fredag 30 april 2010

Hej våren!


Jag vilar idag. Hade tänkt springa lite distans, eller ett kort långpass, men det får vänta till imorn. Igår däremot, då hade jag det riktigt helvetestungt på Galgberget. Försökte tänka bort mina tunga ben genom att sjunka ner i alla vitsippor och alla nykrispigt gröna björkar.

Glada vappen på er!

torsdag 29 april 2010

Drömmen om ultra

Jag blev helt ur slag av de där intervallerna. Eller så var det en liten förkylning som satte sig på huvudet. Igår var hur som helst inte någon höjdardag, inte någon som kommer gå till historien precis.

Och eftersom livet kändes rätt trögt igår, kroppen var slö och inte riktigt med på noterna, så funderade jag en hel del på det där med ultralöpning. När ska jag ha byggt en ultrakropp egentligen? När kommer jag orka fysiskt och psykiskt att springa i timmavis, som en evighetsmaskin? Jag kanske tänker lite för snabbt framåt förresten, kanske borde jag satsa på maran först? Johan tyckte för övrigt att jag inte nödvändigtvis behövde springa fem mil för att vara ultra, utan det handlar om inställning. Eftersom mitt löparideal är just en seg evighetsmaskin och eftersom jag snackar så mycket om drömmen att springa riktigt, riktigt långt snarare än att kuta fortare än fortast så kvalar jag in ändå. Nå, jag vet inte jag. Jag längtar hur som helst till dagen då jag och kroppen tillsammans besegrar 43 kilometer.

tisdag 27 april 2010

Några intervaller senare

Efter första intervallen. Fortfarande pigg och glad.

Det slutade med 12+11+8 kilometer i snitttempot 6.10 min/k. Det vill säga åtminstone 40 sekunder snabbare än om jag sprungit hela sträckan på en gång. Efter varje intervall vilade jag lika länge som det hade tagit att springa den, så det innebar att jag var klar ungefär kvart i nio på kvällen eftersom jag kom igång först klockan tre. Tuffast var sista halvan av andra intervallen. Benen var som stolpar och jag hade fyllt på dåligt med energi.

Jag vet faktiskt inte vad det här skulle vara bra för. Det var allmänt jobbigt en stor del av tiden, men jävligt häftigt att hålla på med. Och nu efteråt sitter jag och känner mig nöjd över att ha sprungit över tre mil på en och samma dag. Maradistansen får jag ta en annan dag.

I startgroparna



Med vilken lätthet man springer en mil (inklusive 10x140m backe) när man har superlätta, superorangea snabbskorna på fötterna! Men det var igår. Nu är det idag, och nu ska jag ta mig an dagens utmaningar. Min första tanke var 5x10km, men efter att ha funderat ett slag så insåg jag att det kommer jag ju aldrig hinna om jag ska ha paus mellan varje intervall (om man nu kan kalla det intervall när de är sådär långa?). Jag kommer inte bli klar förrän i natt. Fast jag är bra sugen på att ta maradistansen på en dag, även om det inte blir i ett sträck!

Johan försökte få mig på andra tankar - "jamen spring tre mil idag så har du kvar maradistansen till en annan dag!" sa han och tittade nervöst på mig. Jag tror inte han riktigt förstår hur jag kan vara så lycklig över idén att försöka springa 5x10km. Men det är jag.

Nåja. Jag får väl se var det landar. 3x10km känns trots allt mest realistiskt.

Hur tror ni att det slutar?

måndag 26 april 2010

JAG LÄNGTAR!!

Jag är jättedålig på att lägga upp träningsscheman. Det blir liksom lite som jag känner för. Men i helgen träffade jag en kompis som också har Göteborgsvarvet som närmsta utmaning, och hon hade hoppat på ett program. Hon hade en plan som gick ut på att hon skulle komma under två timmar. Då kände jag mig som en idiot. Jag har som vanligt ingen plan.

När jag väl planerar så handlar det om saker som inte på nåt sätt hjälper mig att bli en snabbare halvmaralöpare. Imorse när jag gick till jobbet log jag stort vid tanken på att jag tänker springa långlångt imorgon. Jag tänker ägna mig åt evighetsintervaller. Äntligen. Jag måste nämligen tvätta på eftermiddagen, och vad gör man medan man väntar på att en maskin tvätt ska bli klar? Ja, varför inte springa? Och på en timme hinner man en mil, så då får jag väl springa en mil. Typ tre-fyra-fem gånger.

JAG LÄNGTAR!!

Men nu är det idag, och idag ska jag springa korta backar. Sådetså. Om en halvtimme står jag och mina orangea älsklingar på asfalten och hatälskar de hundra meter backe vi ska ta oss an tio gånger.

Men vad hände med mitt konstiga ont från i lördags? Det försvann under dagen och jag har inte känt nånting sedan dess. Mycket märkligt hur som helst, och jag tänker vara uppmärksam och stretcha ännu nogrannare framöver.

lördag 24 april 2010

ONT!!


Den här dagen som började så bra. Strålande sol, kraftpromenad runt Nissan och många leenden från alla andra vårglada motionärer jag mötte. Men så plötsligt, efter ett par kilometer: AAAAJJJJ!! En strålande smärta från vaden upp via baksida lår till ryggslutet. Ondast gjorde det i rumpan. Benet blev fan helt obrukbart. Stretcha, stretcha, känns det bättre? Ja, något. Fortsatte gå. AJAJAJAJ!!

Vad hände???

fredag 23 april 2010

Löpning med inslag av livsfara (typ)

Löpare vid liv

Vissa pass går inte till historien för att de är lätta, magiska och underbara. Man konstaterar att det gick vägen, att en mil (plus ett varv runt kvarteret för att klockan skulle stanna på en timme prick) är avklarad och att det är dags att stänga igen den här arbetsveckan och tacka gud för att man överlevt.

Däremot kan den senaste timmen nog klassas som en av mina mest absurda löprundor. Med P3 Dokumentär om svenskarna i Bosnienkriget i öronen lufsade jag runt på Galgberget när det plötsligt började skjutas helvilt omkring mig. Först trodde jag att det var ljudeffekter i dokumentären, men sen insåg jag att det som vanligt var militärhögskolan och garnisonen som var i farten. Och de slutade minsann inte heller. Så samtidigt som jag lyssnade på en skjutgalen svensk legosoldat som berättade om sin längtan efter att delta i krig på riktigt och som pratade om att döda andra människor i termer som "kul" så hade jag alltså ett gäng grönklädda ynglingar i närheten på nån slags skjutbana med skarpa vapen i sina händer. Kändes inte helt tryggt faktiskt.

torsdag 22 april 2010

Jag har blivit bättre!

Planka på stranden!

Jag sprang omkring på min favoritstig och funderade lite över puls och förbättring för en stund sedan. Jag lekte lite med farten och försökte hålla mig under ett visst antal pulsslag, och insåg att jag kunde hålla ett högre tempo vid lägre puls jämfört med i höstas. Varför det är så har jag faktiskt ingen aning om.

En del av mig vill att det ska vara framfotslöpningen som äntligen satt sig i benen så att jag inte slösar onödig energi på att tänka på hur jag springer, och att kroppen vant sig och använder sin energi bättre. För det var jävligt tungt i vintras, jag sprang långsammare för att orka, eller så sprang jag fort och fick en skenande puls. Löptekniksbytet var inte riktigt som att lära sig springa på nytt, men det var som att trilla ner ett par steg på utvecklingstrappan och det kändes då och då riktigt frustrerande att inte orka lika mycket som jag skulle göra om jag sprang som jag gjort dittills. Men jag ville verkligen inte springa på hälen, det kändes alldeles för läskigt för allt från fötterna till höfterna. Jag kunde riktigt känna smärtan i hela kroppen när jag tittade på slowmotionfilmer på hällöpare. Så det var liksom inget alternativ att gå tillbaks.

Men att bara credda min löpteknik är förmodligen att göra det alltför enkelt för mig. Jag har tränat oerhört mycket kondition den här vintern om man jämför med tidigare i mitt liv. Långa, sega skidpass flera dagar i veckan. Mil efter mil har jag segat mig fram. Och till skillnad från i höstas har pulsen legat på en ganska låg nivå under rätt många pass, vilket borde innebära att jag tränat upp hjärtats slagvolym.

Och det finns förstås fler faktorer. Lite tråkigt faktiskt. Det hade varit kul om man nån gång kunde isolera en enda form av träningsinsats och se om den ger den effekt man vill. Som det är nu får man ju bara anta och gissa sig till eftersom allt samverkar så himla mycket.

Nåja. Det kan ju för sjutton handla om dagsform också.

Löpstyrka med utsikt


Det finns sämre ställen att köra löpstyrka på, va?

onsdag 21 april 2010

Sand mellan tårna

Powerkvinnan

Jag har en sån där "jag tränar vad jag känner för och därför blir det rätt soft"-vecka. Idag har jag ägnat mig åt att sträcka ut mina baksidor på bodybalance och åt att få sand i skorna. Vi har haft aprilväder så det skriker om det med snö, regn och sol om vartannat. Och jag lyckades pricka in 45 soliga minuter för min superkraftpromenad längs stranden och i tallskogen bredvid massa begravda djur. Galet det där. Folk har helt seriöst fixat riktiga gravstenar med graverad text och blankputsad yta där det står "Vila i frid, Ronja" typ.

Och annars känns livet rätt härligt just nu. Jag har fått ordning på framtiden, åtminstone någorlunda ordning.

tisdag 20 april 2010

...och där kom träningsvärken

Igår blev jag övertalad att följa med på något för mig helt nytt - spinnpump. 35 minuter spinning och 35 minuter pump. Spinning har jag aldrig testat och dessutom känt mig ordentligt skeptisk till, och pump har jag inte kört sedan tidigt i höstas, så det kunde verkligen gå hur som helst.

Men fy satan vad roligt det var att cykla! Jag svettades som ett as och fick sån härlig mjölksyra när vi stod upp att jag blev helt lycklig. Fast det där med att hitta rätt motstånd och att inte mesa var svårt. Kändes som att jag kunde tagit i mer.

Fast det där med pump alltså. Fick jag välja skulle jag skrota allt utom frivändningarna och rodden, resten är ju bara trams. Jag tränar ju mina triceps när jag åker rullskidor, varför ska jag larva mig med en skivstång för att punktträna just den muskeln? För att inte tala om bicepslåten. Vad tusan ska man träna just specifikt biceps för? Urtrist.

Nu har jag för övrigt varit ute och sprungit (surprise). Lätt distans som avslutades med några koordinationslopp. Och jag säger bara OH. MY. GOD. Träningsvärken kom krypandes redan på uppvärmningen och belägrade sig sedan i baksida lår där den krävde att jag skulle lägga ner allt vad löpning hette och istället gå hem och äta godis. Men se den gubben gick inte. Jag skulle ha mina 9-10 kilometrar och mina koordinationslopp, så var det med den saken. Nu känner jag mig som en trasa.

måndag 19 april 2010

Löpning som subkultur

Jag = löpare

Skulle du likagärna kunnat bli religiös?

Frågan kommer från en tjej som jag träffade i helgen som var helt frågande till hur jag som total löpar- och skidåkarrookie kunde få för mig att åka Vasaloppet plötsligt.

Och skulle jag det, skulle jag kunnat bli fanatiskt religiös istället för att börja springa lika målmedvetet och entusiastiskt?

Jag vet inte. Men frågan fick mig att börja fundera på identitet. Jag tror nämligen att det är det det handlar om. Jag gillar helt enkelt att identifiera mig som löpare. Och därför kallade jag mig löpare från första löpsteget och brydde mig inte i diskussionerna om någon eventuell skillnad mellan löpare och joggare och allt vad man nu kan ägna sig åt att diskutera.

Och även om det inte är bara därför jag springer så har identitetsskapandet betydelse. På sätt och vis känns det som när jag var tonåring och gillade att leka med identiteter och subkulturer. Jag testade allt från att vara skejtare till att försöka passa in i snyggaochpopuläratjejer-klicken med Filippa K-utstyrsel och långt välkammat hår, och däremellan grävde jag ner mig i veganismen, feminismen, popmusiken och socialismen och landade på andra sidan som ett popsnöre på barrikaderna som liksom alla andra entusiastiska identitetssökare manifesterade min subkultur väldigt tydligt med hjälp av kläder och utseende. Palestinasjalen hade samma självklara plats runt halsen som paljettstjärnorna i ögonvrån. Jag gillade ytan och samhörigheten lika mycket som jag gillade själva åsikterna och musiken som var grunden i min subkulturella tillhörighet.

Med löpningen är det förstås så att jag aldrig hade sprungit med samma brinnande entusiasm och glädje om jag inte var någorlunda bra på det. Men när jag förstod att det här var något jag faktiskt skulle kunna ägna mig åt så började identitetsskapandet direkt. Jag frossar i löparkläder och olika former av kunskap kring löpning, kastar mig över tidningar, artiklar och böcker som på nåt sätt behandlar löpning i olika former. Jag berättar gärna för folk i min omgivning vad jag håller på med, och bär stolt mina löpartights när jag promenerar genom stan förbi alla uteserveringar där folk sitter med ett ölglas i handen. Jag söker mig till likasinnade för att känna samhörighet och jag söker samtidigt efter en egen, speciell nisch inom löpningen. Jag vill inte vara "bara" en löpare, jag vill gärna vara ultra till exempel. Så, en nördig form av identitetsskapande är det jag ägnar mig åt.

Skillnaden mot när mitt tonårsjag letade efter mig själv i alla möjliga sammanhang är dock att jag numera inte känner mig osäker och nervös och rädd för att inte passa in. Jag älskar att vara en löpare, och jag är stolt över min nya tillhörighet.

söndag 18 april 2010

Mauritius Marathon


En av mina skidvänner tror mer om mig själv än vad jag gör. Hon mejlar mig lite tips på lopp som jag borde fundera över då och då, och hennes senaste mejl handlar om Mauritius Marathon i juni. Förnuftet säger förstås att det kan aldrig gå, men helt ärligt, hur gött vore det inte att springa längs den där kusten?

lördag 17 april 2010

Älska backarna!

Har suttit och fnissat en stund och känt skammens rodnad krypa uppför kinderna. Jag brukar säga att jag gillar mina backar. Backintervaller liksom, finns det något roligare? Men sen när jag tänker efter så känner jag precis som Löpning och livet; backar är kul, i alla fall efter, före och när man springer ner.

I själva verket, när jag väl rör mig i lite mer backig terräng så förbannar jag varenda stigning när den kommer. Försöker tänka frammedhöften, uppmedblicken och lyftpåfötterna och dethärärroligt. Det funkar. Ibland. Men oftast gör backarna mig mest lite sur.

Men nu har jag läst Rune Larssons betraktelse över Kräkbacken. Och då kom jag att tänka på Helsikesbacken på Stråkenloppet. Gud vad jag avskydde den backen. Och gud vad lång den var. Och tung. Jag lovar att jag vägde tio kilo mer och att tyngdkraften på något outgrundligt sätt hade dubblats just i den backen.

Jag har dessutom sådär informellt döpt en av backarna på Galgberget till Djävulsbacken. Hur jag än beter mig så skenar pulsen där, och jag får inte till det. Jag har visserligen inte "gjort en skylt av trä, snidat in bokstäverna, målat dem svarta och fernissat skylten så den ska hålla i flera decennier" så att generationer av löpare ska uppleva samma psykiska kris varenda gång de trippar uppför gruset, men det är fan på gränsen. Jag blir liksom lite sugen att tvåla till den där backen genom att kalla den nåt fult.

Men nu har jag förstått att det är precis den motsatta taktiken jag ska ha. Jag borde kalla backarna Formtoppen och tänka på min framtida benstyrka och på hur jag springer förbi alla backhatare på Göteborgsbroarna.

Sagolik löpning


Ni som har följt mig ett tag nu vet hur stor min kärlek är till något som kallas för Prins Bertils stig här i Halmstad. Stigen följer kusten från Halmstad city ut till Tylösand, och sen svänger den inåt land en bit till naturreservatet Möllegård. Och när jag började springa hade jag som dröm att nån gång orka springa hela vägen ut till Tylösand, det vill säga ungefär 13 av de totalt 18 kilometer som stigen sträcker sig över. Och det gjorde jag till slut, fast åt andra hållet.

Men det var ju de där sista fem kilometrarna också. Och dem tog jag hand om igår. Plus ytterligare en mil.

Det hela började i en galen motvind i åtta kilometer, sen hade jag tänkt fel och hamnade på en våldsamt trafikerad väg där jag fick springa i diket i någon kilometer. Men så fort jag kom in i Möllegård var det som om lugnet sänkte sig över världen. Vinden försvann i träden, människor jag mötte tog sig fram i maklig takt och allt kändes väldigt söndag.


Och min guuud vad sagolikt det kändes att springa genom det här landskapet! Nog för att jag är en kustknarkare som allra helst springer så att jag har havet inom synhåll, men det hindrade mig inte från att känna mig smått religiös när jag lufsade fram bland nyknoppade träd, vårblommor och solsken där inne i skogen.

Ett nätt litet distans- och tidrekord blev det också till råga på allt. Drygt 27 kilometer på strax över tre timmar effektiv tid. Jag kunde nämligen inte låta bli att stanna till på mina favoritplatser och hänga bland strandkål och vågor.

fredag 16 april 2010

Uppdrag: Undanmanöver

Vad gör en löpare när hon har för mycket i huvudet? Jo, hon springer. Jag har en drömrunda på sisådär 25k eller strax över, varav cirka 15-16k går längs havet. Och den vill jag springa idag. Återstår att se om jag hinner innan askregnet kommer.

Solterapi


Jag vet inte om solnedgången var vackrare igår än annars. Men den erbjöd rätt schysst terapeutiskt lugn. Jag gör mitt bästa för att se framåt och inte gräva ner mig i ledsenhet.

torsdag 15 april 2010

Askmoln och en termos varm choklad

Jag har verkligen en riktig skitdag. Jag oroar mig för framtiden och tror just nu att jag inte har någon. Framtid alltså. Dessutom har Island släppt ut helvetets alla eldar över världen och det känns som att jordens undergång är nära.

Så vad gör man? Försöker göra det bästa av situationen. Som att till exempel skapa sig en ny framtid och göra i ordning en termos med varm choklad och bege sig ut till vackra klippor och kolla på en solnedgång som enligt metrologen kommer vara vackrare än någonsin tack vare askan.

tisdag 13 april 2010

Snabbdistans och lövrullning


Jag kom mig ut till slut. Fattas bara annat när man har nya skor att knyta in fötterna i. Och som jag sprang! Jag fick för mig att ta rygg på en snubbe som sprang förbi mig och Johan efter ungefär 2,5 kilometer, och när den snubben vek av fick Johan agera pacer. Det blev en kortkort snabbdistans som kändes urbra.

För övrigt ser man ut som ett troll om man får för sig att köra sin löpstyrka i torra, brunfnasiga löv.

Trött och tråkig

Såhär vackert kan man ha det när man springer i Halmstad. Men inte ens den här bilden får kroppen att vilja röra sig ur soffan...

Mina Mizunos har kommit. Och nu har jag en teoretisk önskan om att ge mig ut och springa ett par mil. Däremot är min kropp inte riktigt med i leken. Den är trött efter gårdagens hårda men blygsamt få fyrahundringar. Men samtidigt har jag så mycket tänkvärt i huvudet som måste manglas mellan hjärncellerna, och det görs som bekant bäst i löpspåren, det vet jag ju. Fast tänka kan jag ju göra i morgon också.

Äsch vad det är tråkigt att vara trött.

måndag 12 april 2010

Löpstegsförvirring och ortopedilska

Framfotslöparen Therese var åtminstone glad efter blygsamma 5x400m på bana med nya skorna idag...

Jag känner mig lite förbannad. Har varit och lyssnat på ett par ortopeder från ett företag i stan som snackade om skor, fötter och om vilka skador vi löpare kan drabbas av. Och allt utgick från att alla som springer tjongar i hälen det första de gör, och att det är det "enkla" sättet att springa, det vill säga det sätt som vi alla faller tillbaka på när vi blir trötta. Det lät ungefär som att jo, visst går det att springa på mellan-/framfoten, men det är inget kroppen orkar upprätthålla efter alltför lång ansträngningstid.

Varför skulle den inte?

Jag menar, vi blir väl bra på det vi tränar, right? Och då borde vi väl rimligen bli bra på att använda det löpsteg vi normalt använder? Jag har svårt att tro att jag skulle börja sträcka fram benet tillräckligt för att hinna få ner hälen först bara för att jag blir trött! Däremot kan jag tänka mig att det kan börja se lite annorlunda ut just när tårna lämnar marken, kanske faller foten in något mer när musklerna blir trötta. Men snälla nån, det är väl något man måste träna upp!

Ortopederna kom som sagt från ett företag, och deras universalsvar på allt var inlägginlägginlägg. För 1600 kronor och som måste bytas regelbundet. Eller möjligen dämpade och uppbyggda skor. De visade en Saucony-variant som såg ut som en betongklump. Användes visserligen bara för extremt plattfotade människor med ordentlig supination, och var inget de egentligen rekommenderade folk att springa i eftersom de var så tunga, klumpiga och oflexibla. Men ändå, nånstans sitter det nån som tror/vill få oss att tro att det finns ett användningsområde för de där betongklumparna, annars skulle de inte finnas på marknaden.

Jag är ingen expert på sko- och fotområdet, men jag fattar faktiskt inte varför de inte ville gå med på min tes om att det går att träna sig till ett bättre och mer skonsamt löpsteg, och att det kanske borde vara något för dem att rekommendera folk att testa istället för att lura på dem inlägg det första de gör. Istället började de yra om biomekanikprofessorer som skrivit rapporter som verkade köpta och om masaier som inte sprang på asfalt och att dessutom väldigt korta sträckor och att man kan inte jämföra med nutida löpare. Nä, och det gjorde jag baskemig inte heller. Men ärligt talat, som det verkar och som det ser ut när man jämför filmer på löpare som springer på hälen, nämligen att det är så att det är skonsammare för benen, fötterna och höfterna att springa med en fotisättning under kroppen (något som i princip gör det omöjligt att landa på hälen) och med böjda ben, varför är det inget som ortopederna vill rekommendera? Det kan ju inte vara dåligt att springa på det viset oavsett underlag? På mjuka underlag är det bra, och det borde vara ännu bättre på hårda? Eller har jag missuppfattat nåt?

Spiken i kistan som gjorde att jag tappade allt förtroende för just de här två ortopederna var i alla fall när de påstod att det inte finns en enda långdistansare som springer på mellan- eller framfoten.

Gebrselassie, någon?

Visst är det vackert?


Uppvärmningen avklarad, nu blir det en serie löpskolningsövningar, sen fyrahundringar!

Intervallängtan

I eftermiddag smäller det. Det verkar som att solen ska skina hela dagen, och vad passar då bättre än att ta på sig min nya fothandske Saucony grid type A3 och köra säsongens första banintervaller?

söndag 11 april 2010

Ultralycka på avstånd

Medan jag ägnade mig åt seriös löpskoshopping igår sprang folk väldigt, väldigt långt. Har lusläst into the wild och blivit helt lycklig av alla bilder på glada löpare. Och nu trycker jag maniskt på F5-knappen på TEC:s hemsida för att se hur det gick för mina klubbkamrater Anders Jelander och Rikard Kelloniemi. Båda två började springa för bara ett par år sedan, och nu springer de längre än längst! Anders ska vara med på Gax trans scania i augusti, och båda två ska springa 50 miles-loppet Kristins runde i Norge i juni. Fem berg ska erövras springande, och varje berg har en stigning på 700 meter! Och när man springer tillsammans med de här killarna är de precis som vilka andra löpare som helst. Det går liksom inte att se på dem att de fixar att springa i timmavis. Men det märks på dem när man börjar snacka distans. Det liksom lyser i ögonen när ultra kommer på tal.

Jag är så fantastiskt imponerad! Folk som spränger gränser, som tror på att de kan och som genomför det de tänkt - sånt gör mig helt rörd och får mig att vilja krama hela världen.

lördag 10 april 2010

Kärlek vid första ögonkastet!


Eller ja, vid första löpsteget. Mizuno elixir är mina nya bästa vänner. Tyvärr fanns de inte i rätt storlek, men det blev åtminstone lite orange blingbling med attityd som ska testas på bana på måndag... :) Elixir kommer med posten istället.

fredag 9 april 2010

Två timmars promenadterapi


Livet är fantastiskt vackert ibland. Som idag. Jag älskar att bo på västkusten. Ingenstans är ljuset vackrare, ingenstans känns havet så nära (samma hav och stränder såg för övrigt ut såhär för mindre än en månad sen...). Två timmars kraftfull stavpromenad i solnedgången har gjort mig lugn, harmonisk och redo för en magisk helg.

Ett kärt återseende


Jag är på stavpromenad tillsammans med Ebba Grön på Prins Bertils stig. Har inte tagit ett steg på den här underbara stigen längs havet på hela vintern, och nu när jag går här vill jag aldrig sluta. Jag har för övrigt haft sällskap av en tjej med ursnyggt löpsteg, grilldoft och en bandvagn. Komplett med kamouflage och en spanande militär.

Träningslektyr i solen


Vårens första eftermiddag i solen på ett kafé! Allt jag sagt om att jag eventuellt skulle sakna snön tar jag tillbaks...

torsdag 8 april 2010

Backe upp och backe ner

Oh, no, en backe!

Jag ljuger om jag säger att jag njöt av dagens pass. I alla fall var löpningen inte direkt någon dans på rosor. Tunga steg i de inledande fyra uppvärmningskilometrarna, och efter 20 minuter styrka ville jag prova mina nyfunna backar som börjar vid foten av östra sidan på Galgberget. Och det var rent jävulskt. Hade andan i halsen mest hela tiden och ville dö. Men egentligen är väl allt som det ska då. Backar ska ju inte vara nån njutning, även om jag verkar tycka det ibland...

Varför ser backarna alltid så oansenliga ut på bild?! Det här är i alla fall mitt i långbacken, när jag är på väg ner. Rent jävulskt.

onsdag 7 april 2010

Grattis (och tack) kroppen!

En sprittande glad årsgammal löpare!

Tio plusgrader (och ännu fler i solen) och jag lämnade löparjackan hemma! Det är VÅR!

Firade min årsdag och mitt 150:e löppass (inklusive sju lopp på olika distanser mellan 5k och 21,1k) med lite snabbdistans. Gjorde delvis som Sara föreslog och sprang samma runda som premiärrundan så snabbt jag kunde med ett leende på läpparna, och gjorde absolut som Staffan tyckte, det vill säga jag njöt av att känna mig starkare och snabbare. Dessutom sprang jag rundan en gång extra, fast uppdelat på upp- och nerjogg. Och när jag ändå var i farten gjorde jag precis som Ingmarie skrev också, det vill säga jag sprang precis där jag ville, i den fart jag ville och så länge jag ville. Och blev bjuden på om inte min favoritmat så åtminstone något väldigt gott efteråt. Och tog en lång härlig dusch. Och gick dessutom på Bodybalance innan dess.

I det stora hela en riktigt bra jubileumsdag!



Tjusiga vyer längs Nissan

tisdag 6 april 2010

Ett år med löpning

Efter mitt andra löppass nånsin...

I morgon är det exakt ett år sedan jag tog mina första trevande löpsteg längs Nissan här i Halmstad. Drygt 5 kilometer tillryggalades under 40 hyfsat plågsamma minuter. Några dagar senare pinnade jag fram längs Västra stranden under en svettig halvtimme och samlade därmed ihop ytterligare 4 kilometer. Samma dag anmälde jag mig till Vårruset som blev mitt första lopp någon månad senare. Sen kom första milen, första långpasset och sen var jag väl fast. Kärlek!

Men nu är frågan vad man gör på en sån här årsdag. Nån som har ett förslag på löppass jag borde genomföra?

måndag 5 april 2010

Dagens andra löprunda


Jag älskar lediga dagar! Man kan träna precis hur man vill, så nu tänker jag springa dagens andra runda. Underbart!

söndag 4 april 2010

Långpass med träben

2,5 kilometer

Redan i början på den här veckan när jag hörde att det skulle bli sol på påskafton så bestämde jag mig för att då skulle de här slöa benen få njuta av två och en halv mil på-landet-löpning.

Och det är något speciellt med långpassmornar. Jag vaknar förväntansfull, rastlös och vill upp nu, nu, nu! Frukosten äts målmedvetet, och sen är följande timme i väntan på att magsäcken ska behandla maten en enda lång dagen-innan-julafton. Allt utförs nästan rituellt, kläderna väljs med omsorg, vätskebältet fylls och den uttänkta vägen gås igenom i huvudet.

5 kilometer

Och sen, iväg! Jag har fortfarande alldeles för hög puls på mina lågintensiva pass, och försökte skärpa mig den här gången. Det gick sådär. Lägre än vanligt, men på tok för hög ändå. Nåja. Då finns det ju utrymme för förbättring i alla fall.

8 kilometer

Men jävlar vad fint det var! Den här tiden på året märks det verkligen att naturen ägnar sig åt återuppbyggnad. Det höstbruna ska fixas till, och även om jag inte såg minsta gnutta grönt nånstans (förstås) så kändes det i hela kroppen att det var på väg.

Jag hade en underbar upplevelse i ungefär femton kilometer, sen blev mitt högerben ett träben. Det kändes som att jag sprang på stolpar. Tog det väldigt lugnt i uppförsbackarna och försökte flytta fokus. "Höften fram!" "Lyft på fötterna!" "Jag är den starkaste kvinnan i världen!" försökte jag. Sen nynnade jag på I am the greatest man who ever lived mitt i allt, och jag vet inte om det var det som gjorde det, men fram kom jag i alla fall, och även om det fortfarande var lite träben över min framfart så kändes det rätt hyfsat en stund.

17 kilometer

Jag hamnade bakom travbanan och fick sällskap av en travhäst och en kusk en stund. Vi bytte några fraser om det vackra vädret, sen fick jag kämpa på vidare själv.

Och hem kom jag. Pannbenstränad men lite orolig. Träbenskänslan var kvar, och jag hade även en lite oroväckande ontkänsla på insidan om högerfoten, i höjd med fotknölen. Ska nog ta det lite lugnt och se om det går över. Känns som någon form av överansträning.

fredag 2 april 2010

Underbara morgonträning!


När jag kom till gymmet imorse var det verkligen helt tomt. Ingen annan verkade ha lust att träna klockan 9 på långfredagen. Så himla skönt. Och vilken kick det är att börja dagen med träning! Tänk den som kunde göra det till vardags. Men att begära av min kropp att den ska kicka igång fyra-halv fem för att jag fått för mig att jag vill träna innan jobbet är nog att begära för mycket....

torsdag 1 april 2010

Även löpare är "roliga"

Första april idag. Och därför går det ju inte att tro på att GöteborgsVarvet ska byta namn till GöteborgsGarvet 2011. Men det skulle väl vara lite typiskt ordvitsigt göteborgskt.