var det inte många som gjorde oss sällskap i den starka solen.

När vi väl kom tillbaks till hotellet hade vi sprungit knappt två timmar och knappt 18k. Då var jag såklart som vanligt tvungen att springa lite till. Man kan ju inte stanna på 1.59 och 17,8 liksom.

Doppet i havet efter den där löpturen var kanske den skönaste någonsin...

Best of Kap Verde: Dansen

Jag skulle kunna vara jordens mest osvängiga person. Varje gång jag försökt mig på att träna dans i någon form har jag frustrerat konstaterat att det liksom inte är min grej. Fast jag verkligen gillar att dansa i andra sammanhang.

Men så hände Kap Verde.

När solen stod som högst varje dag under veckan dök det upp ett helt gäng mäktigt bra dansare som jobbade på hotellet, och med deras hjälp fick vi bland annat prova funana, en kapverdisk pardans som liknar bugg med det man gör med överkroppen, fast som innehåller väldigt mycket mer höfter och galna grejer med benen. Dessutom dansade vi olika sydamerikanska och spanska danser där man skulle rulla på höfterna mer än vad min svenska, stelopererade hjärna och kropp egentligen ville. Men det var så sjukt roligt! Så nu tänker jag dansa loss så ofta jag kan.

Funana

Nån slags spansk dans. Rodnande lägger jag upp klippet nedanför, titta på egen risk!

Hemma igen och ett kärt återseende

Halmstad visar sig från sin bästa sida lagom till jag kom hem från min Atlant-ö - soligt och massa plusgrader. Så idag har jag sprungit längs världens bästa stig, Prins Bertils stig, för första gången i år. Och faktiskt för första gången sedan i somras. Vackert som en dag, som vanligt. Och jag sprang över tre mil av bara farten.

Just nu röjer jag bland alla fina bilder från den där ön jag var på fram till sent i torsdags. Snart kommer du få en liten topplista över ö-livets höjdpunkter.

Tylösand en lördag i april.