Äsch

Nu ska jag lägga av med att gnälla. Betalade just in anmälningsavgiften till Varvet nästa år. Tills dess ska jag nog ha hittat den där halvmaran som gömmer sig någonstans inuti mig.

Slö och lite less

Jag orkar fan ingenting. Kommer ingen vart, orkar inte springa längre än en mil, känner mig slö i benen. Och när jag istället försöker bättra min tid på kortare distanser bara för att få några slags framsteg så går det inget vidare det heller.

Och jag skiter egentligen i tiderna. Jag vill bara kunna springa längre! Ibland känns det som att den där halvmaran finns i kroppen, jag måste bara hitta den. Men just nu ligger det bara ett par-tre futtiga kilometrar där och puttrar, när jag sprungit dem så är jag helt matt och börjar räkna ner och tänka att jag är som en fjäder. Fjädergrejen har jag ju inte behövt hålla på med förrän efter typ en mil förut! Ville köra en mil nu under morgonen, men tvingades inse redan vid tre kilometer att så långt tänker min kropp inte bära mig idag. Urtrist.

Folk säger att det kan handla om hb-värdet. Andra säger att det kan handla om uppladdningen. Kanske äter jag för dåligt kvällen innan mina morgonlöpningar? Igår gjorde jag det definitivt. Men hur tusan orkar folk äta mycket mat på kvällarna i den här hettan?

Funderar på att ta en paus.

Underbara söndag!

Jag har badat! Jag har legat i solen och tagit igen alla Sommar i P1 som jag missat! Jag har haft det helt strålande! Jag har nästan läst ut "Ur vulkanens mun" av Helena von Zweibergk och fått lite relationsångest på kuppen! Jag har ätit jordgubbar!

Vad mer kan man begära av en söndag?

Jo, en liten picnictur till Grötvik med min älskade! Och det ska jag iväg på nu!

En anledning att bli elfsborgare...

(...eller "Se här Johan, nu har jag visst kapitulerat helt och hållet"...)

När jag kollar på fotbollslandskamper där Sverige möter i stort sett vilka som helst och spelar sådär uselt som bara svenska a-landslaget kan göra - då mår jag skit. Jag avskyr dålig fotboll. Därför har det varit helt befriande underbart att se u21-laget spela fotboll på riktigt, engagerat, fräscht och modigt i motsats till slött, tillknäppt och fegt. Jag förlåter dem den pissiga första halvleken mot England häromdagen, och lider med Guillermo Molins som missade straffen.

Ja, min poäng då. Jag har faktiskt aldrig riktigt haft ett fotbollslag i allsvenskan som jag brytt mig särskilt mycket om. Höll på Häcken en sväng för att jag tyckte Rambergsvallen var ett festligt ställe där man fick dricka kaffe i bruna plastmuggar och känna sig som att man gjort en tidsresa tillbaks till sjuttiotalet. Men det varade inte så länge eftersom Häcken är ett skitlag och jag avskyr dålig fotboll. Försökte engagera mig i Halmstad BK, men med samma resultat. De är för usla för att jag ska orka bry mig.

Sen hängde jag med till Borås arena och såg Elfsborg för ett tag sedan. Hade faktiskt glömt att det där boråslaget existerade. Och helvete vilken snygg fotboll de spelar! Jag blev helt lycklig och varm i kroppen. Men elfsborgare, kan man bli det bara sådär? Måste man inte vara boråsare eller åtminstone i närheten av boråsare för det?

Men nu har jag bestämt mig. Fick ett infall och youtubade lite. Blev helt gråtmild av vackra klacksånger. Kollade på lite mål. Så ja, jag är visst elfsborgare då.

Och sen kan man ju inte låta bli att tycka om ett lag och deras fans när de gör så här hjärtknipande hyllningssånger.

Strandpromenad

Lördagen har spenderats i solen. Ingen löprunda, men däremot en promenad när solen började ge sig av från sin placering mitt på himlen. Bort mot Västra stranden. Funderade på att bada men ångrade mig när jag klev ner i vattnet och det var kallare än jag trodde. Långgrunt som satan är det också, så man hinner ju frysa ihjäl innan man ens blivit blöt om knäna.

Ledig lördag!

Den här dagen ligger som en jävla ocean framför mig. Vad ska jag hitta på? Har bestämt mig för att ta det ordentligt lugnt för annars kommer jag nog inte orka med nästa vecka på jobbet. Det är fan rent otroligt vad livesändningar ute i verkligheten tär på orken. Förra sommaren när jag jobbade på Åland var det bara utesändning en dag i veckan, och då var jag bra mör dagen efter. Och nu gör jag samma sak varje dag i fem veckor. Vojvoj.

Solen skiner hur som helst, det blåser lite lagom, och jag får göra precis vad jag vill! :D

För övrigt kan man nog säga att jag vunnit över morgonlöparjävulen. Sprang en mil igår morse. Åt banan och drack kaffe en timme innan jag gav mig ut. Började med rask promenad i tio min, och sen lufsade jag på i 5.40-tempo längs havet. Kändes hur bra som helst ända till skosnöret gick upp vid 8k och jag tvingades stanna. Sen var det segt som fan sista kilometern, men allt som allt så var det ett lyckat pass. Och jag kände mig så stolt över att ha sprungit så långt innan dagen ens hade börjat! Helt fantastiskt vilken skillnad det gjorde med lite kolhydrater innan löpningen och sen att hålla ett tempo som var 15sek/km långsammare än häromdagen.

Men idag ser det ut att bli vilodag om jag inte får ett ryck ikväll och springer en stund när värmen börjar lägga sig (på tal om värme så träffade jag ett gäng volleybollspelare i Falkenberg igår...de har ju sin individuella sommarträning nu innan försäsongen drar igång, och de var seriöst ute och sprang mitt på blanka dagen i 27 graders värme! Jag vet inte om jag blev imponerad eller förskräckt). Annars gör jag kanske som J föreslog - skaffar en löparrygga och packar frukost och springer till Grötvik imorn bitti och badar. Nice!

Ähmenvafan...

Sitter och lyssnar på Karlavagnen i P4 med Stina Wolter. Så jävla urtrist och putsputtrigt att jag får eksem. Väntar på att tvätthelvetet ska bli klart. Borde sova. Får sova ensam i natt. Igen. Bara för att jag ska hålla på och försöka få rent mina löparkläder sent på kvällen.

Det dyker upp spöken i huvudet. Stundtals avskyr jag verkligen sommaren, för då plötsligt måste man visa sig bland folk med lite kläder (jomenvisst, det går nog att klä på sig ordentligt med långbenat och -ärmat, men med risk för att svimma och dö av värmeslag), och då syns allt. Då kan jag inte längre gå förbi ett skyltfönster utan att stirra, fast jag hellre bara vill blunda och slippa se, men det går ju inte att inte titta för då går man in i folk. Önskar att reflekterande ytor aldrig hade uppfunnits.

Imorn är en annan dag och jag funderar på att börja den med yogurt kl 6.30, sen lite tidningsläsning i en halvtimme, sen en timmes löpning längs havet. Om jag låter bli att maxa, och om jag värmer upp med en rask promenad sådär en kvart så borde det gå bra.

Utanför mig spelar de förresten kubb. Det låter trevligt. Jag måste stänga balkongdörren så trevligheten inte krockar alltför mycket med min ensamhet.

Sovmorgon. Inte.

Börjar jobba om fyrtiofem minuter. Vaknade för 2,5 timmar sedan. Min dygnsrytm är helt kocko för tillfället. Och jag har inte ens orkat ta mig ut på morgonpromenad eller -löpning. Så, vad har jag då gjort i dessa timmar? Inte en blekaste aning faktiskt. Ätit frukost. "Läst" tidningen (dvs bläddrat lite planlöst och återigen funderat över varför det inte går att göra en intressant tidning på sommaren i ett av Sveriges mesta sommarlän). Facebookat. Lyssnat på Micke i Sommarmorgon. Blivit så uttråkad att jag önskat att det var kväll igen så jag var trött och kunde sova.

Känner mig omotiverad och solstingad.

Morgonjoggens mästarinna...

Jag fick äta upp en hel del skitsnack imorse. Jag har liksom skrattat lite lätt åt J när han frustat efter morgonjoggturer och hävdat att det är jobbigare att springa innan frukost än annars. Liksom kvittrat lite hånfullt att jag minsann aaaalltid sprungit på morgonen förut (under min enormt långa löpkarriär. Den sträckte sig över en sommar under högstadiet typ) och det har då aaaaaldrig varit några problem.

Idag var det så upp till bevis. Jag störtade upp när klockan ringde imorse, helt inställd på att slå mitt rekord på 5k. På med pulsklockan, podden och ipoden, och så ut. Sprang längs Nissans östra sida, över bron till Laxön, spanade på de sommarjobbande kidsen som höll på att förbereda ön för dagens skörd av ungar, hittade en fiskande gubbe på en bänk...och sen dog jag. Herrejesusminskapare. 2,5k hade jag kommit, hållt ett löjligt lågt tempo (i alla fall om jag hade mitt så kallade PB på 25min i sikte - ett rekord som jag för övrigt inte tror på längre. När jag sprungit så snabbt måste jag ärligt talat mätt fel) på i snitt 5.20min/k, och luften gick liksom ur mig. Snittpulsen under passet var på skyhöga 183, och jag var uppe och nosade över 190 emellanåt. Min maxpuls måste btw vara ofanligt hög eftersom ofta har ett snitt strax under 180 på mina milpass, men det här var ju löjligt.

Jag stapplade fram de sista kilometrarna och fick till råga på allt springa några varv runt kvarteret när jag närmade mig hemma eftersom jag beräknat min runda fel. 27 min landade jag på, och sen var det bara att bekänna mina synder för J som hade fixat frukost och allt.

Morgonjoggning är en plåga. Men jag ska bannemig lära mig!

Slick på armen

Idag har jag hängt med kossorna på Munkagårdsskolan utanför Tvååker. Fatta vilka långa tungor de där djuren har! En av dem började med att käka lite på remmen från mitt tidtagarur, sen gick hon vidare på ett snöre från kameraväskan och så avslutades det hela med en ordentlig slick längs höger underarm. Mmmm! Sen smet jag in i ladugården och testade att mjölka lite. Det var ett jävla sug i de där munstyckena på mjölkningsmaskinen. Utanför stod sedan min privatchaufför och väntade på att ge mig skjuts sådär en tjugo meter. Han framförde en ståtlig traktor! Festligt. Sen hamnade jag i smådjurshuset där jag trodde jag skulle få titta på söta undulatungar, men nejdå. Istället skulle jag valla in gäss som skulle gå och lägga sig.

En helt vanlig dag på SR Halland.

Inget för känsliga ögon...

Sprang långt idag. Längre än jag tänkt. Plötsligt var jag liksom förbi handikappbadet, förbi fårhagarna och framme vid nåt märkligt litet hus. Och då var ju tillbakavägen liksom 7k den också...så jag tänkte att det får väl bli långpass då. 14k på strax under 1,5 timmar, ganska trevligt att börja veckan med när solen skiner och temperaturen är så behaglig.Men alltså. Vid 10k hände nåt. Jag behövde gå på toa, och inte för att kissa. Tänkte "äsch, det är ju bara 4k kvar, vafan". Men vid 12k gick det inte längre. Jag fick helt sonika hoppa ut i skogen och hoppas på att ingen såg mig. Har aldrig varit med om nåt liknande. Helt okontrollerbart. Kunde inte låta bli att skratta åt alltihop när jag ägnade mig åt nerjogg de sista två kilometrarna hem.

Så nu har jag hittat ett nytt specialområde att studera när det gäller löpningen. Hur undvika liknande situationer, hur hantera dem när de dyker upp...

En midsommar på ön

Åländsk midsommarstång!

Midsommarhelg på Åland 2009:

Snorkallt, oregnigt, idylliskt, en del naket, fulla kommundirektörer, lyxstugor i Finström, bastubad, ett kallt dopp i en havsvik, roliga nya bekantskaper, roliga gamla vänner, rosévin, Stallhagen, oneliners om diabetessprutor, hamnpromenader, påfåglar, plåtbröd, taxfreeöl.

Jag har haft det bra. Saknar dock redan N.

"En liten sväng längs stranden"

...eller "Couch to 10k - hur man springer en mil på tangerat PB".

Det är konstigt hur kroppen fungerar. Min till exempel verkar ha som inlärt beteende att springa långt varje onsdag. Eller åtminstone vara redo för ett långpass.

Jag var trött som en säl idag, låg på soffan hela eftermiddagen och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle orka springa. Ringde coachen och hoppades på lite auktoritär jävlaranamma från hans sida, men icke. Han sa bara att jag skulle lyssna på kroppen och inte göra något som kändes fel. WTF.

Jag lyssnade förstås inte utan masade mig upp ur mitt horisontella läge och snörade skorna. Tänkte springa 8k i 5.45-tempo, lagom slött för en trött själ resonerade jag.

56 minuter senare hade jag sprungit en mil och tangerat min mil-rekordtid. Utan att känna mig som en urlakad sill. Jag fattar ingenting. Samma runda i måndags höll ju på att putta mig av pinnen. Men idag var benen lätta, pulsen på min sida och jag kände mig som en kung.

Sprang till och med om en snubbe på slutet som hade säckat ihop totalt. Han körde om mig vid 7k, men sen kunde han inte hålla tempot. Medan jag ökade på sista 1,5k!

Jag är kungen av milen idag.

Förberedelser

Lågkonjunkturer is the shit. Idag har jag inhandlat ett Didrikson-regnställ med finfina egenskaper (okej J, kanske inte precis lika flashigt som ditt supervattentäta golfregnställ från Haglöfs...) för 700 spänn. Halva priset! Som syns ovan fast med röd jacka. Värsta fyndet. Kommer sitta som ett smäck när det spöregnar i Skottland.

Jag är så sugen!

Världens coolaste halvmara när det begav sig i början av 2000-talet...

Öresundsbroloppet 2010! Smaka på den! Så jävla häftigt. Kan inte bestämma mig om jag ska anmäla mig eller inte. Har ju Varvet att klara av först. Men fytusan vad roligt det vore.

"Var vänlig lägg på luren"

Sitter och försöker ringa Skatteverket. Det går inte. Jag kommer inte ens till en telefonkö. Istället upplyser en kvinna mig om att det är många som ringer just nu, var vänlig lägg på. WTF?? Låt mig ringa för i helvete! Det är väl ändå min telefonräkning. Orka ringa upp tusen gånger bara för att ens få komma på deras lilla väntelista. "Nätet är överbelastat" säger telefonen ibland också. SUCK. Och allt detta bara för att jag minsann inte har lust att bli återbetalningsskyldig några pengar som verket av någon anledning har petat in på mitt konto. Tyckte det var nåt skumt imorse när jag kollade mitt saldo på telefonbanken och det var skyhögt, och nu när jag kom hem och kunde se ett kontoudrag på internet så fick jag se en inbetalning från Skatteverket som liksom inte är av denna värld. Och känner jag dem rätt kommer de säkert att kräva tillbaks pengarna med ränta på typ 300 procent också.

Ja jävlar. Jag vill inte sitta och försöka ringa. Jag vill sova!


EDIT: Haha! Du har plats etthundrafemtisex i kön...

EDIT2: Nån mystisk person på skatteverket vars telefonnummer inte funkar har varit inne och ändrat i min deklaration utan att fråga mig. HELSKUMT!

Motivationshöjare?

Jag har en granne. Han är komplett galen. Åtminstone låter det så om honom. Nu har jag suttit och försökt läsa i sådär en timme, men istället har jag tvingats lyssna till hans utbrott, hans långa, högljudda monologer med sig själv, hans tinnitusframkallande jävla monstermusik och hans försök att sjunga med i whatever det nu är för skit han lyssnar på. Hade inte tänkt springa något idag, utan ta en klass core och en bodybalance senare ikväll bara. Men det här är olidligt. Jag måste ut. Jag måste springa. Kanske borde jag knacka på och tacka honom för att han driver mig från vettet och ut på löparstigarna.

Knäna vs Asfalten 1-0

Jag hade ont i huvudet när jag vaknade imorse. Kändes jävligt surt med tanke på att jag inte drack en droppe igår (Jag fick en del förvirrade blickar igår när jag tackade nej till all alkohol på studentmiddagen. Har liksom vant mig av med att dricka eftersom jag på den senaste tiden inte velat missa mina löprundor på grund av att jag är bakis. Känns helt strålande btw, men det är en annan historia). Men det gick över, och efter att ha ätit en grötfrukost, vinkat hejdå till J (som skulle till Göteborg och spela golf. Han är tammefan helt beroende... :P) och "läst" igenom att par av M:s skvallerblaskor så var det så dags att snöra på sig mina Asics GT 2140 och testa asfalten runt Staffansbo. Hade ritat upp en runda på Funbeat som skulle ge mig en mils löpning lite drygt.

1k: Genom ett bostadsområde
2-4k: Längs en 90-väg, rätt platt men med ett par stycken lätt lutande men långa backar. Få bilar, men de som körde förbi mig körde desto fortare.
5-9k: Mindre 70-väg, jävligt backig.
10k: Bostadsområde

Och de tre kilometrarna längs 90-vägen tog kål på mig. Höll för högt tempo för att jag ville klara av den sträckan så fort som möjligt, så när jag kom in på den mindre vägen var min puls uppåt väggarna och benen mjölksyrade. Bara till att ta det lite lugnare och jobba ner pulsen. Gick fem meter då och då på kilometer 6 och 7, och valde sedan att avsluta rundan efter 8k lite drygt.

Status efteråt: Knäna mår bra, jag mår bra! Vaderna var lite stumma genast efteråt, men de repade sig efter vatten och lite kolhydrater. Känns lovande med tanke på mitt nästa lopp - Varbergsloppet 11 juli på bara asfaltsvägar.

Från och med nu ska jag lägga in ett pass på asfalt i veckan.

Här sprang jag!

Firande

Finaste studenterna!


Inte många lockar kvar i det där håret efter spöregnet...

Jag har världens coolaste och snyggaste systrar. Igår tog de studenten och var såklart finast av alla. L hade gjort lockar i håret i flera timmar, men verkade inte särskilt olycklig över att regnet hade runnit iväg med allihop. Massa MVG:n hade hon också minsann. Stolt! M var så himla fin och jag är så stolt över att hon gick klart skolan och nu kan hon ägna sig åt massa andra saker istället. Mina systrar är bäst!

Stora släkten samlades förstås också hemma hos föräldrarna, plus en del vänner till familjen. Och det är alltid lika härligt att se alla på en och samma plats, det känns så bra på något sätt att vi trots allt är en hel del folk. Och jag tycker om dem så mycket! Mot kvällningen plockades förstås Singstar fram, och det där med att sjunga falskt fick en helt ny innebörd för mig. Jag tycker emellanåt när bara närmsta familjen ägnar sig åt det där att det kan låta sjukt illa, men det var fram till igår när jag fick höra kusinerna sjunga... Det lät förjävligt, men roligt som tusan var det!

Ösregn och studenter

Nu har det tutat i mina öron sen typ klockan nio imorse. Sveriges Radio Halland ligger i samma hus som en gymnasieskola, och de började härja rätt tidigt. Skojigt tycker jag. Syrrorna går på skolan, och jag har just stått ute i regnet en stund och sett dem sjunga från vagnarna. Och det spöregnar verkligen. Snabblunch nu, sen ska jag fixa ihop blommor och champagne till brudarna och hänga om halsarna på dem när vi möter upp dem i Norre katts park. Höll på att börja grina när jag stod längs vägen och såg traktorerna rulla förbi, för att det är så himla fint med glada människor som firar. Lovar att alla var mer eller mindre berusade efter en stabil champagnefrukost imorse, ingen tycktes bekymra sig om regnet som hälldes ner i studentmössorna. Som det ska vara då alltså.

Springa eller inte springa?

Dum fråga. Springa såklart. Men i det här spöregnet blev det minsann inget långpass. Inte ens en mil fick jag ihop. Sprang 6.36 och känner mig nöjd och glad. Såg ut som en dränkt katt när jag kom hem.

Höll ett rätt schysst tempo hela passet. Har tänkt att om jag nu ska ner under 55 på milen så ska jag träna på att hålla 5.30-tempo längre och längre tid. Idag fixade jag det i stort sett, förutom på kilometer 1 och 4. Har ingen aning om varför det var så slött första kilometern, men fjärde innehöll alla tre tunga backarna.

Och en annan sak. Jag sprang femkilometarn på Galgberget, det vill säga den runda som jag varvat ett par gånger när jag sprungit mina milpass. Och nu säger Polaren (förvisso okalibrerad, men när jag testat den på andra platser där en kilometer varit utmärkt så har den stämt på tio meter när) att rundan inte alls är 5k, utan 4.83! Det innebär ju att när jag sprungit två varv på 56 minuter, så har jag hållt ett tempo på 5.48min/k, och omräknat i hur lång tid det skulle ta för mig att springa exakt en mil då så blir det 58 minuter. Och DET, mina vänner, innebär att när jag sprang Bondemilen i helgen på 56.48 så är det MIN BÄSTA MILTID HITTILLS!! Det får mig ju onekligen att omvärdera min insats på det loppet.

Mot Skottland!

Skottland!

Wee! Idag har jag och J fått bokningsbekräftelse på vår vandringsresa i Skottland i sommar! Det blir en fyradagarsvandring längs West Highland way med utgångspunkt från Glasgow, drygt 20 km om dagen med slutdestination i den gamla guldgruvebyn Tyndrum nordvästerut. Och så har vi bokat hotell i Glasgow några nätter efter vandringen, så vi får vara lite civiliserade också. Kommer bli grymt!

Hur ska man hinna?

Jag funderar över hur jag ska få ihop träningen den här veckan. När ska jag springa långpass? När ska jag pressa tiden på milen? När ska jag köra löpstyrka (mitt ständiga dåliga samvete...planerar för 30minx2 varje vecka, men hinner inte med / känner inte för det...)? Och när ska jag få plats med ytterligare ett Bodybalancepass så jag får jobba på min vighet? Händer alldeles för mycket den här veckan, studentfirande (med tillhörande blom- och presentinköp som måste hinnas med) och släktbesök liksom.

Kanske långpass i nya miljöer på lördag? Borde ju gå att springa också hemma hos föräldrarna.

Rätt trevliga saker att fundera över dock. :D

Triumf!

Efter en lerig löprunda...


...ser vader och skor ut såhär!

Okej, jag vet att man inte ska ropa hej och allt sånt där, men jag är bara så himla glad! Nya Asicsen gav inte minsta tillstymmelse till skav under min korta runda idag. Förut brukade jag börja känna av skavsår efter ca 20 min eller 4k, men idag - ingenting! Och de var så himla lätta att springa i!

Tejpade om mina såriga tår med compeed och tog en tur längs en lerpölig Prins Bertils stig bort till Simstadion och vände sedan. Hittade nog en konstig stig tillbaka, för mitt i allt var jag på nån djurkyrkogård. Hoppade över några sörjiga vattenpölar och tog en stig bort från stranden och hamnade vid Alevallen. Tog asfaltsvägen hem, ca 2k. Kändes hur bra som helst! Tror jag ska lägga in ett pass på asfalt i veckan framöver. Kan nog behövas om jag ska springa Varbergsloppet i juli.

Trodde förresten att jag skulle bli som en dränkt katt i det där spöregnet som rådde. Men icke. Däremot såg jag ut som om jag ägnat mig åt lerbrottning, så sörjigt var det. Men skojigt!

En rätt magisk liten springtur allt som allt. Och efterlängtad.

Nuså!

Blingad och redo för en löprunda i regnet!


Nya, rena skorna ska få sig en dust längs Prins Bertils stig


Nu ger vi oss ut, skorna, podden och jag! Regnet öser fortfarande ner, men för tusan, man kan ju inte ligga på soffan hela dagen!

Up and running

Eller ja. jag ligger på min soffa och väntar ut regnovädret, men snart blir det en sväng längs stranden tror jag. Tre löpfria dagar i sträck nu i väntan på nya skor och på att foten ska läka, känns nästan som om jag glömt bort hur man gör för att springa.

Har hämtat cykeln på verkstaden och betalat dyrt för att jag inte orkade fixa kedjan själv. Men nu är den i alla fall justerad och insmord och förhoppningsvis ska jag slippa fara omkull den närmsta framtiden.

Och annars då? Nja, Skottlandresan i sommar är typ bokad, det blir vandring i fem dagar med utgångspunkt från Glasgow, jag är helt slut mentalt efter att hålla tusen saker i luften och huvudet på jobbet och så har jag träningsvärk i baksida lår och triceps. Jag får visst äta upp att jag gnällde lite på den "ineffektiva" tricepslåten på Bodypumpen igår...

Ytterligare ett kapitel i min fotskadebok

Jag kan fan inte tro att det är sant, men det är det. Jag kan numera lägga till ytterligare en liten blessyr på min lista över saker mina fötter råkat ut för de senaste två månaderna. Jag har nämligen köttsår på fyra av mina tår. Som svider som FAN!

Och var kom då köttsåren ifrån? Jominsann, från en pajjig cykel. Jag cyklade min vana trogen på rätt bra längs Klammerdammsgatan när plötsligt motståndet försvann och jag ramlade handlöst över ramen, tappade fästet på pedalerna och lade hakan på styret. Att svänga eller manövrera var inte att tänka på, utan cykeln (som av någon outgrundlig anledning höll sig upprätt med mig släpandes) rusade på rakt mot en parkerad bil. Panikslagen insåg jag vilken katastrof som var i antågande och mosade ner fötterna i marken i ett desperat försök att få stopp på ekipaget. Tyvärr råkade mina fötter inte vara riktigt rättvända, utan jag hade en god stund släpat i fotryggarna i asfalten (och ja, jag hade sandaler, detta otyg till sko som inte skyddar nånting. Dessutom var det för fan kallt i morse när jag satte på mig dem, jag förstår inte vad jag tänkte med) men utan att egentligen göra mig särskilt illa. Men det här försöket till inbromsning förde med sig att mina asfaltsovana tår fick en rejäl smäll. Närmare bestämt fyra. Blodet sprutade (eller ja, rann då) men jag undvek att ramma bilen.

Vad var det då som hände? Jo, kedjan på cykeln hade töjt ut sig (hade ingen aning om att kedjor kunde göra det och kände mig som en idiot när jag travade bort till cykelverkstan efter ett misslyckat försök att trä på kedjan på bakhjulets nav) och for av i värsta tänkbara sekund.

Note to self: Cykla inte i sandaler. Och nästa gång - skit i den parkerade bilen och ramma den hellre än skrapa upp varenda liten ömtålig yta på fossingarna. Eller om jag nu måste bromsa med fötterna i asfalten kan jag väl åtminstone komma ihåg att vända på dem så att jag har fotsulorna neråt.

Glad Therese!

Mina nya fina Asics GT 2140!

Har besökt ortopeden på Fotexperten här i stan och sprungit på löpband och sen spanat in mitt löpsteg. Ortopeden gjorde stora ögon när jag berättade att jag sprungit i ett par neutrala skor tidigare och rekommenderade mig att satsa på ett par med lätt pronationsstöd. Eller, rekommenderade och rekommenderade - han sa att det nog var ett måste. Sedan testade jag flera olika sorter och hamnade återigen hos Asics. Det är nåt med bakkappan som mina fötter gillar. Återkommer med rapport när jag testat en sväng ute på grusvägarna.

Nöjd och glad är jag i alla fall efter att ha diskuterat skor och löpning med underbara experter på området. Tror att det här kommer bli bra!

Nu ska jag träna Bodypump och Bodybalance. Tjohopp!

Joggning?!

Oscar Svärd som man brukar se honom

Förresten. Oscar Svärd sprang Bondemilen i lördags också. Men han hade dragit ut en visdomstand för ett par dagar sedan och skulle ta det lite lugnt. Jogga lite lätt liksom.

Han kom runt milen på 40 minuter.

Joggandes.

(För övrigt borde det varit jag som vann de där Atomicskidorna som de lottade ut i lördags. Vinnaren fick förutom skidorna Vasaloppsstarten betald. OMFG, det stod ju för tusan skrivet "Therese" på de där skidorna!)

Hejdå skorna!

Never again you stupid Asics!

Skorna är härmed reklamerade och tillbakalämnade. Ska fixa ett par nya imorgon. Jag kan knappt beskriva hur lättad jag är! Det är inte mig det är fel på, det är skorna!

Känns surt att inte kunna ta ett enda löpsteg idag, skulle gärna velat gjort ett återhämtningspass (eller vad tusan man nu kallar det dag två efter ett lopp när man tänker hålla ett lite slöare tempo än vanligt) på 5k. Men men. Det får bli en mil på onsdag istället, så kör jag långpass på lördag kanske.

En sekund tänkte jag förresten låta bli att lämna tillbaka skorna och istället låta det hela bero. Lägga ner löpträningen, återgå till boxning, combat och styrketräning en masse. Inte låtsas om Vasaloppet som hägrar vid horisonten, glömma bort allt jag sagt om Göteborgsvarv, Lidingölopp och maraton 2011. Men bara för en sekund. Sedan började jag fundera på när jag ska ge mig på att springa längs havet till Tylösand, och på låtlistor till min nya Ipod. Visserligen bor det lite av en gym-tjej i mig, en sån som tycker det är festligt att gå på pass av alla möjliga slag. Men just nu har hon konkurrens av en ettrig löparbrud som härjar vilt om hon inte får andas frisk havs- eller bokskogsluft sådär tre gånger i veckan.

Balbevakning

Strax efter fyra började de komma...


...och vi var jäääävligt många som väntade...


...och strax efter sex kom så syrrorna. Här snygga minstingen med sin dejt.

Idag var dagen efter lopp. Och dagen efter lopp ska tydligen betyda fritt från träning. Hejhopp. Så jag och J cyklade till Tylösand (1 mil enkel väg, dessutom i en hiskelig fart eftersom jag fortfarande var lite lack på att jag inte fick ta ut mig ordentligt igår) för att ägna oss åt äventyrsgolf och åt att se andra svettas, närmare bestämt Robin Söderling och Roger Federer. Såg första timmen, sedan var det dags att kliva ut i kylan och spana in äldsta syrrorna och andra finklädda studenter på väg till sin bal på slottet, eller på hotel Tylösand. Och vi väntade. Och väntade. Strax efter sex dök de upp, skitsnygga såklart. Då hade jag fått ordentlig löpstyrketräning fokuserat enbart på vader. Tåhävningar is the shit när man står i tredje publikledet och försöker se något.

När syrrorna svept förbi begav vi oss huttrande mot cyklarna igen och började desperat spana efter något att äta. Till slut hamnade vi på en pizzeria och jag åt min första pizza sedan urminnes tider. Det var helt okej. Jag var fan ashungrig. Till och med hungrigare än jag brukar vara dagen efter mina långpass.

En fin söndag.

Rapport från en mil runt sjön Torstholmen

Jag tänkte att besvikelsen skulle ha lagt sig vid det här laget. Men jag är fortfarande lite sur. Så det här är mitt försök att analysera gårdagens lopp med målet att komma fram till att det gick efter förutsättningarna helt okej.

FÖRUTSÄTTNINGAR

Loppet - 10k runt sjön Torstholmen i närheten av Håcksvik i Västergötland. Start och mål vid Påarps gård. Underbart vacker natur och loppet gick till 95 procent på grus. Tyvärr något stora stenar på sträckan 2,5k-7k. Men i det stora hela en jävligt fin runda utan tillstymmelse till backar typ.

Vädret - Svalt, halvklart, vindstilla närapå. Perfekt, vill säga.

Kroppen - Lätta ben som under uppvärmningsjoggen kändes pigga, fräscha och springsugna. Däremot lite halvtaskigt flås, kände mig stressad och som att pulsen rusade lite oroväckande. Men det var antagligen bara tävlingsnerv. Och så var det det där med foten. Mitt ständiga skavsår på insidan, mellan hålfoten och tårna, har ju suttit där och retat mig i typ en månad nu. Och häromdan eskalerade det hela till typ en blodig härdsmälta. Men jag hade vårdat det och tejpat med tunt skavsårsplåster, så jag kände mig redo.

LOPPET

Fin start, första 3k i 5.00-tempo. Asfalt första 2,5, sen kom det tunga gruset. Gick dock helt enligt planerna. Hittade en rygg vid 3k, en tjej som höll runt 5.25-5.35. Precis vad jag ville ha.

Ingen vätska vid 5k, började nämligen få rejält ont i foten och misstänkte att om jag stannade där, i det tunglöpta stengruset, så skulle jag nog inte börja springa igen. Men så vid 7k, precis innan den långa platta raksträckan av fin, tät grusväg (utan jättestenar) som skulle vara nästan ända in i mål, så kom vätskekontroll nr 2 och jag kände att jag skulle dö om jag inte fick avlasta foten och få en stund utan att behöva känna smärta. Så jag gick tio meter. För varje springsteg efter det kändes det som tusenmiljoner nålar trycktes rätt in i foten, så jag varvade löpning och gång under en kilometer.

Sen började folk komma ifatt mig. Blev omsprungen av ett gäng tjejer och en lunkande gubbe. Då tänkte jag bara förihelvetesjävlaskit, hur svårt ska det här egentligen vara??!! och sprang på. Höll 5.25-5.35-tempo sista 2k och kom i mål på 56:48 enligt resultatlistan.

Väl i mål hade jag att välja på två alternativ:

1. Bli förbannad över den pissiga tiden - nästan två minuter sämre än jag hade som mål! Vad i helvete!

2. Känna mig nöjd efter omständigheterna. Det ÄR svårt att springa med tusenmiljoner nålar i fötterna.

Jag tog en banan, slet av mig skon och valde det första alternativet. Tyvärr. Så nu sitter jag här och försöker tänka om. Så jävla dåligt var det inte. Eller?

På måndag är det jag som tar en extra titt på mina skor och släpar med dem tillbaka dit jag köpte dem. De kan fan inte vara som de ska om de fortsätter ge mig skavsår om och om igen efter 2 månader. Första gångerna man använder dem, okej, men nu börjar jag tröttna.

Första svängen med klockan

Sådärja. Förvirringen var stor, jag höll på att springa in i ett träd, och jag höll ett tempo som är nästan pinsamt i förhållande till distansen. 4k på 23 minuter. Men men. Jag har numera råkoll på hur Polaren funkar i alla fall. Eller typ. Eller jag fattar snarare ingenting. Latjade lite med pulsen och insåg att jag nog springer alldeles för hårt, eller att jag har enormt hög maxpuls. Får väl ta och testa det någon dag. Ska bli kul att se hur det här utvecklar sig.

Frågan är dock; ska jag ha med klockan på loppet imorn? Eller kommer det bara bli en jobbig distraktion? Så som jag höll på idag och prang runt i skogen och kollade på displayen mer än framför mig (därav nästanträdkrocken) så kanske det inte är en helt strålande idé precis. Jaja, hon får väl följa med så bestämmer jag mig imorn bitti.

Jag kände mig hur som helst råcool med min jättepodd på skon och ufo-klockan på armen.

Och nu lyssnar jag på semifinalen i Franska öppna. Jag fattar ingenting. Tennis är rena grekiskan för mig. Men man ska ju tydligen höra på det här så jag får väl försöka uppamma något slags intresse.

Jävla vädergud

Molnet över mitt huvud.

Nämen vad hände nu?? Jag som hade laddat för en liten sväng på elljusspåret tillsammans med min nya BFF (RS300X:an förstås!) - och vad händer? Jo, gråsvarta moln ansamlas över mitt huvud och himlen öppnar sig. Och just när man tror att det är över så kommer det en liten efterskalvsskur. Jag vågar fan inte gå ut även om det ser ut som om molnen är på väg bort. Nog för att det är rätt trevligt att springa när det är mulet och lite regntugnt i luften, men inte när man får en spann vatten över sig med jämna mellanrum.


Är det en lucka i täcket jag anar?

Storhetsvansinne

Ibland undrar jag alltså. Om det inte är så att jag har extremt lätt att låta saker stiga mig åt huvudet. Sitter och väntar på att morgonens musikgäst ska stämma klart gitarren och rensa strupen, sen ska vi soundchecka. Och då tänker jag att det här är ju jävligt coolt. Medan SR (nej förlåt, S-v-e-r-i-g-e-s r-a-d-i-o heter det ju nuförtiden, förkortningen SR ska vi inte ta i våra munnar längre) stuvar om i teknikroganisationen och skär ner på den lokala musikinspelningen så sitter vi här med en ström av halländska musiker som vi kör akustiskt live, varje fredag. Det är liksom vi som upprätthåller den lokala musikproduktionen på P4 Halland. Kanske inte lika mustigt och maffigt som tidigare eftersom vi inte har någon gigantisk musikstudio och producent och grejer. Men ändå! Och när jag tänker på det blir jag stolt och lite mallig.

Ett skepp kommer lastat...

Min nya RS300X, pulsbandet och fotpodden!

...med en sprillans ny gadget till min samling! Har hämtat Polarklockan som det känns som att jag väntat på i typ tusen år. Hade gärna haft den för en vecka sen så jag hade begripit mig på den tillräckligt inför lördagens lopp. Nu verkar det bli så att jag får sitta och fnula lite på hur sjutton den funkar i ett par dagar, känns lite onödigt att hetsa. Och efter en första check förstår jag ingenting. Nåja, det kommer väl till mig så småningom.

I love prylar. Den som har flest när man dör vinner. Hon expediten som råkat jobba i min favoritsportaffär den senaste veckan (när jag inhandlat vätskebälte, Craft-tshirt och så nu klockan) lär ju tro att jag är helt spritt språngande. Eller att jag har för mycket pengar som jag inte vet vad jag ska göra med. Men det handlar bara om prioriteringar, mina vänner. Träningspryttlarna går före, jag klarar mig utan det mesta annat. För mig är mina löparskor finskorna, långärmade knallrosa Niken fintröjan och halvlånga tightsen gå på kalas-byxorna. När jag får ha dem på mig känner jag mig sjuuukt snygg, och det är dem och alla mina andra underbara träningskläder som jag rör vid med bomullshandskar när det kommer till tvätt och annat. Den som närmar sig mig med sköljmedel i tvättstugan när jag står med mina svettiga löparkläder riskerar att få en illaluktande strumpa i ansiktet. Och torktumlaren bör akta sig för att göra närmanden.

Hejdå Lez girls!

The L Word.

Såg sista avsnittet någonsin på min favoritgayserie The L word igår. Kommer sakna. Men jävlarimig vilket märkligt slut. Sista säsongen blev verkligen skruvad, men jag gillar det!

Ojdå

Nog för att jag förstod att det var en blåsa på gång på min vänstra fot (IGEN, när fan ska den här plågan vara över?), men det här var jag bannemig inte beredd på. BLOD! Uuuh, äckligt. Och jag som tar hand om mina fötter som om de vore mina bebisar, klappar på dem, masserar, fixar och donar och håller ordning på alla skavsår. Och det här är hur de belönar mig! Jag känner mig stött.

Bara till att rengöra och packa in i förband minsann. Jävla pajjefot.

Stolt!

Jag har bara två tankar i mitt huvud just nu:

1. Min kropp är fantastisk. Det spelar ingen roll vad för sattyg jag får för mig att jag ska testa på den så fixar den det! Vill jag springa 15k så springer den bannemig 15k. Helt pyramidalt. Jag är så jävla stolt över mig själv!

2. Funbeat är mitt tempel! Jag blir helt tårögd av alla fina små hejarop och meddelanden som ploppar upp där när jag har en dålig dag, och jag blir lycklig av att läsa om andras mål och fina resultat och framför allt känns det så himla häftigt att känna sig som en del av ett stort härligt gäng med människor som drivs av typ samma saker som jag själv.

Oj vad frireligiöst det där lät. Nåja. Jag skriver från hjärtat och har uppenbarligen inga som helst spärrar när jag är helt slut efter att ha pressat musten ur varenda liten fiber i kroppen.

Blääää...

Känner mig opepp, tjock och allmänt obekväm. Jag som brukar längta efter onsdagarna med tillhörande långpass. Kommer förmodligen inte orka springa en meter. Suck.

Störda kommentarer och glada tillrop

Alltså, idag mötte jag världens mest idiotiska snubbe i löpspåret. Mötte honom första gången efter typ 200m. Han var ute och promenerade, och gav mig ett trevligt leende. Fint och bra så långt. Men sedan mötte jag honom igen efter 6k, och just vid den distansen brukar jag ha en liten dipp innan jag hittar in i mitt tempo och känner mig redo för att antingen pinna på lite eller jobba på mot 10 plus 2-4k. Och just där säger snubben "ojojdå, nu går det tungt minsann!". Inte jättekul att höra när jag VET att jag ser ut som om jag kämpar ordentligt. Vilket jag ju dessutom faktiskt gör.

Nåja. Ett par kilometer senare mötte jag en glad militär (igen, mötte honom första gången på ungefär samma ställe på första varvet) klädd i väst med massa vikter. Han grinade lite illa och hade nog ett tungt pass, men han fyrade av ett stort varmt leende och ropade heja. Den glada militären utses härmed till dagens hjälte.